På gatan är det full fart på leken för alla barn. Grannen Lars passerar med sin skottkärra och passar på att fånga en innebandyboll som träffsäkert skjuts "i mål" av Julius.
– Vi sa att "Det här är vi och vi städar inte jämt...men ni får bo här hos oss om ni vill", säger Emma som om konstigare saker skulle kunna hända än att just fyra personer på flykt från ett krig plötsligt blev en del av familjen.
Gästrummet i källaren har fyllts med ytterligare en säng och Tomas distanskontor under pandemin har städats bort. Cyklar har fått flytta ut från gillestugan och in i uterummet. Fem universitetspoäng i ryska har dammats av. Över en natt gick familjen Hektor från fem till nio personer när två mammor med varsitt barn behövde någonstans att bo.
Drygt två månader har gått sen bussen med ukrainska flyktingar anlände till Linköping. Det har varit en lång väntan i ett nytt land, men samtidigt har också mycket hunnit hända. Barndomsvännerna Oksana Gnatenko med sonen Misha (7) och Viktoriia Dvorak med dottern Veronika (2) flydde från staden Kharkiv tillsammans och har hållit ihop sen dess.
När Ukraina invaderades av Ryssland, var det många Linköpingsbor som i sociala medier erbjöd sovplatser för flyktingar i sina hem. Men ganska snart höjdes också ett varningens finger från volontärer att inte ta några förhastade beslut som skulle vara svåra att hålla fast vid över tid.
– Vi tog emot innan det spreds varningar om eftertanke, men vi litade på vår vän som förmedlade kontakten och ville göra vår del. Vi har inga småbarn längre och vi har både tid och plats. Det här är inget vi ångrar, säger Emma.
Vid registreringen hos Migrationsverket, några veckor efter ankomsten till Sverige, fick Oksana och Viktoriia ta ställning till om de ville bo på en förläggning eller fortsätta bo hos familjen Hektor. Valet blev enkelt då det annars fanns risk för vännerna att tvingas dela på sig.
– Vi ville ju inte att de skulle separeras mot sin vilja, så vi sa att de fick välja. Vi hade ju också börjat gilla varandra, säger Tomas.
2-åriga Veronika fick plötsligt flera nya "syskon" att leka med i sin svenska familj. Tillsammans med Julius och Livia spelar hon piano, ritar och kittlas.
Från staten erhåller mammorna en dagsersättning på 61 kronor per person och för barnen 43 respektive 37 kronor. Summan beräknas utifrån att de bor hemma hos en familj och får så kallad helpension.
Ganska tidigt blev det dock tydligt för familjen Hektor att det också kostar mer med fyra extra familjemedlemmar. Men när Emma efterlyste bidrag till busskort på Facebook, fick de en enorm respons från vänner och bekanta som ville vara med och hjälpa.
– Vi hade tänkt från början att om de bor hos oss så betalar vi allt, men om vi inte hade fått hjälp utifrån så hade ekonomin varit jättekämpig. Nu har vi en kassa att använda till mat och annat, förklarar Emma.
Men visst tar engagemanget en del tid i anspråk. Emma och Tomas har varit med på inskrivningssamtal i skolan, haft kontakt med sjukvården, tandläkare och ordnat med arbete i skolbespisningen för Oksana på barnens skola. Utöver det är familjen välbokad på egna aktiviteter – såsom löpning, simning, triathlon, kör och brassband.
– Men vi tycker inte att vi har fått offra så stora grejer, vi har fått pussla lite ibland och det blir mycket skjutsande, men det var mest "meck" i början. Tomas har också ett flexibelt jobb och har kunnat jobba en del hemma.
De tre familjerna hjälps åt med att ta hand om barn, laga mat och ta hand om hushållet. 2-åriga Veronika fick plötsligt en stor familj runt sig, med många hjälpredor och kompisar.
En nyvaken 2-åring leds upp från källaren. Livia håller Veronika i handen och får lite vatten i en plastmugg av Julius.
– I början var allt lite konstigt, men nu är det bara kul. Man lär känna varandra jättesnabbt och vi har roligt tillsammans – det blir som extra syskon, säger Julius.
– Det kommer bli konstigt när de lämnar.
Varje dag sover Veronika några timmar på eftermiddagen och sen är hon pigg till sena kvällen. Vid den tiden har de flesta andra barn i den utökade familjen somnat för längesen.
I början försökte de tre olika familjerna synkronisera dygnsrytm, måltider och laga maten tillsammans. Men snart stod det klart att husfriden tjänade på att låta barnen äta mat med smaker de är vana vid – som för ukrainare gärna var soppa med potatis eller rotfrukter.
Över en natt gick familjen från fem till nio personer. "Det är nog lite smekmånad fortfarande, men vi är nog alla såna att vi inte stör oss på så mycket saker över lag", säger Tomas Hektor.
Soffan i vardagsrummet är fullsatt och några extra stolar tas fram när det väntas eftermiddagsfika.
Oksana och Viktoriia skrattar när de berättar om hur konstigt det var i början att Tomas som man lagade mat och diskade.
– I Ukraina gör männen inte sånt – köket är kvinnans. Männen vill inte städa eller tvätta, så vi gör det, säger Viktoriia.
Varefter barnen lämnar vardagsrummet för att fortsätta leka, varvas skratt också med plötsliga tårar. Frågor om tankar på Ukraina och anhöriga som är kvar, kommer nära. Varje dag får de färska bilder och rapporter från sina män. Oksanas man är militär och kollar till deras lägenhet då och då. Huset på andra sidan gatan är sönderbombat, men än så länge har båda familjernas hem klarat sig.
– Tankarna på vad som händer hemma finns med oss hela tiden. Jag är orolig för min man, mina föräldrar och vänner, säger Oksana.
Tror du att din man berättar allt?
– Jag vet att han inte gör det. De är oroliga förstås, men säger bara att vi ska vänta och se. De hör bomberna, men lyssnar inte.
Viktoriia Dvorak och Oksana Gnatenko är bästa vänner och flydde från staden Kharkiv i Ukraina tillsammans. Om de inte hade fått bo hos familjen Hektor så kunde Migrationsverket inte garantera att vännerna skulle få komma till en förläggning i samma del av landet. Jag visste inget om Sverige innan", säger Oksana.
I maj, när läget i Kharkiv verkade lugnare, funderade de på att återvända. Men snart förvärrades situationen i området igen.
– Jag har en vän som reste tillbaka, men som fick fly efter bara en dag när bomberna föll.
Veckor har blivit månader och ingen vet hur närmsta tiden kommer att se ut. Från Migrationsverket har inget hörts sen registreringen. Hur lång tid det kan ta innan ett permanent boende kan erbjudas, vet ingen.
– De hade börjat upphandla boenden precis när vi var där, så det rör sig nog väldigt långsamt framåt, säger Tomas.
Men som alltid kommer en sommar.
– Vi har inte riktigt bestämt vad vi hittar på än, säger Emma.
– Vår familj kanske vill segla en vecka, men ska vi lämna de andra hemma då och själva åka och ha roligt? Samtidigt är det kanske skönt för dem och få lite lugn hemma också, vi får se.
"Som kontaktpersoner för Sverige har vi inte fått någon information alls utan har fått söka oss till allt på egen hand", säger Emma Hektor.
Oksana och Viktoriia försöker ta en månad i taget och är under tiden tacksamma för gästfriheten.
– De är en väldigt cool familj, det är inte alla som bestämmer sig för att ta emot fyra personer så här. Jag vet att det finns ukrainare som hyr ut lägenheter till flyktingar i Lviv för dyra pengar, säger Oksana.
De målar upp en bild för sig själva. En bild av att kriget är över och Kharkiv har gått fri. Kanske kan de i framtiden ta med sig sina män till Sverige som turister? En sak är säker, Sverige vill de inte glömma.
– Jag tänker att vi har familj här nu.