Måndag
Oktober. Hemma i villan i Vidingsjö äter makarna Svensson middag. Ing-Marie ställer sig att diska efteråt, men Stefan får plötsligt väldigt ont i magen.
Han försöker med allt: ut och promenera, dricka vichyvatten... men ingenting hjälper. Till slut tvingade smärtan ner honom på golvet. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen tog Ing-Marie bilen och körde in sin man till akuten.
Där togs ett EKG och blodprover, man mätte andningen och gav morfin mot smärtorna. Smärtan uppskattades till 8 på en 10-gradig skala trots smärtlindringen. Och så gjordes en skiktröntgen av magen. Efter röntgen berättade läkaren att man sett stenar i gallblåsan, ”inget konstigt för en 57-årig man”. Men man såg också att magsäcken och tolvfingertarmen var vidgad, och därför sattes en ventrikelsond för att tömma det mag- och tarminnehåll som stod där.
– Sonden visade sig senare vara livsavgörande för pappa, säger dottern Hanna.
Ing-Marie berättar hur hon sent på kvällen åker hem, efter att ha försäkrat sig om att Stefan har det bra på avdelning 103, där han fått ett operationsbeslut med prio 3. Prio 3 innebär att operation ska ske inom 24 timmar men inte under jourtid.
Tisdag
Ing-Marie går till jobbet men talar med sin man i telefon. Det är svårt att höra vad han säger, han är mycket trött efter en besvärlig natt med smärtor. Nu har han blivit flyttad till KAVA, där Ing-Marie hälsar på honom.
– Han sover mest, säger bara någon mening här eller där, berättar Ing-Marie. Någon mat vill han inte ha när avdelningspersonalen frågar. Bara lite nyponsoppa, och den kräktes han sen upp. Det blev ingen operation. Under dagen gjordes ett ultraljud av lever, gallblåsa och gallgångar. Gallstenar sågs som fynd.
Sonden var borta. Samme läkare som ordinerat sonden på akuten bedömde att den kunde tas bort senare samma natt eftersom det ändå inte kommit något maginnehåll i den samt att Stefan var besvärad av den. Detta är även vad som står i journalen enligt familjen. Men i efterhand har familjen fått veta av läkarna att det visst hade kommit maginnehåll i sonden.
Onsdag
Ing-Marie och Stefan har fyra barn. På onsdagen följde en av sönerna med och hälsade på. Stefan klagade på att han hickade och rapade så mycket. Och så mådde han illa. Inte heller denna dag blev det någon operation.
– Det var andra operationer som gick före, säger Stefans syster Sylvia.
Trots att både Ing-Marie och sonen tyckte att Stefan verkade må mycket dåligt så berättade en sköterska på onsdagskvällen för Hanna i telefon att han var mycket piggare. Hanna minns att hon frågade vad hickan berodde på? Kunde det vara så att det stod still i magen? Hon frågade även om de inte skulle sätta dit en ny ventrikelsond för att avlasta magen och tarmen. Sjuksköterskan hade inga svar att ge och någon ny sond sattes aldrig.
Torsdag
Ing-Marie går återigen upp till Stefan efter att hon slutat sitt arbete. Då berättar han hur han kräkts upp det lilla honungsvatten han fått i sig.
– Men vad din mage är svullen, minns Ing-Marie att hon sa. Sen frågade hon sjuksköterskan om hon sett hur Stefans mage såg ut?
Utan att ens känna på magen frågar sjuksköterskan Stefan när han skötte magen sist. Han hade inte gått på toaletten på flera dagar.
Ing-Marie undrade också över en snabbsänka, CRP, som visade över 200 trots att det ska ligga under 10. Kunde det ha något samband med magen? Men de tankarna fick hon inget gehör för.
Innan Ing-Marie gick hem den kvällen bad hon sjuksköterskan att hålla uppsikt över Stefans mage. ”Du måste lova.” ”Ja, o ja”, blev svaret. Men i journalen står det sedan ingenting.
Fredag
Hanna ringde till ansvarig sjuksköterska den förmiddagen. En läkare har undersökt Stefans buk och ordinerat laxermedel.
– Skrämmande! Att en kirurgläkare inte kan tänka bredare än att det skulle vara förstoppning när CRP är så högt, pappa så dålig och dessutom inte har ätit något sedan måndagskvällen, säger Hanna.
Stefan sitter i en stol i korridoren när Ing-Marie kommer på besök den dagen. Hon hör att han säger till sjuksköterskan ”Jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Jag ger upp. Här får man ändå ingen hjälp” Han säger sedan till Ing-Marie att han vill åka hem några timmar på lördagen, han står inte ut att vara kvar.
Men den kvällen blir det operation.
Ing-Marie pussar Stefan hejdå. ”Vi ses imorgon.”
Ing-Marie åker hem, och hämtar sin andra dotter på vägen.
Slutet
20.30 på fredagskvällen ringer kirurgläkaren Ing-Marie: ”Det gick tyvärr inte så bra.” Han berättar att när Stefan sövdes kräktes han upp flera liter vätska som till viss del hamnade i lungorna. Nu ligger han i respirator på IVA.
– Jag minns att jag frågade: ”Är läget stabilt? ”Ja”, blev svaret.
Hanna ringer IVA och får tala med läkaren där. Hon berättar att ”din pappa är mycket mycket sjuk. Hur snabbt kan du vara här?” IVA-läkaren förklarar också att Stefan fått en allvarlig blodförgiftning med organsvikt som följd. Hanna klarar inte att ringa sin mamma, det får IVA göra. Men hon hinner in till US. Det är Ing-Marie och tre av barnen som är med de sista timmarna av Stefans liv. Han ligger nedsövd i respirator och njurdialys är startad . Blodtrycket är ständigt mycket lågt, 60/40, 40/20. Det larmar hela tiden i alla apparater. Intensivvårdspersonalen kämpar. De gör allt.
IVA-läkaren säger till Ing-Marie: ”Han glider mig ur händerna. Förstår du vad jag säger?”
”Ja”, svarar Ing-Marie, ”jag hör vad du säger… men jag vill inte förstå”.
Orden: ”Stefan lämnar oss nu”.
Så kaos, sorg och smärta. Hannas syster blir hysterisk. Personalen står och gråter med de anhöriga. Alla är chockade.
Det visade sig sedan att Stefan hade tarmvred, strangulationsileus. En åkomma som ska opereras inom två timmar. En stor del av Stefans tunntarm var död.
– Det var i stort sett ren avföring som han kräktes upp när han sövdes, berättar Hanna.
Verksamhetschefen på kirurgiska kliniken, Conny Wallon, har träffat familjen två gånger. Det första han sa var: ”Vi tar på oss alltihop. Vi har gjort alla fel.”
– Det pratas om brist på erfarenhet, men pappas symptom var klassiska för tarmvred: hicka, rapar, smärta och illamående och att inte kunna sköta magen. Och det hände inte på ETT arbetspass, han låg där i fem dagar och träffade flera läkare och flera sköterskor. Men ingen har sett hur pappa försämrats för varje dag och funderat på om alla dessa symtom verkligen hör ihop med en gallstensdiagnos. Han måste ha lidit så fruktansvärt. Jag känner mig så lurad, det känns som att de tagit ifrån oss så många år.
– Vi hade så många drömmar och planer. Med barnen utflugna kunde vi resa och göra saker tillsammans, vi skulle fira 30-årig bröllopsdag till sommaren. Nu sitter jag här ensam, säger Ing-Marie.
– Vad ska jag komma hem till på kvällarna? Vad ska jag göra? Jag kan inte se något ljus.
Familjen Svensson har anmält händelseförloppet till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Sjukhuset har anmält sig självt enligt Lex Maria.