Det går bra för 32-åriga Petter från Kisa. Men trots framgångar på stjärnrestauranger med "fine dining" världen över har han fötterna stadigt på jorden. Fortfarande är mammas raggmunk favoriten.
– Vill jag ha något snabbt köper jag en färdiggrillad kyckling. Till det min hemgjorda rhode islandsås (se recept).
Kontraster känns som ett ledord när Petter ska beskrivas. Jag träffade honom första gången 2002 när han fortfarande var elev på restaurangutbildningen i Vimmerby. Han var besjälad av att glädja människor med sin matlagning redan då och nockade mig med en överdådig trerättersmiddag. Jag gjorde ett reportage om den unga kockeleven med de högtflygande planerna på en framtid som kock på stjärnkrogar.
Åren därpå var han vid två tillfällen med och lagade mat på Nobelfesten. Den första riktiga anställningen var på Stångs PM & Co i Linköping.
Sedan vi sågs har han haft många olika anställningar och uppdrag. Det är en medveten strategi. För Petter det varit värdefullt att arbeta på många olika slags krogar och att få lära sig av de bästa kockarna. Och det har han gjort, världen över. Frankrike, Hongkong, Oslo, Guadeloupe, London och Brasilien . . . och så kungliga bröllop här hemma.
– Den enda kontinent jag inte jobbat på är Australien.
En del kockuppdrag sticker ut mer än andra. Som när han fick erbjudande om att kliva ombord på M/S Corriente II i Grekland som sedan cruisa mellan Argentina och Antarktis.
– Det var oljemiljardärer, Yaleprofessorer och fine dining för hela slanten.
Kontrasten mot att mätta 800 vrålhungriga mannar på en norsk oljerigg var total.
– Jag vägrar att jobba med halvfabrikat, så jag sågs nog som en jobbig typ därute på Nordsjön. Men jag lyckades faktiskt driva igenom att den lilla ubåten (AUV), som höll koll på riggens borrventil under havsytan, varje natt lade ut en bur på botten, så att vi fick krabba och färsk fisk.
Petter gillar att hamna i situationer där han inte känner sig hemma, gillar att hela tiden möta nya utmaningar för att bli så bra som det bara går.
– I dag har jag en ovärderlig bank av fingertoppskänsla, kunnighet om tekniker och problemlösning för att kunna laga den bästa maten, konstaterar han frankt, men utan att låta stöddig.
Starka minnen finns från tiden på trestjärniga Gordon Ramseys, "Den elaka kocken", krog i London.
– Jag tänkte "fixar jag detta så fixar jag allt". Det var oerhört tufft. Omänskligt tufft. Vi jobbade 20–22 timmar i sträck 5 dagar i veckan. Den hårda jargongen och hierarkin bidrog till en enorm fysisk och psykisk press. Tredje dagen råkade jag tappa en låda och fick en höger av den kvinnliga köksmästaren. "Så gör du inte här!"
Rädd inför vad hela atmosfären skulle kunna göra med honom, i kombination med att han inte fick ut den kunskap han hoppats på sade han upp sig. Han lämnade London för Oslo och den välrenommerade restauranten Le Carnard, där han fick jobb som souschef under sin kanske viktigaste mentor, köksmästaren Jonathan Howell.
I höst kommer Petter tillbaka till sitt "andra hem", Restaurant Frantzén. Den före detta tvåstjärniga krogen, med plats 31 på "Best restaurants in the world", slog förra sommaren igen sina dörrar i Gamla stan i Stockholm. I september öppnar Björn Frantzén sin restaurang på Klara Norra Kyrkogata och Petter kommer tillbaka till sin gamla souschef-position. Jakten på de åtråvärda och mytomspunna stjärnorna i Michelinguiden kan börja igen.
– Jag var souschef på Frantzén i 1,5 år innan vi stängde. Jag kan knappt bärga mig tills jag får gå in i det nya köket, lägga upp mina knivar jämte skärbrädet, sänka huvudet, fokusera och sedan bara köra. Jag älskar att vara i den miljön, med totalt fokus.
Vad händer framöver?
– Jag ska ge Frantzén några år. Sedan vill jag ha en egen restaurang. Och innan jag fyller 40 vill jag vinna världens mest prestigefyllda kock-tävling, Bocuse d´Or, alltså Kock-VM.
Ni hör. Här spänns bågen rejält. Man får nog boka bord på Petters krog framöver.