När vi träffar Sam Slobodian första gången har kriget i Ukraina pågått i 36 timmar. Vi har efterlyst ukrainare som är bosatta i Östergötland och nu ses vi i ett kalt konferensrum på Correns redaktion. Sam pratar så fort att det är svårt att hänga med. Han är arg, ledsen och närmast i ett slags upplösningstillstånd. Med hjälp av Google Maps visar han var i Ukraina hans familj är, hans bror, systrarna och deras barn.
Mötet i konferensrummet är bara början. De kommande månaderna ska vi följa en familj på flykt från det ofattbara. En familj som slits mellan hopp och förtvivlan. En familj som ser sitt hemland falla sönder samtidigt som de försöker bygga upp ett helt nytt liv i skogarna utanför Sturefors. Vi ska också få vara med när en sjuårig flicka som aldrig talat svenska plötsligt börjar sjunga Sven Ingvars.
Det har börjat skymma i den polska staden Stalowa Wola. En röd skåpbil sladdar in på hotellets parkering. Bilen är fullproppad med kängor, skalpeller, drönare och mat. Ur stiger Sam. Vi kramas. Det är en annan Sam än den chockade man vi träffade för knappt två veckor sedan. Han är beslutsam, nästan glad. Han har fått ett uppdrag och det hjälper honom i oron över hur familjen i Ukraina mår. Sam har åkt ända från Linköping med utrustning som ska fraktas in i hemlandet.
– Det här är saker som männen och kvinnorna vid frontlinjen behöver. Utrustning som får dem att leva längre.
Fem mil österut, på andra sidan gränsen, strider Sams storebror Vladimir. Själva är vi här för att följa östgötar som hjälper till vid den ukrainska gränsen. Före Sams avfärd fick han positiva besked.
Hans två systrar och deras barn är på väg till Sturefors.
Två veckor senare.
Bakom chockrosa glasögonbågar blinkar två isblå ögon. Där finns en nyfikenhet som bara kan uppstå hos ett barn som är på väg att upptäcka världen. Men där finns också en oro.
Ögonen tillhör Anna, Sams systerdotter. En sjuåring som precis ryckts upp från tryggheten och hamnat i ett helt okänt land. Hon kramar mamma Maria ofta, pressar ansiktet mot moderns hår. Blundar. En livsnödvändig trygghet i en tillvaro som vänts upp och ned.
De tog båten till Sverige, Anna och Maria, moster Tanya och kusinen Vlad, 9 år. Med var sin resväska i handen steg de i land i Karlskrona för två veckor sedan. Starten på en framtid de inte vet något om. Början på ett nytt liv som ingen av dem drömt om. Drömmarna fick de lämna bakom sig, precis som sina bostäder, ägodelar och släktingar.
Sam har öppnat upp hemmet i Sturefors för familjen. Den lilla röda stugan med vita knutar är numera fylld till bredden med människor, kläder, leksaker och prylar. Utanför fönstren hindrar den täta barrskogen snön från att smälta.
Medan mamma Maria är bekymrad över hur Anna, som är blyg och försiktig, ska klara den nya tillvaron är ingen i huset orolig för Vlad. Han har redan börjat lära sig några svenska fraser.
– Vi var på Östenssons och handlade häromdagen. Klockan var 16.30 och Vlad ropade högt över hela butiken “God morgon, god morgon”, säger Sam.
Den här eftermiddagen bjuds det på pannkakor och nötkräm runt köksbordet i det minimala köket. Alla måste äta, både barn, syskon och reportrar. Att tacka nej är lönlöst.
Att laga mat är ett sätt att skingra tankarna och få tiden att gå. Just nu, i det undantagstillstånd som råder i det lilla huset, finns inte mycket annat att göra. Anna och Vlad har inte hunnit börja i skolan, Maria och Tanya har inte kunnat börja söka jobb. I detta vakuum får de dåliga tankarna snabbt övertag. Vlad har plötsligt börjat fråga sin mamma om han ska dö.
– Vi har fått börja om från noll. Helt plötsligt är helt andra frågor det mest väsentliga, som att vi alla lever och har tak över våra huvuden, säger Tanya.
Just här, just nu vet ingen någonting om framtiden. Disken plockas undan och Vlad och Anna börjar leka i rummet intill. Efter en stund börjar de sjunga tillsammans. När vi frågar vad det är för melodi är det Maria som svarar:
– Det är Ukrainas nationalsång.
Bilden på Tanyas mobil visar huset som hon och hennes man tills alldeles nyligen bodde i. Det är sig inte likt. Tanyas hemstad Zinkin utanför Kiev har ockuperats av rysk militär. En granne till Tanya, en äldre man, har vägrat att lämna byn. Ryssarna låter honom vara, han är för gammal för att de ska bry sig. Det är grannen som berättat för familjen vad som hänt med deras hus. En granat har träffat taket, ledningarna är trasiga och huset har tömts på allt av värde: teknik, en mikrovågsugn och smycken. Sakerna har samlats i en stor hög på uppfarten.
– Vi vet inte var sakerna ska. Ryssland? Vitryssland?, säger Sam och slår ut med armarna.
Grannen har berättat att ryssarna plundrat källaren på vodka och potatis. Och att 15 soldater flyttat in i huset.
– Att veta att de sitter i min soffa och går med skitiga skor på mitt nylagda klinkergolv är hemskt, säger Tanya.
Vi ses dagarna efter avslöjandena om grymheterna i staden Butja – den lilla idylliska förorten som på några få dagar förvandlades till en kyrkogård. Hundratals civila mördades när rysk militär intog staden. Människor sköts längs vägrenen med bakbundna händer, flickor våldtogs och hus sattes i brand. Tanya och hennes man äger en lägenhet i staden. Om den finns kvar vet de inte.
Tanya ler, men leendet når sällan ögonen. Hennes fästman är kvar i Kiev. Han arbetar som brandman och har inte tillåtelse att lämna landet. Han bor på stationen och jobbar dygnet runt. Med att släcka bränder, rädda människor från sönderbombade hus och släpa döda kroppar. Varje kväll ringer Tanya honom, för att säkerställa att han lever.
Frågan om hur hon mår känns dum, men ställs ändå.
– Jag vet inte. Jag kan inte svara. Jag sover dåligt.
Allra värst är det timmen innan solen går upp.
– Kriget bröt ut vid femtiden. Jag har fortfarande känslan av att något dåligt ska hända tidigt på morgonen, säger Tanya.
Ibland hörs mullret från Gripen-plan ovanför trädtopparna bakom huset i Stureforsskogarna. Ljudet, som är snarlikt ryssarnas militärflygplan, får både systrar och barn att rysa.
Anna smyger fram till bordet där vi sitter. Hon ler blygt och tar upp en rosa kamera. Vill fota de två besökarna. Vi får alla ta en kort paus i det tunga samtalet.
Mitt i sorgen och rädslan försöker systrarna skapa en vardag för sina barn. Spela fotboll, laga mat och gå promenader. Tanya har fått arbete på ett hotell i Linköping. Sjuåriga Anna får digital undervisning från sin gamla skola i Ukraina. Hon berättar stolt för sina forna klasskamrater att hon nu bor i Sverige.
– Varje morgon säger hon "hej hej från Sverige" och berättar vad hon gör här, säger Maria.
Själv övningskör hon och tränar svenska på appen Telegram. En kvinna född i den ukrainska staden Poltava som numera bor i Stockholm leder onlinekursen.
Mitt bland svenska adjektiv och verb längtar Maria efter att arbeta. I Ukraina jobbade hon på skönhetssalong och tidigt bad hon sina ukrainska vänner att skicka henne utrustning till Sverige. Förra veckan fick hon hem paketet. Hon har redan hunnit färga ögonbrynen på en kvinna i Bestorp. Nästa vecka ska hon vaxa en kund i Linköping.
Visste ni något om Sverige innan ni kom hit?
– Jag visste bara hur flaggan såg ut. Och att ni har bra natur och värderar familjen och traditioner, säger Maria.
Finns det något som ni tycker är konstigt?
– Det är svårare att veta vad svenskar egentligen tycker jämfört med ukrainare. Ni skrattar inte så högt, säger Tanya – och skrattar högt.
– Man ska ta det lugnt här i Sverige, och inte stressa eller springa som i Kiev. Samtidigt springer alla här för att motionera! Det ser man inte i Ukraina, där kör vi bil, säger Maria.
Systrarnas skratt tystnar när de får frågan om de tror att de kommer att stanna i Sverige.
– Jag kan inte svara på det nu. Det är mycket att ordna. Det gäller att försöka lära sig svenska och den svenska kulturen. Vi har blivit av med allt och är på den absoluta botten. Men därför spelar det ingen roll om vi är här eller Ukraina, säger Tanya.
Det är tyst i klassrummet på mottagningsenheten Adjunkten. I taket hänger färgglada planeter och på dörren frasen "Ursäkta att jag är sen". I dag står matematik på schemat. Barn i olika åldrar klickar och räknar på sina ipads. Hälften av dem kommer från Ukraina. Alla är koncentrerade – eller inte riktigt alla.
Vid en av bänkarna i bakre delen av rummet sitter Vlad med knäna uppdragna på stolen. Det här med koncentration har han inte särskilt mycket för. När han ser oss komma in genom dörren vill han hellre börja fota sina nya klasskamrater med vår kamera än att plussa ihop mynt på den lånade ipaden.
Vlad och de andra barnen i rummet har nu åtta veckor på sig att förbereda sig så gott de kan inför den riktiga skolstarten i sitt nya land. Hit kommer alla nyanlända barn i skolåldern, berättar Jessica Möller Ljungberg, tillförordnad verksamhetschef.
Här görs en inledande bedömning för att ge framtida rektorer en rekommendation om vilken klass eleven bör placeras i.
– Vi kartlägger elevernas kunskaper och undervisar dem på samma gång. Det gör vår verksamhet ganska unik.
Vlad ger upp. Skjuter ifrån sig ipaden med en teatralisk suck. Uppgifterna är för enkla säger han. Och de ökända myrorna i byxorna gör sig hela tiden påminda. Elevassistenten Thuria Özbek är snabbt framme och klickar fram svårare uppgifter åt honom.
– Vlad är inte så förtjust i att prata svenska med mig än, men han är riktigt duktig på siffror, viskar hon när vi frågar hur det går för vår 9-årige vän.
Undervisningen på Adjunkten består främst av svenskundervisning. Men även matte, engelska, idrott och livskunskap finns på schemat. I det sistnämnda får barnen lära sig mer om Sverige – och Linköping.
– G-R-Ö-N-A P-Å-S-EN, ljudar Vlad från sitt övningshäfte.
En till synes banal kunskap om kommunal sopsortering blir viktig i det långa loppet. Kunskaper som barnen får här förs vidare hem till föräldrarna.
Vi pratar med elevassistenten Thuria i kanske två minuter. Under den tiden har Vlad hunnit byta ställning på stolen ett antal gånger, gjort klart den nya uppgiften på plattan och hittat på en beatbox som han ljudar så högt han vågar utan att riskera en tillsägelse. Energin i den nioåriga kroppen letar nya vägar ut. Häromdagen fick han lämna klassrummet för att inte störa de andra. I korridoren började han pussla ordet Ukraina med bokstavsklossar. I slutet valde han mellan den engelska stavningen av Ukraina med e på slutet, eller den svenska med a.
Efter en korts tvekan valde han bokstaven a.
Det är bara att inse faktum. Den röda stugan i skogen har blivit för trång för den plötsligt uppkomna storfamiljen. Sam har genom åren han bott och arbetat i Sverige haft huset för sig själv, men nu ser situationen helt annorlunda ut. Stugan har han hyrt av sin arbetsgivare, greven i Sturefors, som sedan kriget bröt ut engagerat sig i Sam och hans familj. Det är också via honom lösningen kommer.
Söndagen den 1 maj går flyttlasset. Ett större hus några kilometer bort – som också ägs av greven – väntar på dem. Sam, systrarna och barnen har packat i flera dagar och nu får Vlad och Anna möjligheten att själva bestämma vilket rum de vill sova i. Bakom huset rinner Kinda Kanal. Här finns egen brygga, äppelträd och en stor ladugård. På gräset monterar familjen en stor studsmatta. Det blir ett hem.
Sams tredje syskon, brodern Vladimir, besöker dem titt som tätt. Han flackar mellan Sverige och Ukraina med bilen full av bistånd och förnödenheter. Han har tidigare i livet skurit bort en bit av fingret och har därför, till skillnad från alla andra stridsdugliga män, tillstånd att lämna landet. Men plötsligt får han jobb som mekaniker på en av de större bilåterförsäljarna i Linköping. Ytterligare en säng tråcklas in i det röda huset.
Bortanför skogarna, på andra sidan hav och land, rasar fortfarande kriget.
Den sjunkande solen sticker i ögonen. Längs den smala grusvägen växer hundkex i vägrenen och hela tiden letar sig doften från schersminbuskar in i bilen. Svensk idyll i all sin prakt.
I slutet av vägen tornar den faluröda villan upp sig, inbäddad i ljusgröna björkblad och blomrabatter. Sam står på farstubron. Vinkar till oss, ler.
Det händer så mycket mellan gångerna vi ses. Helt plötsligt kan vi ha majoriteten av våra samtal på svenska. När vi pratar med Maria är det snarast vi som råkar hoppa över till engelska då och då.
Anna behöver knappt använda google translate-appen längre när hon tar med oss på någon av sina upptäcktsfärder i trädgården. Den där oron i hennes ögon syns knappt till längre, skymtar bara förbi ibland. Upptäckarlusten, nyfikenheten har övertaget.
– Kom, säger hon och leder oss ut på grusplanen framför huset. En minut senare är fotbollsmatchen i full gång.
Mamma Marias rädsla över att Anna skulle ha svårt att få vänner visade sig vara obefogad. Hon rabblar upp namn på namn på kompisar i skolan som hon börjat på inne i Sturefors. Alfred. Veronica. Alicia. Love. Lärarna Mikaela och Eva. Hon berättar om vad de brukar leka och hitta på tillsammans. Det är tur att vännerna finns där – för det är tystare än vanligt i huset.
– Var är Vlad?, frågar vi förvånat när vi gått en runda i huset.
Sam berättar. Vlad och mamma Tanya åkte för en vecka sedan tillbaka till Kiev. Längtan efter pappa blev för stor. Tanya behövde se över sitt företag, en butik som hon drev före kriget. Att hitta någonstans att bo under vistelsen var lätt. Många Kievbor som flytt staden är bara tacksamma för att någon tittar till deras lägenheter.
Sam vet inte om de kommer att återvända och vara med på semestern i Norge som han har planerat i början på juli.
– Jag förstår Tanya. Hon har sin man kvar i Kiev, de har inte träffats på flera månader och Vlad har verkligen längtat efter sin pappa.
När de åkte hade inga ryska attacker riktats mot Kiev sedan april. Det kändes därför någorlunda säkert att åka. Nu, en vecka senare, har två nya missilregn fallit över huvudstaden.
Syskonen har tät kontakt med varandra och Sam säger till oss att Tanya och Vlad trots allt är i säkerhet. Vi väljer att lita på honom. Samtidigt visar han bilder som Tanya skickat från hennes hus i Zinkiv strax utanför huvudstaden. Utbrända pansarvagnar och sönderbombade villor. Kontrasten mellan det vi ser på bilderna och den varma sommarkvällen utanför köksfönstret kan inte vara större.
Anna pratar om Ukraina varje dag, men vardagen i Sturefors fortsätter, trots allt. Anna cyklar varje morgon med Maria till skolan. En gång i veckan sjunger hon i kyrkans barnkör. Maria städar på Sturefors slott och jobbar med trädgårdsskötsel. Efter semestern ska Sam hjälpa henne att skriva ett cv.
– Livet går vidare. Vi orkar inte fundera på framtiden. Jag koncentrerar mig på att stiga upp på morgonen, jobba, klippa gräsmattan och ta en öl ibland, säger Sam.
Innan vi säger hej då till familjen för den här gången vill Sam visa badplatsen som ligger ett stenkast från huset. På vägen dit plockar Anna blomma efter blomma där hon hoppar fram på stigen. Hundkex, klöver, smörblomma, blåklocka. Plötsligt börjar hon sjunga.
“Sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol. Sommar, sommar och sol, en himmel så blå som viol”.