Bilen behövs för att det ska vara bekvämt att handla i stadskärnan. Men man måste man hitta en balans mellan tillgänglighet med bil och andra kvaliteter som gör stadskärnan till en attraktiv plats för boende, gående och cyklister.
2010 ville Linköpings kommun ta reda på hur Linköpingsborna ser på denna balans. 1 500 personer svarade på en enkät där de fick ta ställning till tre framtidsscenarion:
Ett alternativ där gång, cykel och kollektivtrafik prioriteras och bilarna hänvisas till parkeringshusen. Ett mellanalternativ där biltillgängligheten bibehölls, men med lägre tillåten hastighet och minskat antal parkeringsplatserna längs gatorna. Och ett tredje alternativ där bilen stod i fokus, där gatorna först och främst utformas med tanke på god tillgänglighet för bilar och goda parkeringsmöjligheter skapas.
50 procent av Linköpingsborna ville att stadskärnan skulle utvecklas enligt det första alternativet, med gång, cykel och kollektivtrafik som högsta prioritet. 30 procent röstade för mellanalternativet.
– 80 procent av Linköpingsborna ville alltså att stadskärnan skulle förändras i en riktning där bilarna tar mindre plats. Vi har gjort sådana här undersökningar i en rad svenska städer, och svaret blir alltid detsamma, säger Tomas Svensson, forskare på VTI, som gjorde studien i Linköping 2010.
Sedan dess har vi sett en försiktig utveckling där gående och cyklister har fått mer utrymme i Linköpings stadskärna. En likartad utveckling pågår i nästan alla europeiska städer.
– I många franska städer har man gjort stora omvandlingar av stadskärnorna, där bilarna har fått stå tillbaka. Det har varit mycket populärt bland befolkningen, och det har alltid gett en ökning av omsättningen för cityhandeln, säger Tomas Svensson.
Han ser Linköping som en stark nod i en östgötsk region, en stad som drar till sig arbetsplatser och människor som vill bo i stadsmiljö, även när de har familj. När staden nått en viss storlek blomstrar cityhandeln eftersom så många människor bor och verkar i stadskärnan. Handlarna blir då inte lika beroende av människor som åker in till stadskärnan, handlar, och åker hem igen.
Om man vill se en sådan utveckling så är satsningar på ökad tillgänglighet för bilar en återvändsgränd.
– Bilen är bekväm för den enskilde, men ur ett stadsutvecklingsperspektiv är den ytkrävande och har dålig kapacitet. Det räcker med att man tillför några hundra bilar i Linköpings centrum för att hela stadskärnan ska korka igen, säger Tomas Svensson.
– Om man försöker få stadskärnan att blomstra genom att öka tillgängligheten för bilen når man snart en punkt där bilarna tar så mycket plats att de blockerar en fortsatt stadsutveckling.
Människor som bor utanför staden kommer alltid att efterfråga tillgänglighet med bil. Men samtidigt finns det ett växande antal unga som vill bo i urbana miljöer med god kollektivtrafik. De tar inte körkort och vill inte äga någon bil.
Om Linköping bygger ut sin kollektivtrafik, lägger parkeringshusen i stadskärnans utkanter och begränsar biltrafiken i centrum ytterligare, hur påverkar det resten av staden?
– Det är här de stora utmaningarna finns. Bilen kommer att fortsätta vara betydelsefull, och risken finns att man får en krans av intensiv biltrafik och parkeringshus runt stadskärnan, säger Tomas Svensson.
– Och så finns det en social dimension. Den moderna, blomstrande stadskärnan kommer att vara en plats för de som har råd. Men var ska morgondagens låginkomsttagare bo? Är det de som kommer att bli mest bilberoende i framtiden?