"Vi skulle vilja investera 1–1,5 miljarder i Linköping om järnvägen läggs under jord", säger Mannersons vd Carl-Fredrik Grönhagen.
I söndags var sista dagen för att lämna in synpunkter i det andra av sammanlagt fem samråd som Trafikverket genomför inför beslutet om Ostlänkens dragning genom Linköping.
Fastighetsägarnas inställning är klar. Nästan alla vill ha en tunnel och de flesta vill ha en centralt placerad station, enligt en enkät där 80 av de nästan 300 medlemmarna i Fastighetsägarna Linköping svarade.
De svarande bedömde att en tunnel skulle öka deras investeringar i nya fastigheter med drygt sju miljarder kronor, jämfört med en dragning över mark. Rikard Norman, näringspolitiskt ansvarig på Fastighetsägarna i Linköping, tror dessutom att det är en grov underskattning.
– Dels har ju inte alla svarat, även om flertalet av de stora fastighetsägarna har gjort det. Dels skulle stora mängder byggbar mark frigöras av en underjordslösning. Åk upp i Tornet och titta hur Linköping ser ut. Staden är rimligt tät till en viss linje och på andra sidan linjen är det nästan tomt. Den linjen är järnvägen, den har en gigantisk barriäreffekt.
Rikard Norman menar att investeringsmöjligheterna är något som måste vägas in, om Trafikverket kommer fram till att en tunnel är ett visst antal miljarder dyrare än en markförlagd järnväg.
– Dessutom måste man ta in i beräkningarna vad som händer med staden under tio års byggtid. Se på Stockholm och nya citytunneln. Den har knappt påverkat staden över huvud taget och så har de helt plötsligt en ny pendeltågslinje och massor av infrastruktur, säger han.
En av dem som räknar med att göra stora investeringar om Ostlänken dras under staden är Carl-Fredrik Grönhagen, vd för Mannersons.
– Uppskattningsvis skulle vi då vilja bygga bostäder, kontor och andra samhällsfunktioner för mellan 1 och 1,5 miljarder kronor. Det finns en stor betalningsvilja bland oss fastighetsägare att medfinansiera en tunnellösning. Det tror jag är jätteviktigt att politikerna har med sig, så att de känner sig trygga i att fatta sådana beslut.
Carl-Fredrik Grönhagen påpekar också att motsatsen – en ny järnväg över mark – inte skulle innebära status quo för Linköping.
– Då bygger man ju en ännu större barriär och försämrar Linköpings möjligheter i framtiden. Man försämrar bland annat möjligheten till vattenkontakt som alltid är en stor attraktivitet, med risk att både människor och företag väljer andra städer som har möjlighet att erbjuda de kvaliteterna.