Efter ett hektiskt och galet 90-tal tog det tvärstopp för Tommy Jacobson år 2000. "Först ägde jag Stureplan – tyckte jag. Sen tyckte jag att hela världen i stort sett var min. Till slut orkade jag inte leva upp till den här bilden som i och för sig inte någon annan än jag hade. Det var kaos", berättar han. Senare samma år var han tillbaka i samma bransch. Men som en annan människa.
År 2000 grundade Tommy Jacobson Varenne och 2016 Zenith Group. Det är i deras lokaler i Stockholm, på våning sju ett stenkast från Stureplan, vi träffas.
Han har grå tröja och jeans. Långtifrån attribut som man förknippar med finanshajar. Och han är ovanlig på flera andra sätt.
Det finns intervjupersoner som väger ord på guldvåg och väjer för känsliga ämnen. Tommy Jacobson är definitivt inte en av dem.
Men vi tar det från början:
Tommy föddes i Linköping för 64 år sedan.
– Uppväxten var tuff, säger han kort.
Vi återkommer till det.
Det var som åskådare på Kentys matcher på Folkungavallens uterink som Tommy Jacobsons hockeyintresse föddes. Nu följer han mest Djurgården. Men bara ishockeyn. Fotbollsintresset är numera minst sagt ljummet.
Han spelade lite fotboll i Kenty och Hjulsbro, kollade hockey på Folkungavallen och skrev under ett par år skiv- och konsertrecensioner för Corren.
Att plugga vidare, ens på gymnasiet, var inget han blev uppmuntrad till hemifrån. Det gjorde han ändå.
Han hävdar att det var lyckade slumpmässiga val som gjorde att inte han inte hamnade på en väg som ledde till Kumla utan i stället via universitetet till finanskretsarna runt Stureplan och till kapitalförvaltningsbolaget Trevise.
– I början på 90-talet fick jag chansen och tog den. Vi var tre stycken som startade Trevise. Vi kompletterade varandra och var bra på olika saker. Jag tycker det är kul att bygga. Jag hade i och för sig aldrig varit i en sådan, men jag fick för mig att vi skulle bygga en schweizisk privatbank. Det har fortsatt så. Jag har byggt och byggt vidare. Det är det jag är bra på.
Allt pekade spikrakt uppåt. Men efter tio år fick Tommy en käftsmäll. Inte i boxningsringen (han älskar thaiboxning) utan på det privata planet.
– Allt gick så fort.Trevise växte. Vi fick 100 miljoner, vi fick 1 miljard, vi fick 4 miljarder i förvaltning. Allt gick ut på att skaffa fler kunder och mer kapital. Vi var ute och krökade med kunder till klockan två på natten fyra dagar i veckan och var på jobbet klockan 8 dagen efter. Först ägde jag Stureplan – tyckte jag. Sen tyckte jag att hela världen i stort sett var min. Till slut orkade jag inte leva upp till den här bilden som i och för sig inte någon annan än jag hade. Det var kaos. Midsommardagen 2000 körde min exfru mig till psykakuten i Huddinge.
Tommy Jacobson är finanshajen som gjorde sig av med slipsarna och kostymerna. Nu är det en betydligt ledigare klädstil som gäller. Bilden är tagen i samband med att klädmärket Hope ville lyfta Sveriges mångfald i en bildkampanj inför riksdagsvalet.
När han kom tillbaka senare samma år var han tillbaka i samma bransch, och grundade Varenne. Men det var inte samma Tommy som tidigare. Wall street-looken med mörkblå kostym, slips och hängslen hade bytts mot t-shirt och jeans.
– När jag kom ut från psyket klippte jag bokstavligen av slipsarna. Och jag har aldrig haft någon sett dess. Inte ens på mitt bröllop. Det måste vara det mest meningslösa av alla plagg. Har du hört någon som tycker att det är skönt att ha slips?
Kraschen förändrade honom även som person.
– Innan var karriären allt. Man skulle vinna varenda jävla dag. Jag vet att jag uttryckte det som att det var krig. Jag skulle ut och skörda några offer varje morgon. Jag är mycket coolare nu – inte lika mycket lejonhanne.
Även om lejontänderna kanske inte är lika vassa längre finns vinnarinstinkten definitivt kvar. Han säger att han fortfarande drivs av revanschlusta och bekräftelsebehov. Och det är något med hans ögon som säger att det är säkrare att sitta på samma sida som han vid ett förhandlingsbord – inte mittemot.
Är du en lika bra investerare i dag som innan – när du var lejonhanne?
– Det är svårt att jämföra ur den aspekten att det var en annan tid då, ett mycket hårdare klimat. På 90-talet gjorde man fler bra affärer. Men man gjorde också fler katastrofaffärer. I dag gör man fler ganska bra affärer och färre katastrofaffärer. Allt har nyktrat till lite.
Du pratar väldigt öppet om det här. Var du likadan innan du gick in i väggen?
– Jag hade nog inte råd att vara det då. Då hade folk blivit rädda för mig. Men för mig har livet blivit mycket enklare sedan jag bestämde mig för att berätta vem jag är och hur jag tänker. Om man inte ljuger behöver man inte tänka på vad man sade förra gången.
– Det är samma sak med klädseln. Jag kunde inte ha stuckit ut på samma sätt 1995 för då visste ingen vem jag var. Nu har jag nått en position. Det ska man vara ödmjuk inför. När jag kommer in på ett möte ser jag ibland att alla sjunker ihop litegrann. De vet att jag bildligt kan gå en rond mot vem som helst av dem.
Thaiboxning är Tommy Jacobsons stora passion. Här sparrar han på sin 60-årsdag för fyra år sedan. Nu kan han inte längre gå några matcher på grund av en stroke - orsakad av upprepade slag mot huvudet.
Vid sidan av jobbet är thaiboxning Tommy Jacobsons passion, både att träna och tävla. Men tidigare i år kom en ny käftsmäll. Och det var varken den krånglande hjärtklaffen eller den utbytta höften och knäleden som är orsaken till att han inte längre kan tävlingsfightas.
– I januari fick jag veta att jag haft en stroke. Det var det klassiska, upprepade slag mot huvudet. Så nu är det slut på matchandet. Det är synd. Det är en ofattbar adrenalinkick när man står där i ringen och trycker upp tandskyddet mittemot en kille som vill nita dig. Just då är det bara du och han.
Bara under ett enda tillfälle under intervjun blir Tommy reserverad och svarar kortfattat i stället för med engagerade utläggningar kryddade med anekdoter. Och det är när vi kommer in på barndomen och uppväxten i Linköping.
– Det var stökigt. Det var alkoholproblem. Vi var fattiga. Mamma hade tre jobb. Jag hade väl inte så mycket kompisar. Jag var rätt tjock. Det var ingen kul uppväxt.
Har dina bekräftelsebehov och revanschlusta med uppväxtåren att göra?
– Jag satt hos en psykiatriker i en och en halv timme i går och diskuterade just det. Han hävdar att uppväxten har väldigt lite med det att göra och mer med hur reptilhjärnan ser ut. Men ja, jag tror att det kan vara så. Många människor jag stött på som i någon mening är lyckosamma har någon de vill visa något för. Det kan vara farsan, morsan eller han eller hon som mobbar mig. Det kan vara Gud eller Jesus.
– Man kan ju tycka att jag borde ha släppt allt det där för att jag har lyckats. Men det räcker inte för mig. Jag mäter bara mig själv efter en sak och det är vad jag presterar. Det är ganska tärande. Jag behöver bekräftelse hela tiden. Det är som ett svart hål. Bara en sån sak att du åker hit från Linköping och vill prata med mig gör att den här dagen är räddad.
Vem vill du hävda dig inför?
– Linköping.
Tommy Jacobson drivs av revanschlusta och ett omättligt hävdelsebehov. "Man kan ju tycka att jag borde ha släppt allt det där för att jag har lyckats. Men det räcker inte för mig. Jag mäter bara mig själv efter en sak och det är vad jag presterar. Det är ganska tärande. Jag behöver bekräftelse hela tiden."
Tommy har en kompis kvar i Linköping, Stephan Wänquist som är en av hans absolut bästa vänner och som han säger lärt honom mycket om livet. Men han har inte varit i staden sedan hans systers begravning för några år sedan.
Men 2005 hamnade han i den östgötska hetluften när han som vice ordförande i Djurgården fotboll var med och lanserade förslaget om att dåvarande samarbetspartnern Åtvidabergs FF skulle spela sina hemmamatcher i Linköping.
– Det tog hus i helvete. De samlade folk i kyrkan i Åtvidaberg för att stoppa det. Man kan säga vad man vill, men Linköping har aldrig haft ett fotbollslag värt namnet. Åtvidaberg har kulturen men de har ju fan ingen publik. Där nånstans var min tanke. Det var jag och Putte (Ingvar Carlsson vår anm) som drev det. Sen underskattar man alltid lokalpatriotismen. Att det inte blev något var ingen stor sak för oss. När man till och med lyckas fylla en kyrka... Då kände vi att det inte var värt att ta den striden. Men fotbollen i Linköping är ett bedrövligt kapitel.
Senare blev Tommy ordförande i Djurgården Fotboll. Men i samband med att tränaren Magnus Pehrsson fått ta emot mordhot mot honom själv och familjen valde båda att sluta 2013.
– Det var enkelt att lämna. Jag ångrar att jag inte hoppade av tidigare. Jag hade visionen att Djurgården skulle bli något större än en fotbollsklubb på Östermalm. Vi skulle bli en samhällsaktör. Magnus ville bygga något på lång sikt. Sen föll allt. Första matchen var det nån idiot som slängde in ett päron på domaren.
– Det var så mycket hat och hot. Varför dras alla idioter till fotboll? Det där snacket om fotbollsfamiljen är bullshit. En familj mobbar och hotar inte varandra, säger Tommy som numera bara tittar på hockey – och Ultimate Fighting Championship (UFC).
Åren som ordförande för Djurgården fotboll fick ett tråkigt och turbulent slut för Tommy Jacobson. Han och tränaren Magnus Pehrsson avgick 2013 sedan båda fått ta emot hot.
Du är investerare och riskkapitalist. Vad gör en sån?
– När folk frågar brukar jag säga att jag är diversearbetare. Jag förvaltar andra människors pengar – folk som har pengar. Jag är inte så intresserad av pengar för egen del. Ur den aspekten är jag nog ganska ovanlig i den här branschen.
Han beskriver sig själv som en "usel chef men en bra ledare".
Vad skiljer en chef från en ledare?
– Det är en avgrundsskillnad. En chef bestämmer saker, en ledare leder en grupp. Chef är något någon utnämner dig till. Ledare är något de runt omkring dig ser dig som.
Vad gör dig till en bra ledare?
– Det jag byggt en hel karriär på är att anställa bra människor och få folk att växa. Jag är inte intresserad av lönesamtal eller utvecklingssamtal.
Tommy Jacobsson rankar satsningen på Truecaller som sin bästa affär. Här är han omgiven av företagets grundare, Alan Mamedi och Nami Zarringhalam.
Din bästa affär?
– Det får bli en av de senaste jag gjort, Truecaller. (En global nummerupplysningstjänst och skräppostblockerare via en mobilapp som skapats av svenska företaget True Software Scandinavia, vår anm).
Och sämsta?
– Det är många. Vi hade ett bolag där vi sa till våra investerare att vi skulle investera i nordiska tillväxtbolag varpå jag blev alldeles förtrollad av en kille i Kina som gjorde kameror. För att göra en lång historia kort gick bolaget i konkurs. Det var bland det jobbigaste jag gjort att ringa upp våra största investerare och berätta det. Vi skulle ju investera i Norden... Då sa Uffe Eklöf i Stadium något som jag tagit med mej: "Tommy, det här har du gjort in i helvete dåligt. Men nu torkar vi tårarna och går vidare." Det är så lätt att säga "du är så dålig". Att i stället säga "du har gjort det här dåligt" är en helt annan sak.
Du har en fond som satsar på kvinnor. Varför?
– För att kvinnor skapar bättre avkastning. Det är många som tror att det är någon slags social verksamhet men så är det inte. Generellt sätt är kvinnor mjukare och ser mjukare värden. Om vi ska tillsätta en tjänst och har två likvärdiga kandidater där en är man och en är kvinna väljer vi alltid kvinnan. En bra kvinna är alltid bättre än en bra man för hon har fått kämpa mycket hårdare. Den insikten har jag med mig från travet. Ett bra sto är alltid bättre än en bra hingst. De får kämpa mer.
Vi har ett läge med inflation, energikris och höjda matpriser. Har vi nått botten eller kommer det att bli värre?
– Jag är en patologisk optimist. Det blir väldigt sällan så illa som folk tror när det är som sämst. Och det blir väldigt sällan lika bra som när folk tror att det är som bäst. Kriser föder möjligheter. Det här låter jättebrutalt. Men kriser gör att det som inte är livskraftigt försvinner. I stället kommer något nytt som är starkare. Om vi inte hade haft den ordningen sedan stenåldern så hade vi fortfarande suttit kvar i grottorna runt eldarna.
– Jag har ju ändå varit med om några finanskriser. Avskedar man hundra pers under krisen så behöver man anställa 50 när den är över – för allt har blivit så mycket effektivare. Det kan drabba människor hårt. Jag raljerar inte. Men samhällen behöver utvecklas.
Då pratar vi finanskris. Men vi står inför en global klimatkris. Resonerar du på samma sätt kring den?
– Absolut. Människan har klarat istider och naturkatastrofer så det är klart att vi kommer att klara det här också.
Hur?
– Människan har förmågan att tänka och förstå samband och konsekvenser till skillnad mot djuren. Vi har inte tio miljarder idioter i världen. HUR vet jag inte, men ATT vi kommer att klara det är jag övertygad om.
Och så har du gått och blivit troende. Till och med bildat en egen kyrka. Varför? Det finns ju så många redan.
– Ingen som uppfyller mina krav. Fast vi är i ärlighetens namn en ganska begränsad församling. Vi är tre medlemmar. Vår kyrka är Vetekatten. Vi träffas på kaféet klockan 10 varje söndag. Vi kan prata om allt – så som kvinnor gör. Sen läser vi bibeln en halvtimme och diskuterar det vi läst. Det är skönt att ha ett gäng som man bara kan prata med utan filter.
"Innan var karriären allt. Man skulle vinna varenda jävla dag. Jag vet att jag uttryckte det som att det var krig. Jag skulle ut och skörda några offer varje morgon. Jag är mycket coolare nu – inte lika mycket lejonhanne", säger Tommy Jacobson.
Vad är ett gott liv för dig?
– Jag har smått autistiska drag. Den optimala veckan är jag på jobbet halv nio och går hem sex. Jag tränar till åtta. Sen äter jag kyckling till nio, tar en bärs, kollar UFC på tv och går och lägger mig klockan tio. Samma sak nästa dag.
– Jag har en stor familj, kul jobb, träffar spännande människor och får uppleva saker. Om någon sagt till mej till mig som 18-åring i Linköping att "den här dagen ska Tommy äta lunch med Anders Borg och Robert Bergqvist på SE-banken för att prata makro-läget i världen" så skulle jag aldrig ha trott på det, säger Tommy Jacobson.