Fick sparken - startade Corren

Mycket har hänt med den svenska journalistiken under de senaste 175 åren.
Den svenska dagstidningsjournalistiken föddes några mil öster om Linköping. Redan 1758 startade Norrköpings Weko-Tidningar (nu mer känd som Norrköpings Tidningar). Det dröjde dock några år innan den drog igång en journalistik värd namnet.
När Henrik Bernhard Palmær, sparkad Aftonbladet-skribent, startade Östgötha-Correspondenten 80 år senare var allting lättare. Den första tryckfrihetsförordningen kom 1766, och öppnade enorma möjligheter: plötsligt kunde man publicera annat än stats- och kyrkopropaganda! Även om kritik mot ständerna fortfarande kunde leda till dödsstraff (vilket drabbade en insändarskribent i just NT 1769, även om han fick domen lindrad i hovrätten). Och hur fritt som helst gick det inte att skriva ens på 1830-talet. Även Palmær åtalades för hädelse, men friades.

Viktig industrialisering
På 1800-talet skedde den riktiga dagstidningsexplosionen. Industrialiseringen och det ekonomiska uppsvinget som gjorde att folket hade råd att prenumerera och annonsera var viktigt, men framför allt gjorde vägarna, järnvägarna och att folk flyttade ihop i städer att det faktiskt gick att distribuera tidningen.
Correns fyra sidor trycktes på en liten handpress och ända fram till 1870-talet var det väldigt krångligt att göra tidning. Då kom nya rotationspressar och uppfinningar som telegrafi och telefoni gjorde nyhetsrapporteringen snabbare. Dessutom ökade både antalet läsare och skribenter. På några år fördubblades antalet svenska dagstidningar och den sammanlagda upplagan låg på ungefär 100·000 ex (hundra år senare var den uppe på 4,8 miljoner).

Breddat innehåll
Correns starka ställning höll i sig in på 1900-talet. Redan 1892 blev den sexdagarstidning, och tidningen fick tidigt ungefär samma upplägg som den har i dag. På 40-talet innehöll ett typiskt nummer en allsidig blandning av hårda nyheter om påkörda och ”helt ramponerade” dressiner, födelsedagsfirande hemmansägare, idrottsreferat från matcher mellan Gammalkil och Boxholm och annonser om alltifrån gröpkvarnar till eleganta mockasandaletter.
Journalister har i alla tider kritiserats för sensationslystnad, subjektivitet och hårdvinklingar. En del tror att svensk press har blivit tuffare med åren, men faktum är att journalisterna i takt med tiden upprättat frivilliga etiska regler och inrättat pressombudsman för att hålla ett vakande öga över sig själva. Som en jämförelse kan påminnas om den stora tågolyckan i Sya 1973, där Corren stort uppslaget publicerade namn och hemort på alla drabbade, uppdelade i tre kolumner: en med döda, en med svårt skadade och en med lätt skadade. Något som aldrig ens skulle övervägas i dag.

Explosionen på nätet
Landets senaste stora tidningsrevolution kom i mitten på 1990-talet, med tre stora nyheter. Gratistidningskonkurrensen, i Östergötland främst från Extra Östergötland (som dock startade först 2004). Mediekoncentrationen, där storfamiljshushåll blev den hetaste överlevnadsstrategin (Corren kunde dock vänta ända till 2008 innan den  efter 168 år i familjen Ridderstads ägo lät sig uppsugas av stora starka NTM).
Och så har vi förstås det där med internet. Aftonbladet var först med en nätupplaga, i augusti 1994, men redan året efter kom corren.se, en något trögflytande webbspegelbild av papperstidningen. Sedan dess har nätet exploderat och gett journalistiken en rad nya möjligheter. Och utmaningar. På köpet har kommit mediehustrenden att göra tv.
Men bakom utvecklingsanalyserna är premisserna ungefär desamma som för 175 år sedan. I grund och botten handlar det mest om distribution. En tidning utan läsare gör inte mycket för världen.