När kommunallagen ändrade 1991 blev det plötsligt möjligt för kommuner att konkurrensutsätta sin egen verksamhet. Nu blev det fritt fram att också låta privata och vinstdrivande företag vara med och lägga bud i upphandlingar.
Linköping var snabb att hänga på. Redan 1992 infördes systemet. Den kommunala organisationen delades upp i beställare och utförare.
På de 22 år som nu har gått har kommunens egen organisation – Leanlink – minskat från att ha haft 100 procent av marknaden, till knappa 20 procent.
Ett av skälen till att införa köp- och säljsystemet var att varken politiker eller tjänstemän hade någon koll på vad omsorgen egentligen kostade. Det enda man såg var att det blev dyrare.
I dag är situationen en annan. De politiker – ansvariga för vård och omsorg – som Corren har talat med säger att man numer vet ganska väl vad det kostar. Flera nämnder har börjat se att priset inte längre sjunker, utan tvärtom ökar när anbud ska förnyas. Röster höjs för att det nu är dags att sluta stirra sig blind på priset och istället låta frågan om kvalitet bli det avgörande i en upphandling.
Upphandlingsförfarandet har varierat under åren, några gånger har kommunen valt att själv sätta priset för en verksamhet – så kallat fastprisavtal. Men för det mesta är det principen som kallas mest fördelaktigt pris, som gäller. Eller i realiteten, lägst pris vinner.
Betyder det att Linköpings kommun – oavsett färg på majoriteten – har sålt ut sina gamla för snöd vinnings skull? Därom tvista de lärde och i fullmäktige går ibland diskussionens vågor höga när det gäller äldreomsorgen i Linköping. Kritikerna riktar ofta in sig på att den är ”billig” och möts av motståndarnas argumentet; brukarna är nöjda.
Fakta är att Linköping har en av Sveriges lägsta kostnader för äldreomsorg. Fakta är också att de som är beroende av den, de så kallade brukarna, är nöjda. Åtminstone om man tittar på resultaten av de landsomfattande och årliga undersökningar som Socialstyrelsen gör.
I den senaste, som presenterades vid årsskiftet, fick Linköping väldigt höga siffror.
Oppositionen är mera tveksam till resultatet. Eftersom man, hävdas det, inte vet säkert vet vem som har svarat på frågorna.
Ulrika Ingelsson är utredare på Socialstyrelsen och ansvarig för enkäten. Hon säger att siffrorna granskas noggrant och resultatet kan man absolut lita på.
Men hon säger också:
– Vad man ska tänka på, och det gäller också medarbetarundersökningar, är att vi alla är benägna att svara positivt. Vi vill vara till lags.
Därför menar hon, är det extra viktigt för kommunerna att faktiskt studera svaren som inte är så bra.
2011 publicerades rapporten Konkurrensens konsekvenser (SNS). I den slogs fast att de senaste tjugo årens privatiseringar i välfärden faktiskt inte har förbättrat vare sig kvaliteten i vården eller höjt effektiviteten i den.
Rapporten orsakade stort rabalder. Svenskt Näringsliv kritiserade den hårt och det slutade med att huvudredaktören för rapporten avgick.
Men Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre, vid Stockholms universitet bekräftar att det inte finns någon forskning som stöder att äldre i kommuner med valfrihet är nöjdare än äldre i kommuner utan valfrihet.
Detsamma gäller för hemtjänsten. Ingen skillnad i nöjdhet mellan offentlig och privat utförd hemtjänst, alltså.
De skillnader som finns mellan privat och offentlig äldreomsorg är i fråga om bemanning och personaltäthet. Statistik från SCB visar att personaltätheten är lägre i privat drivna vårdboenden och även inom hemtjänsten – även om det är svårt att mäta personaltäthet där, enligt Marta Szebehely.
Inom privat äldreomsorg är antalet timanställda dubbelt så stort jämfört med den offentliga äldreomsorgen och utbildningsnivån lägre, enligt de studier som Martha Szebehely sett.
Däremot är privata företag mycket bättre på att riskbedöma sin verksamhet. Enligt Marta Szebehely kan det vara en konsekvens av upphandling. Kommunerna kräver nämligen att företaget ska ha gjort ordentliga riskanalyser.
En annan konsekvens av upphandlingar och privatiseringar är kravet på kontroll och detaljstyrning har ökat. Något som – i alla fall inom hemtjänsten – enligt Szebehely, inte har varit särskilt bra för verksamheten.
I en internationell jämförelse är bilden av svensk äldreomsorg inte helt klar. I en studie som Martha Szebehely gjort står sig bemanningen på äldreboenden bra i jämförelse med Canada och Tyskland. Men definitivt inte om man jämför med Danmark och Norge.
När det gäller hemtjänstens utveckling – som hon följt sedan mitten av 1990-talet är bilden dystrare.
– Den fungerar inte riktigt bra i dag och det beror till stor del på att man i dag förväntas vårda äldre med stora omsorgsbehov, säger hon.
Men var allt bättre förr?
Ja, kanske när det gäller hemtjänsten. Där har inte utvecklingen skett till de äldres fromma, enligt Martha Szebehely. För mycket detaljstyrning och för lite tid avsatt för huslig hjälp, konstaterar hon.
Däremot är situationen bättre på äldreboenden. De gamla långvårdsklinikerna är utbytta och i dag har de flesta äldre på äldreboende en egen lägenhet.
Det som är sämre är att man inte ökat bemanningen trots att de som bor på äldreboenden är mycket sjukare i dag än för tio, femton år sedan.
Finns det något som har blivit bättre som man ser beror på konkurrensutsättningen?
– Nja, det där är en ideologisk fråga. En del hävdar att det har kommit nya idéer som kanske inte hade kommit annars. I så fall skulle det fungera bättre i kommuner som upphandlar och det tror jag inte man kan se. Det handlar snarare om ideologisk övertygelse, säger Marta Szebehely.
Maj Karlsson, ordförande Kommunal Öst, kan se att förändringen betytt försämringar för personalen inom äldreomsorgen.
Hon beskriver en tuffare verksamhet där utförarna – privata eller offentliga – sparar så mycket det går.
– De otrygga anställningarna ökar och det tar också längre tid på timvikariat innan medarbetare anställs på en fast tjänst, säger Maj Karlsson.
Ett nytt fenomen är också sms-kallelser om jobb. Det gäller att vara på hugget. Först till kvarn får jobbet.
Sämre scheman med delade turer och mycket helgjobb gör det svårt för många att kombinera jobb och familj.
Maj Karlsson tycker att det är konstigt att man inte försöker göra jobben inom äldreomsorgen attraktivare.
– Med tanke på kommande rekryteringsbehov borde alla försöka uppmuntra fler att utbilda sig inom äldrevård.
I dag sjunker intresset samtidigt som de äldre ökar i antal. Det går inte ihop, menar hon.
annika.ekstedt@corren.se