Border collien Benny gör glatt men tydligt klart att man inte stiger in i villan i Linköping och gör anspråk på Finja hur som helst. 17-åringen från Basel är en i familjen numera, och Benny är inte nöjd förrän han ligger i soffan tillsammans med henne och matte Ellen, och har koll på läget.
– Han är gullig, säger Finja. Jag gillar honom jättemycket, och han mig som tur är.
Hon lutar sig tillbaka i soffan i vardagsrummet och drar upp fötterna. Hemtamt och självklart. Sedan sju månader tillbaka är Tennstigen, en kort bit utanför centrala Linköping, hennes hem. Här bor hon tillsammans med Ellen, Niklas, Elis och Martha.
– Hemma i Schweiz har jag min familj som jag älskar över allt annat. Och så har jag fått en hjärtefamilj här i Sverige som jag också älskar. Det är så jag kallar dem, hjärtefamilj. Inte värdfamilj. De kommer alltid att bo i mitt hjärta.
Att resa och se världen har länge varit ett intresse för Finja. Hon har alltid tyckt om att lyssna till sin pappas berättelser från hans turer till olika länder. Steget till ett år som utbytesstudent var därmed inte särskilt långt. Frågan var vilket land hon skulle välja?
– Schweiz ligger centralt i Europa, säger hon. Tyska är mitt modersmål och vi lär oss engelska och franska tidigt i skolan. Från Basel där jag bor, är det tre minuter till franska gränsen så det kändes för nära. Och USA är för långt bort, det var jag inte sugen på.
Sverige blev landet lagom, helt enkelt.
– Jag kan inte riktigt svara på varför. Det var mer ”varför inte?” Och så har jag har alltid sagt till mamma att jag skulle vilja komma från Sverige, om jag inte hade varit född i Schweiz.
Anledningen till den känslan är Finja förmodligen inte helt ensam om.
Hon skrattar.
– Jag läste Astrid Lindgrens böcker förstås. Emil i Lönneberga är favoriten.
Finja anmälde sig till organisationen AFS som har funnits i Sverige sedan 1948. Hon blev intervjuad tillsammans med sina föräldrar i Schweiz och uppsatt på en lista tillsammans med andra studenter som var intresserade av Sverige.
Samtidigt i Linköping satt familjen Tormalm-Boknäs och förberedde för sonen Elis som skulle resa på sitt utbytesår till Argentina.
– Vi hade inte alls planer på att ha en student hos oss, men när kontaktpersonen från AFS var här och intervjuade Elis så lyckades hon på något sätt övertala oss. Det är jag väldigt glad för i dag, säger Ellen.
– Vi fick se bilder på de ungdomar som ville komma till Sverige. Det är väl det närmsta jag har kommit att svajpa så där som de gör på Tinder. När vi fick syn på Finja så kände vi att hon var rätt för oss.
I augusti 2023, strax före skolstarten, mötte de henne på flygplatsen. Finja valde att resa ensam, och hon har bestämt sig för att inte ta emot besök från familjen i Schweiz under hela året.
– Jag vill klara det här och känna att jag är helt självständig, säger hon. Men så snart jag har kommit hem så tänker jag ta med familjen och vända tillbaka hit för att hälsa på. Jag har redan planerna klara.
Hon tycker själv att hon har haft tur som trivs så bra, men vet samtidigt hur det kan vara för andra utbytesstudenter som längtar hem så mycket att de knappt kan fungera, eller som av en eller annan anledning behöver byta familj.
– Man har alltid AFS i ryggen och det är väldigt tryggt, säger hon. Jag har min personliga kontaktperson som jag kan prata med om det skulle behövas. Jag rekommenderar verkligen att man åker med en etablerad organisation istället för med ett privat alternativ.
Det andra hon vill skicka med till den som funderar på att bli utbytesstudent är att kort och gott bestämma sig för att det ska bli bra.
– Allt handlar om mindset, säger hon. Sätt inte upp höga förväntningar utan försök att ta allting som det kommer. Det är ett privilegium att få komma iväg och lära känna ett nytt land på det här sättet.
Ellen i sin tur, har numera erfarenhet både av att skicka sitt barn till ett annat land, och att ta emot en ny medlem i familjen.
– Visst känns det i hjärtat när ens barn börjar prata om att åka iväg ett helt år, särskilt om det är till ett land långt borta, säger hon. Men mitt råd är att lyssna utan att döma, till att börja med. Fråga ditt barn om varför han eller hon skulle vilja åka till just det landet och ta reda på saker tillsammans. Det är en bra start.
Och när det kommer till att välkomna en ny person i familjen, ja då är kommunikation det allra viktigaste.
– Berätta hur du vill ha det. Våga vara tydlig. Behöver du en kväll ensam med en bok i soffan någon gång, så säg det. Det blir bäst för alla.
Hunden Benny protesterar lite lojt när vi lämnar soffan för en husesyn, men lägger snart huvudet på tassarna igen.
Finja har ett eget rum i källaren. En digital ram som ständigt uppdateras med foton från vännerna hemma i Schwiez och en flagga från Basel är det enda som minner om hemlandet. För övrigt lever hon sin barndomsdröm – som svensk.
– Jag inser att det inte är så mycket som skiljer länderna åt, säger hon. Allting är dyrare hemma i Schweiz, men annars är det mesta lika. Jag saknar vår choklad och vårt godis, men det skickar mamma i paket då och då.
Till helgen väntar en tripp till familjens sommarställe på en ö i St Anna. Då ska båten sjösättas och stugan ställas i ordning för säsongen. Sedan ser Finja fram emot att fira midsommar där, det blir premiär.
– Det är en skillnad mellan länderna förstås, säger hon. Midsommar firar vi inte i Schweiz. Jag har hört att man ska ha fina kläder och blomsterkrans i håret. Och äta jordgubbstårta och dansa runt en slags stång.
Ja, en hel del lär säkert kännas bekant från Astrid Lindgrens böcker.
Midsommar blir en av de vinster som Finja samlar på sig under sitt utbytesår.
– Jag ser varje ny sak som jag klarar och som jag får uppleva som just vinster, säger hon. Första natten i ett nytt land, första måltiden med nya familjen, första gången i skolan ... Man blir orädd och självständigt av att tvingas utanför sin komfortzon hela tiden. Det är nyttigt och det gör mig stark. Och framför allt gör det mig väldigt, väldigt stolt.