Valbona Agolli känner sig maktlös efter beslutet. "Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker för att nå någonting i livet, resultatet kan ändå bli noll."
Valbona Agolli och hennes två barn Jon och Ina har bott i Sverige och Linköping i fem år. De lämnade sitt hemland Albanien efter att Valbonas man och barnens pappa dog av en hjärtinfarkt. Under de senaste fyra åren har Valbona arbetat som städare och barnen har gått i skolan.
När familjen först kom till Sverige ansökte de om asyl men fick avslag. Istället fick Valbona efter en tid ett arbetstillstånd som gällde för två år. Förra året var det dags att ansöka om en förlängning på det arbetstillståndet.
– Det var en lång väntan på beslutet och det var stressigt att inte veta vad som skulle hända. Men jag trodde inte att det skulle vara några problem eftersom jag hade kvar precis samma jobb som förut, säger Valbona Agolli.
I oktober kom Migrationsverkets beslut: Valbona och hennes barn måste lämna landet senast 5 november. Orsaken är att hennes arbetsgivare inte betalat ut tillräckligt hög lön enligt rådande kollektivavtal. Efter beslutet har arbetsgivaren ansökt om att teckna kollektivavtal och Valbonas uteblivna lön har kompenserats i efterhand. Men Migrationsverkets beslut står fast.
– Det svåraste för mig är att jag inte har gjort någonting fel och nu måste jag och mina barn lämna vårt liv som vi har byggt här. Jag har gjort allt för att vi ska kunna bo i ett tryggt och demokratiskt land. Vi har vårt hem, vi arbetar och går i skolan.
Familjen har tagit hjälp av ett juridiskt ombud som nu arbetar med att överklaga beslutet, som ska beslutas i Förvaltningsrätten. Ett delmål är att försöka se till att familjen får stanna i Sverige i väntan på slutgiltiga domen.
Om familjen tvingas åka till Albanien i november hoppas Valbona att familjen, i bästa fall, kan komma tillbaka till Sverige efter några månader. Det som krävs då är att hon har fått ett nytt jobb. Hon har sökt en tjänst som undersköterska och hoppas snart få grönt ljus att kunna arbeta som sjuksköterska i Sverige, som hon gjorde i femton år innan hon lämnade Albanien.
– Jag hoppas att det ska gå. Men det är osäkert om det kommer gå att resa då med tanke på corona.
Den stundande utvisningen tar nu upp all energi för familjen. Tankarna på vad det kommer att innebära hindrar möjligheterna att leva ett normalt liv under de sista veckorna.
– Vi har inget i Albanien. Inget hem, inga vänner eller någonting. Det skulle vara en katastrof, säger Valbona.
I somras tog Jon studenten från naturlinjen på Berzeliusskolan. Han har fått ett jobb på en restaurang och hade tänkt arbeta där i ett år och fundera på vilken högskoleutbildning han vill söka till.
– Jag kan inte ens tänka tanken på hur det skulle vara att behöva åka tillbaka till Albanien och börja om. Jag har hela mitt liv här, säger han.
Ina Agolli och Jon Agolli hemma i lägenheten i Skäggetorp.
Ina går i nian på Berzeliusskolan och skulle precis börja göra sitt gymnasieval när beskedet om utvisningen kom. Hon har fått stöd från lärare och kurator på skolan och hennes vänner har startat en kampanj på sociala medier för att uppmärksamma hennes situation.
– Om vi måste lämna landet så känns det inte som att jag har någon framtid. Det är svårt att koncentrera sig under lektionerna. Jag tänker bara på vad som kommer att hända om vi måste åka tillbaka, säger hon.
Mamma Valbona fyller i:
– Pappans död och flytten till ett nytt land var traumatiskt för henne. Det har tagit lång tid innan det kändes bra och nu kommer det här.
Innan Valbonas man gick bort arbetade han som polis i Albanien. Efter hans död fick Valbona anonyma samtal med hot.
– Jag vet inte om hoten finns kvar eftersom jag inte vet vem som ringde. Men jag är rädd.
Valbona Agolli har skrivit ner sina tankar i en anteckningsbok sedan beskedet om utvisningen kom.
Under de veckor som har gått sedan Migrationsverkets besked har Valbona skrivit ner sina tankar i en anteckningsbok: "Det spelar ingen roll hur mycket man än försöker för att nå någonting i livet, resultatet kan ändå bli noll. Även om man är hederlig och gör allting rätt så kommer man ingenstans", skriver hon.
"Det här visar mina barn att man bara kan kastas omkring som om man vore skräp. Jag är orolig att mina barn inte ska kunna känna att det lönar sig att kämpa hårt och göra rätt."
I lägenheten i Skäggetorp bor också katten Leo som familjen adopterat från ett djurhem.
– När Leo hade kommit hit ringde de från djurhemmet flera gånger för att höra hur han mådde, om han trivdes här och om han var stressad. Nu när vi har fått ett besked om att vi snart måste lämna landet är det ingen som ringer till oss och frågar hur vi mår, säger Valbona.