Helt sant är det inte, för det fanns samrealskolor – på försök. Men för Bibi Ranada och hennes skolkamrater var det bara kvinnliga elever under åren på Elsa Brändströms skola i Linköping. De fyra första skolåren, i folkskolan, var det blandade klasser. Och de som fortsatte till gymnasium efter realen blev det åter blandat.
– Men det betyder inte att vi inte umgicks med pojkar. Vi gick på kafé efter skolan, säger Ann-Kristin Andréasson Uggeldahl.
Hon och sex andra före detta klasskamrater har träffats hemma hos Bibi (född Berns) i Skeda för att fika att det är 60 år sedan de tog realen, alltså gick ut dåtidens motsvarighet till högstadiet.
– Vi fyller i varandras minnen, en del har man ju glömt.
Det visar sig att klassen har hållit kontakten under alla de 60 åren. Alla träffas inte lika ofta, några har lämnat trakten. Catharina Cederberg (född Bergbäck) har kommit ner från Stockholm. Annars är det den innersta kretsen som på lördagen träffades för fika och prat.
På Café Ciro på S:t Larsgatan var det kanske inte fikat som drog, utan snarare att det var där man kunde träffa eleverna från Katedral, pojkdelen av realskolan.
– Man köpte en dricka, och ibland en bakelse om man hade pengar. De hade musikunderhållning. Sedan var det ju skoldanserna, berättar Marie-Louise Marthall Fredriksson som numera bor i Kisa.
Men det var nästan lika strikt och hård disiplin på danserna som det var i skolan i övrigt.
– När man kom dit fick man gå fram och niga för lärarinnorna som agerade vakter på dansen. På de första skoldanserna tilläts bara ringdans.
I skolan var det hårda tag. Birgitta Lindström (född Åkesson) minns att en lärarinna brukade ha en knappnål som hon släppte i golvet. Man skulle boksavligen höra den falla i golvet.
– Jag kan inte minnas någon mobbning i skolan, förutom den som lärarna utövade. Vissa elever favoriserades, medan andra fick vara hackkycklingar, berättar Birgitta.
De flesta lärarna var "nuckor", ogifta och barnlösa lärarinnor som valt att skaffa ett yrke, vilket inte så lätt kombinerades med giftermål och familjebildning. Många kvinnor som hade arbete fick sluta när de gift sig. De skulle ju ändå vara hemma med kommande barn.
– Men oj vad vi lärde oss mycket, menar alla i gänget, och förfasar sig över dagens förflackning av svenska språket.
– Vi lärde oss i alla fall att skilja på de och dem. Och det heter väl inte "vart är du"! Jag blir galen när jag hör det, säger Bibi Ranada.