Själv tyckte Yvonne Holmkvist att hon var på gång och på väg tillbaka till jobbet. Hon hade genomgått två rejäla operationer och fått en ny fotled och en ny axelled.
Arbetsgivaren IF Metall menar å andra sidan att man har gått så långt det är möjligt i strävan att erbjuda henne rimliga arbetsuppgifter.
– När jag kom tillbaka från sjukskrivningen fanns mina anpassade arbetsuppgifter inte kvar, berättar Yvonne. Jag hade varit ekonomiskt ansvarig under kassören i alla år fram till de senaste operationerna. Nu fick jag tjata om att få arbetsuppgifter.
Sedan hon började har ekonomisystemen bytts ut ett par gånger, förklarar Håkan Bergenhav på IF Metall Östergötland. Den vidareutbildning som krävs för att jobba med dem har Yvonne inte kunnat delta i när hon har varit sjuk.
Yvonne påpekar att hon aldrig har fått chansen att gå den vidareutbildning han talar om.
– Kunde jag inte ha fått den på distans? Att jag måste genomgå en operation ska väl inte hindra att jag får den kompetensutveckling som behövs för mitt jobb?
IF Metall hade ingen möjlighet att ordna utbildning bara för Yvonne, säger Håkan Bergenhav.
– Hon har inte längre kompetensen som krävs. Jättetragiskt, men så är det.
I april förra året hade Yvonne ett utvecklingssamtal med Håkan Bergenhav och de kom fram till att hon skulle få nya arbetsuppgifter framåt hösten. Fram till dess fick hon hanka sig fram och hjälpa sina arbetskamrater.
– Det tuffade på fram till november i fjol. Då fick jag en lapp av vår personalansvarige, en underrättelse om uppsägning av personliga skäl.
Det kom som en blixt från klar himmel, säger hon. Ingen hade antytt något missnöje.
– Han borde ha varnat mig. Eller kallat till ett nytt utvecklingssamtal.
Hade ni inte pratat med henne?
– Vi diskuterade tänkbara arbetsuppgifter på det här utvecklingssamtalet, säger Håkan Bergenhav, men vi hittade egentligen inga, utom för ett par timmar i veckan. De nya arbetsuppgifterna som vi räknat med kunde hon inte få eftersom det visade sig att det krävde tillgång till ekonomisystemen.
Yvonne menar att hon aldrig fick några varningssignaler. Fick hon det?
– Vi hade mycket diskussioner om vad hon kunde och inte kunde göra, säger Håkan Bergenhav. Det var problematiskt att hitta arbetsuppgifter. Annars hade allt det här ju aldrig hänt.
Det fungerar inte på en arbetsplats om en anställd mest sitter av tiden, säger han. Det är medlemmarnas pengar som betalar lönen och det är inte ok för kollegorna att hitta på arbetsuppgifter och behöva serva och hjälpa en arbetskamrat på olika sätt.
Yvonne var jätteledsen över uppsägningen. Hon ringde sitt eget fack, Handels, och efter ett par månader blev det en första förhandling. Den följdes av något som kallades "arbetsträning".
– Jag tyckte att det gick bra – men sedan visade det sig att arbetsträningen i själva verket var en bedömning. Den slog fast att allt jag gjorde var dåligt.
Rapporten hävdar att arbetsförmågan är närmast obefintlig. Yvonne beskrevs som långsam och hennes energi, vilja och motivation räcker inte för att kompensera för de fysiska begränsningarna, skriver utredaren, trots att hon har en särskilt anpassad arbetsplats.
– Min ombudsman från Handels ansåg att rapporten var partisk. Den är beställd och betalad av arbetsgivaren, säger Yvonne.
– Jag fick till exempel helt nya arbetsuppgifter inför arbetsträningen. Jag har inte gått igenom någon rehabilitering. Det är inte heller sant att min arbetsplats var anpassad, inte på något sätt.
Ett par veckor senare avrapporterades utredningen. En timme innan fick Yvonne se den bedömning som beskrev hennes arbetsförmåga som mycket liten. Avrapporteringen övergick i en förhandling där hon till sist tvingades skriva under sin uppsägning. Den här gången blev hon uppsagd på grund av arbetsbrist.
Efter mötet konstaterade hennes fackliga ombud att det tyvärr inte finns plats för sådana som Yvonne i arbetslivet i dag. Kraven är för höga.
Yvonne har reumatism sedan 15-16-årsåldern. Det startade med halsfluss som övergick i reumatisk feber och sedan ledgångsreumatism. Under några år på 1980-talet fick sjukdomen stora konsekvenser med mycket värk och förstörda leder. Axlar, höfter och knän är utbytta, liksom en fotled.
Hon skulle precis sluta nian när hon blev sjuk, men hon fick hjälp att komma in på en kontorsutbildning på gymnasiet i Mjölby.
– Jag var arbetslös några månader efter det, men en kurs ledde till praktik på Metall som sedan ledde till ett jobb på folkrörelsearkivet i Linköping. Där var jag i några år, innan Metall kom med frågan om jag ville jobba med ekonomi hos dem.
Yvonne har alltid varit lönebidragsanställd. Det betyder att arbetsgivaren bara betalar 25 procent av hennes lön, resten står försäkringskassan för. Först jobbade hon heltid, men på senare år bara halvtid.
– Jag var ju redan sjuk när jag fick jobbet hos Metall, så de visste vem de anställde, säger hon. Det har aldrig varit något problem med det. Förrän nu.
Hon vill inte ha jobbet tillbaka, den tiden är över. 22 februari lämnade hon sin arbetsplats.
– Men jag tycker inte att någon annan ska drabbas av det som jag har upplevt. Så här ska det inte få gå till. Jag har varit anställd på IF Metall i 27 år, jag har frågat många gånger om arbetsuppgifter och alltid gjort det jag ska. En arbetsgivare har ansvar och skyldigheter och jag borde åtminstone ha fått information.
Och här går alltså uppfattningarna isär. Håkan Bergenhav anser att IF Metall har gjort allt man kan begära.
– Jag tror inte att någon annan arbetsgivare skulle ha hållit ut så länge. Nu hoppas jag att Yvonne kan använda sin styrka till något annat. Hon är beundransvärd. De flesta skulle ha givit upp för länge sedan.