"Det har blivit mer accepterat att ta hjälp, fler vet att det finns hjälp att få", säger Susanne Liffner om ofrivillig barnlöshet och assisterad befruktning.
Ensam, själv, solo mother by choice, självstående – att självvalt vara ensamstående mamma har många namn.
Det är fem år sedan det blev möjligt även för ensamstående kvinnor att få barn via assisterad befruktning.
Sedan dess har ungefär 100 kvinnor blivit erbjudna behandling, med hjälp av sperma från en donator, på Reproduktionsmedicinskt centrum (RMC) på US i Linköping.
– Många hade nog en föreställning om att det skulle vara kvinnor närmare 40 som skulle dra nytta av lagändringen, säger Susanne Liffner, överläkare och medicinskt ledningsansvarig på RMC.
Verkligheten är en annan.
– Det är en hel del unga kvinnor som söker behandling. Det finns en fördel med att vara 27 och inte 37 när du vill bli gravid eftersom du är mer fertil ju yngre du är.
Samtidigt kan yngre kvinnor bli gravida i många år till efter en behandling. Kanske träffar de en man och får biologiska barn med honom. Kommer han då ta sig an kvinnans tidigare barn?
– Det här är inte ett bekymmer, och måste inte bli ett problem, men man behöver prata kring de här frågorna om man är ung när man genomför behandling, säger Susanne Liffner.
Hon tror inte att vi i Sverige har sett kulmen av assisterad befruktning, varken för ensamstående mammor eller par.
Vi studerar längre, börjar arbeta senare och skjuter på barnafödandet.
– Det här spelar roll eftersom kvinnans ålder är den enskilt mest avgörande faktorn för chansen att bli gravid. Sedan har det blivit mer accepterat att ta hjälp, fler vet att det finns hjälp att få.
Och RMC i Linköping har kapacitet att hjälpa fler, men en sak hindrar dem: spermabrist.
– Det är brist i hela landet, konstaterar Susanne Liffner.
Före 2016 var tillgången på sperma hyfsat bra i region Östergötland, men i och med lagändringen har efterfrågan ökat samtidigt som godkända donatorer är för få (se separat artikel).
Efter färdig utredning är det i dag 1–1,5 års väntetid för att få en spermadonator. Kön är samma, oavsett om du lever i ett parförhållande eller själv.
– Väntetid inom sjukvården är ett elände. Att det finns betänketid innan man genomgår assisterad befruktning är bra, men den ska inte styras av brist på sperma, säger Susanne Liffner.
Vilka krav måste man då uppfylla för att som ensamstående mamma ha rätt till assisterad befruktning?
Jo, du ska vara mellan 25–40 år.
Du ska ha varit singel i minst sex månader innan du kan söka hjälp, ha ett fast jobb och vara frisk.
– Har man tillexempel diabetes ska den vara under kontroll. Och det spelar ingen roll vad man tjänar, men man ska kunna försörja ett barn.
Ett utdrag från polisens belastningsregister och från socialregistret görs också enligt rutinerna.
Efter en första träff med en sjuksköterska genomgår man en så kallad psykosocial utredning. En psykolog eller legitimerad psykoterapeut går igenom kvinnans sociala nätverk. Vem tar hand om barnet om jag blir sjuk? Och vad händer om jag dör?
– Det är inget förhör, utan en chans att ställa frågor och tänka igenom vad innebär på riktigt att jag är den enda föräldern, säger Susanne Liffner.
Att undersöka kvinnans sociala nätverk görs för att barnet ska få det så bra som möjligt.
– Det är faktiskt en helt annan sak att vara ensam förälder. Vi vill ju att barnet får det bra, och det vill spermadonatorerna också. Ofta frågar de om vi kan lova att barnet får det bra. Det kan vi inte, men vi kan minimera riskerna.
Susanne Liffner är överläkare på RMC.
Vårdgarantin, alltså att man har rätt till behandling inom 90 dagar, gäller först när det finns en spermadonator tillgänglig. Före behandling görs en medicinsk bedömning kring vilken behandling som är mest lämplig.
Oftast sker assisterad befruktning via insemination. Då använder läkaren en tunn plastslang för att placera sperman direkt i livmodern.
Vid provrörsbefruktning (IVF) hämtar läkare ut äggen direkt från äggblåsorna i äggstocken. Äggen befruktas sedan i ett laboratorium. Om befruktningen lyckas sätts ett befruktat ägg in i livmodern efter några dagar.
– Man har rätt till sex inseminationer. Ibland behöver man göra IVF istället och då byts två inseminationer mot en IVF, berättar Susanne Liffner.
Chansen att bli gravid är 35 procent vid IVF-behandling, och 20 procent vid insemination.
– Alltså ungefär samma sannolikhet som hemma i sovrummet, konstaterar Susanne Liffner.
En betydande andel av patienterna blir med andra ord inte gravida vid första behandlingen.
– Eftersom man får göra flera behandlingar så blir de flesta gravida till slut. Men man kan inte förtjäna att få barn. Det är en gåva. Vi på RMC gör vad vi kan för att hjälpa dig, men det finns inga garantier.
Många ensamstående, framför allt de som inte lyckas bli gravida, är i behov av psykologiskt stöd, visar en ny intervjustudie i Skåne, sammanfattad i tidningen Psykologen.
Men enligt författarna finns det sällan utrymme för just det inom regionernas reproduktionsvård.
På RMC får patienterna ofta ett avslutande samtal med en läkare.
– Då kan man signalera att man mår dåligt. Men många kvinnor som inte blivit gravida är redan vidare i tanken och vill fortsätta försöka på en privatklinik.
Det är mycket känslor som investeras under en behandling, menar Susanne Liffner. Samtidigt tycker hon inte att man ska överdriva sårbarheten i att vara ensamstående.
– Man ska inte förringa det stöd man får av sina anhöriga. Besvikelsen är jobbig, men inte sjuklig, säger hon.
I dagsläget har heterosexuella och lesbiska par samt ensamstående kvinnor rätt till assisterad befruktning enligt lagstiftningen. Ensamstående män och homosexuella män kan i dag inte få hjälp av vården.
Surrogatmödraskap, alltså att en kvinna är gravid med någon annans barn, är förbjudet i Sverige.
Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna vill att altruistiskt surrogatmödraskap – alltså när surrogatmamman inte får någon ekonomisk kompensation för att bära barnet – ska bli lagligt i Sverige, vilket det är i flera länder i Europa.
Vad tänker du som överläkare kring att endast vissa kan få hjälp av vården att bli gravida?
– Att det är orättvist. Jag kan verkligen förstå sorgen och frustrationen hos ensamstående eller homosexuella män. Men det finns ingen enkel lösning. Det är kvinnan som tar en stor risk när hon blir gravid. Att utsätta någon annan för en graviditet är en helt annan sak än att donera sperma.