Amanda Wiberg pekar på ett fönster på sista våningen för att visa var de satt och väntade på räddning – det var fönstret på Pims tidigare rum.
Det säger Amanda Wiberg, mamma till Lipton, 6 år och Pim, 8 år.
Det har gått två månader sedan den uppmärksammade explosionen ödelade flerfamiljshuset på Ödegårdsgatan i Johannelund. Föräldrarna Jonathan Ljungqvist och Amanda Wiberg och deras barn Lipton och Pim bodde på sista våningen där de väntade på hjälp den natten till 7 mars – instängda i ett rum medan deras bostad fylldes med rök.
– Vi vuxna hörde när någon bröt sig in i trapphuset. Sedan kom smällen som väckte barnen. De blev väldigt rädda. Vi lämnade huset mitt i natten med kranbilen. Vårt hem togs från oss. Barnen har förlorat allt, sina sängar, alla leksaker, kläder. Det gick fem veckor innan vi fick 1,5 timme för att hämta några saker ur lägenheten. Då hämtade vi sonens Pokémon-kort och barnens badkläder, berättar Amanda Wiberg.
Under de fem veckorna bodde de hos släkten och hade redan hunnit skaffa det nödvändiga.
Vi möter hela familjen på en lekplats i närheten av det hus som de har bott i. Det här är första gången de är tillbaka i trakten tillsammans. Huset renoveras fortfarande, men lägenheter i trappuppgången bredvid deras är färdigställda och där har familjer kunnat flyttat tillbaka.
Tillsammans på lekplatsen i närheten av deras tidigare bostad.
Amanda och Jonathan tänker däremot inte flytta tillbaka – familjens trygghet försvann när deras hem togs från dem. De vuxna började känna oro redan i oktober förra året när polisen berättade att hela huset satts under kameraövervakning på grund av att en familj i deras trappuppgång kan ha haft koppling till en gängkriminell. Eftersom den familjen i samma veva flyttade från huset hoppades Amanda och Jonathan att allt ändå skulle bli bra.
– Det var inte enkelt att hitta en annan lägenhet. Jag känner skam och skuld som förälder för att jag inte har lyckats hålla mina barn trygga. Min son har alltid varit glad, gillat att röra på sig och att umgås med sina kompisar. Men efter explosionen mår han inte bra. Vi flydde från vårt hem och har ännu inte bearbetat det, berättar Amanda.
Lipton och Pim Ljungqvist är tillbaka på sin gamla lekplats - efter mer än två månader.
Medan vi pratar springer syskonen runt på lekplatsen. Pim gör vågade övningar på klätterställningen medan Lipton tar det lugnt. Familjen har hittat en bostad på Uvelundsgatan, nära Hagbyskolan och förbereder sig för flytten. Pim går i årskurs ett på Hagbyskolan och Lipton går på en förskola i närheten, på Skogslyckegatan. Familjens tanke är att återskapa tryggheten för barnen – på en plats som barnen känner till och med deras skola och förskola i centrum.
Men då kom ett nytt bakslag.
I höst ska Lipton börja i förskoleklass. Familjen var övertygad om att han skulle få plats på den önskade Hagbyskolan. Det var deras första val i skolvalet och han gick redan på förskolan bredvid. Men det blev inte så. Lipton fick Kungsbergsskolan.
– Lipton är det enda barnet från sin förskola som har fått en helt annan skola utan någon som helst koppling. Vi förstår inte hur det är moraliskt försvarbart att som kommun ”stöta” ut ett barn från en befintlig barngrupp i ett sånt viktigt skede i livet, som att ta klivet till skolan. Vi har försökt överklaga, samtala med anställda som sköter det här. Men jag upplever att vi inte blir lyssnade på, säger Amanda Wiberg.
Det som hon ser framför sig är att Lipton, i stället för att gå några hundra meter från hemmet till Hagbyskolan, måste skjutsas över fem kilometer i bil – och vägen till skolan går via Brokindsleden vilket i rusningstrafik kan innebära köer. Allt detta för att komma till en skola där han inte känner någon annan och i en stadsdel han aldrig varit.
– Lipton är ledsen och orolig. Han frågar varför han inte får vara med sina förskolekompisar och gå på samma skola som de. Han frågar också varför systern som gick i samma förskola som han går fick gå på Hagbyskolan, men inte han. Vi är desperata och vet inte vad vi ska svara. Allt som gör att Lipton känner sig tryggare ska tas bort från honom. Igen. Vuxenvärlden har redan svikit honom en gång, säger hon.
Lipton, 6 brukar ofta fråga sin mamma varför han inte får gå i samma skola som hans sister Pim, 8 när de båda två gick på samma förskola.
Det är kommunens myndighetskansli på utbildningsförvaltningen som har ansvar för skolplaceringar. Monica Ohlén, kansliets enhetschef, är medveten om att ett antal elever och föräldrar blir missnöjda och ledsna varje år efter skolvalet. Hon kan inte uttala sig i ett enskilt fall men förklarar hur processen går till.
– Vi tittar bara på folkbokföringsadress och tillämpar den relativa närhetsprincipen. Enligt skollagen finns det inga särskilda anledningar till att en elev ska få plats på en skola om man åsidosätter andra barns rättigheter till att gå på den skolan. Vi tar inte hänsyn till om eleven hamnar tillsammans med sina kompisar och Linköping har inte heller någon syskonförtur. Vi är inte skyldiga att utöka kapacitet på någon skola annars hade rektorer aldrig kunnat planera skolans undervisning, säger Monica Ohlén.
Hon förstår att det som hon säger kan låta omänskligt. Men det är, enligt henne, det mest objektiva sättet att jobba med skolplaceringar.
– Om vi tänker "vem det är mest synd om" och gör skolplaceringar efter det blir det inte heller bra. Skollagen säger att vi ska göra så som vi gör och vi följer regler och lagar.
Men om en familj flyttar till en adress i närheten av en skola, kan man inte få plats på den skolan?
– Om man flyttar inom kommunen gör man en ny ansökning från den nya adressen. Och då blir det också ett annat värde för skolplacering. Men det måste finnas plats på den önskade skolan, kommunen kan inte ta platsen i efterhand från någon som redan fått den.
Enligt Monica Ohlén byter många elever skola i omval och det finns alltid en god chans för eleverna att få sin önskade plats.
Elias Aguirre (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden, hoppas också på att det ska ordna sig för familjen i bytesperioden. Men han ser inte att kommunen har kunnat agera på ett annat sätt.
– Det är svårt för mig att se att kommunen kan ta hänsyn till en familjs privatsituation när det gäller skolplaceringar, även om jag har full förståelse för familjen. Och principiellt är jag emot att vi inte kan ha syskonförtur i Linköping. Det har prövats i förvaltningsrätten och det finns beslut på att det inte är lagligt. Därför blir det ibland väldigt snett när syskon hamnar på helt olika ställen, säger Elias Aguirre.