I ett internationellt perspektiv är skillnaderna mellan rika och fattiga fortfarande liten i Sverige. Samtidigt ökar klyftorna. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) satte ökningen fart vid mitten av 90-talet och accelererade under 2000-talets första årtionde. År 2010 framträdde de största inkomstklyftorna sen 70-talet när SCB inledde mätningarna.
Den rapport som nu presenteras är beställd av Rädda barnen. Den har gjorts av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola.
Malmö är värst utsatt, men barnfattigdomen finns även i Östergötland. I Linköping, år 2010, räknades 14,2 procent av hushållen med omyndiga barn som ekonomiskt utsatta. Här har andelen fattiga ökat med 0,4 procent jämfört med året innan.
Gränsen för att räknas som fattig går vid en samlad inkomst på 11 453 kronor för en ensamstående förälder med ett barn och 17 457 kronor för sammanboende föräldrar med två barn. Dessa summor är hushållets samlade inkomster per månad inklusive alla bidrag och efter skatt.
Sämst har det gått för familjer som består av ensamstående med barn. I den gruppen finns tre gånger så många fattiga jämfört med 1991. Ökningskurvan var särskilt brant från 2005 till 2010. Mot slutet av perioden märks också ökningen av den relativa fattigdomen i de större städerna, alltså även Linköping.
En förklaring till att antalet barn som lever i – relativt sett – fattiga familjer är att antalet barn som lever med en ensamstående förälder ökat. 1991 bodde drygt 300 000 barn så och 2010 var det knappt 400 000 barn.