En av mina förfäder var bagare i Tyskland. Någon gång i början av 1800-talet flyttade han till Stockholm där han skapade sig ett nytt och bättre liv. Hans barn flyttade vidare till Helsingfors, och där blev min pappas släkt kvar ända tills bomberna började falla över staden under andra världskriget. Då flydde de till Göteborg där de blev kvar.
Så gick det till när jag blev svensk.
Nästan alla människor har sådana historier i sin släkt. Människor som har brutit upp från sitt hemland för att söka sig en bättre tillvaro någon annanstans. Migration är ett historiskt normaltillstånd, världshistorien är ett myller av människor som vandrat i väg med sitt pick och pack när deras livsvillkor blivit ohållbara.
Det är ett viktigt perspektiv att ta med sig in i 2014. Människor migrerar olika mycket under olika tider, det är som vågor mot en strand, och just nu är Europa inne i en stor folkvandringstid.
Tiggarna på Linköpings gator blir bara fler, och det är likadant i alla städer. Antalet asylsökande från krigets Syrien har ökat kraftigt. På Medelhavet riskerar desperata flyktingar sina liv för att försöka skapa sig en ny tillvaro i de rika länderna i norr.
Det är en stor utmaning för Europa. För migration är inte lätt, de vandrande människornas desperation och beslutsamhet väcker starka känslor i de länder som är deras mål. Vilka är de som kommer? Vad händer med oss om vi släpper in dem? Hur mycket vill vi dela med oss?
Nu står Sverige och Europa inför ett vägval. Antingen accepterar vi att vår tids migration är en del av ett ständigt pågående historiskt skeende och försöker på ett ansvarsfullt sätt hantera det. Det kommer att bli svårt. Vi måste förhandla, sätta upp regler och hitta kompromisser. Det måste ske i en anda av generositet och respekt för dem som har det sämre än vi.
Eller också väljer vi att se migrationen som en avvikelse, ett hotfullt fel i systemet, som vi måste skydda oss emot. Det är den världsbild som Sverigedemokraterna och andra högerextrema partier i Europa målar upp, skickligt spelande på människors rädsla för det som ter sig nytt och okänt.
De odlar ultranationalistiska föreställningar om att varje folkgrupp ska ha sitt eget land, och att alla mår bäst av att det är så. Det är en historiskt sett helt igenom falsk bild, något sådant land har aldrig funnits. Idén om de oblandade folken är en myt.
Vägvalet borde inte vara så svårt, historien ger oss facit. Den accepterande, förhandlande vägen ger oss fred och utveckling. Resultatet är ofta överraskande gott. De städer som blomstrat mest i världshistorien är städer som tillåtit många kulturer att frodas sida vida och befrukta varandra med olika livsstilar och tänkesätt.
Den högerextrema vägen leder till främlingsfientlighet, våld och krig. Det finns hur många historiska exempel som helst på vad som sker när starka nationalistiska krafter får blomma ut, man behöver bara gå till krigen i det forna Jugoslavien på 1990-talet.
Nästa år är det val, både till EU-parlamentet och i Sverige.