Marie Göranzon åker in på S:t Larsgatan. Så här sa skådespelaren själv om att ha namngett en buss: "Jag såg det en gång när jag stod vid stationen och väntade. Jag rusade direkt in i vänthallen och gömde mig! Det var en märklig känsla och jag har lite svårt att förhålla mig till det. Men samtidigt, det är ju bara ett namn, jag är ju inte en buss."
– Det blir inga namn.
Östgötatrafikens kommunikationschef Eva Jylltorp är tydlig i frågan.
– Dels blir det alltid en diskussion kring vilka namn som ska vara med och på vilka grunder. Och ibland kan det inträffa situationer där det kan vara lämpligt att ta bort namn. Det blir ytterligare någonting att ta hänsyn till och det har vi valt att inte ha.
Namnen dök upp på stadsbussarna i februari 2005 efter att kommunfullmäktige nappat på ett medborgarförslag från Linköpingsbon Johannes Walfridsson. Det här var på tiden när kommunen hade ansvar för kollektivtrafiken, sedan 2012 ägs och drivs den fullt ut av Region Östergötland. I somras byttes de gamla bussarna, i röd och orange, ut mot nya vitare varianter.
– Vi har inte ens haft en diskussion. De senaste åren har vi inte satt på ett nytt namn när vi har köpt till nya fordon. Frågan har egentligen varit nedlagd väldigt länge så det var ingenting att ta ställning till med de nya fordonen, säger Eva Jylltorp.
Finns det någon liten möjlighet att de kommer tillbaka i framtiden?
– Det är ingenting som vi tänker nu, nej.
Hans Brask körde av vägen vid korsningen Vistvägen och Stenåldersgatan i oktober 2005.
Vilka namn som skulle pryda bussarna bestämdes av kollektivtrafiksnämnden efter att Linköpingsborna fått lämna in förslag. Alla som fick igenom ett namnförslag belönades med ett busskort laddat med 100 kronor. Totalt lämnades 268 förslag in och de tre vanligaste var Lars Winnerbäck, Tage Danielsson och Louise Hoffsten. Den som fick sitt namn uppklistrat på en buss allra först var LHC-hjälten Johan Bülow som var på plats vid en liten ceremoni på Stora torget.
Hockeyspelaren Johan Bülow vid invigningen av den första namngivna bussen.
Under åren förekom kritik mot att bara 10 av de 65 personerna som namngett en buss var kvinnor. Det höjdes också röster mot att det inte fanns någon person med utomeuropeiskt ursprung.
Hur tänker då Johannes Walfridsson, som lämnade in förslaget för 16 år sedan?
– Jag har konstaterat att namnen försvunnit men jag är inte så upprörd över det.
Han berättar att utfallet av idén inte blev precis som han först hade tänkt sig.
– En del av namnen som kom på bussarna var kanske inte så allmänt kända. I min vision skulle det vara riktigt kända personer. Hellre 20 bussar med riktigt kända personer än 80 bussar med namn som är anonyma för de flesta, säger Johannes Walfridsson som också har funderat på svårigheterna kring att välja ut personer ska belysas lite extra.
– En influencer kan vara ett viktigt namn för någon och en historisk person eller konstnär kan vara viktig för någon annan, som andra inte vet vilka de är.
Han tar också upp problemet med att en artist eller idrottsstjärna kan stå i allmänhetens strålkastarljus i ena stunden för att några år senare ha fallit i glömska.
– Man hade kanske behövt ha någon översyn var tredje år. Men det är också känsligt att ta bort namn, då kanske man känner sig ovälkommen i sin hemstad.
Gustaf Linden hamnade fel vid norra entrén till US i oktober 2005 efter att den börjat rulla utan föraren i.
Att sätta namn på bussar är alltså ett snårigare uppdrag än vad man först kanske kan tro. För Johannes Walfridsson var tanken god i alla fall.
– Det jag ville uppnå var att vi kunde sträcka lite på oss som Linköpingsbor och känna att det finns människor som betyder något i världen som kommer härifrån. Att man kunde tänka: Varför skulle inte jag kunna göra något som betyder något? Varför skulle inte jag kunna ha en buss?
– Sen finns det många som gör betydande saker utan att bli kändisar, personer som jobbar inom äldreomsorgen till exempel. Det är knepigt på flera sätt, att vissa ska få en buss och andra inte.