Morgan Holmström öppnar varsamt dörren till sitt hem. Ett dovt bebisskrik hörs någonstans längre in i lägenheten. Morgan berättar redan i hallen hur situationen tär på honom såväl psykiskt som fysiskt. Hur han är vaken på nätterna och sover näst intill ståendes på dagarna.
– Jag är i chock. Att det har gått så här, jag har inte riktigt köpt det. Jag sover inte. Immunförsvaret dalar och jag har ständig hosta. Vi gör allt för att inte barnet ska märka av så mycket.
Leile de Souza Holmström kommer in i vardagsrummet, i famnen har hon dottern Evelyn. Leile fick i februari 2018 avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och ytterligare ett avslag i migrationsdomstolen i december.
– Jag kan inte föreställa mig att behöva åka tillbaka, för mig är det inte möjligt. Det skulle vara ett helvete. Evelyn är mitt hjärta utanpå mig, säger Leile.
Kärlekshistorien tar sin början för tio år sen. Morgan, som de senaste tio åren har levt lite som en världsmedborgare, befinner sig under hösten 2009 i Brasilien där han jobbar med evenemang. I staden Bélem träffar han Leile som studerar till lärare. Kärlek uppstår. När deras vägar väl skiljs åt fortsätter de att träffas varje år i Brasilien. De blir ett äkta par i februari 2015.
– Då visste vi inte att vi en dag skulle flytta till Sverige, säger Morgan.
I takt med att tiden går inser paret att de behöver slå sig till ro och flytta ihop. Sverige och Linköping, där Morgan bor, blir en naturlig plats att starta sitt liv tillsammans. De flyttar under sommaren 2018. Men redan 2016 skickade Leile in en ansökan om uppehållstillstånd.
– Leile var i Sverige 2016 på besök. Men man måste vara utanför landet när man söker uppehållstillstånd, så vi skickade in papperna i september när hon var tillbaka i Brasilien. Men under sommaren förändrades lagarna som nu krävde att jag ska visa en försörjningsförmåga. Jag var inte förberedd på att det skulle vara massa krav på mig. Att jag skulle behöva en viss lägenhet och inkomst.
Morgan skaffar en större lägenhet med förstahandskontrakt och skickar sedan in sin deklarerade inkomst. Det blir en lång, utdragen process. För att deklarationen ska bli godkänd måste Morgan jobba ett år innan den ska gå igenom Skatteverket. I februari 2018, ett och ett halvt år efter att ansökan skickats in, kommer beslutet: ansökan beviljas inte. Makarna känner sig lika uppgivna som förtvivlade inför myndighetens beslut. Migrationsverket anser att pengarna som Morgan tjänat under åren 2015 och 2016 är för lite.
Flera gånger återkommer Morgan till sin besvikelse över hur myndigheten har hanterat deras ärende. Han tycker att det har tagit på tok för lång tid och han känner sig direkt kränkt över attityden som han har mötts av. Framför allt menar han att myndigheten inte förstår sig på hur det är att driva en enskild firma.
– Skatteverket ska först godkänna min inkomst, innan Migrationsverket godkänner. Det tar ett år och sex månader. Anställda behöver visa upp anställningsbevis och lönespecifikationer på 6 månader, det innebär att vi med enskild firma ska vänta ett helt år längre trots att vi kan visa på hur omsättningen ser ut.
Morgan tittar på pappret från Skatteverket där de godkänner hans inkomst. Men Migrationsverket valde trots det att stämpla den som ogiltig.
– Menar Migrationsverket att de kan löner bättre än Skatteverket? Problemet är att Migrationsverket inte räknar med utlandstraktamente, som är en stor del av min inkomst, säger han.
Paret skickar in en överklagan till förvaltningsrätten. Tack vare ett turistvisum kan Leile komma till Sverige under sommaren 2018. Under tiden som paret svävar i ovisshet föds Evelyn den 28 september och livet i Linköping börjar ta form i lägenheten inne i stan.
Men i december kommer ett nytt bakslag. Förvaltningsrätten anser att Morgan har rätt i att Migrationsverket borde ha godkänt hans ekonomi som tillräcklig, men att Leile ändå ska lämna landet. Varför? För att hon har befunnit sig i Sverige medan processen varit igång. Beslutet tar inte hänsyn till att Leile har varit i Sverige på turistvisum.
– Under hela sommaren hade Migrationsverket inte ens en dialog med oss. De har inte svarat på våra förfrågningar alls. När vi fick Evelyn ansökte vi om tre månader förlängning på visumet för att Leile skulle kunna vara här lagligt. Vi fick då inte igenom förlängningen med motiveringen att det inte behövdes en ansökan för att vi hade en parallell process på gång.
I soffan skrattar Evelyn, ovetandes om att hennes mamma snart kan behöva lämna henne. Leile och Morgan har i dagarna skickat in ytterligare en överklagan, den här gången för att få ett omprövningstillstånd.
– Beslutet strider mot Barnkonventionen. Nästa åringår den även i svensk lag. Hur kan de ha den inställningen när de vet att det kommer att bli lag senare? Det enda vi vill är att Evelyn ska få ett bra liv,säger Morgan.
Sedan beslutet har parets situation uppmärksammats både i Expressen och i Aftonbladet och jurister har hört av sig till familjen. Bland annat advokaten Terfa Nisébini, specialiserad på migrationsrätt.
– Enligt min bedömning och erfarenhet finns det mycket starka skäl till varför Leile ska beviljas uppehållstillstånd inifrån Sverige. Det är min absoluta åsikt att detta är ännu ett fall till styrkande av att lika fall inte behandlas lika inom migrationsrätten, vilket är ett allvarligt hot mot rättssäkerheten och i detta fall en kränkning av barnets rätt till bägge sina föräldrar, skriver Nisébini på mejl.
På migrationsverkets hemsida står det: "I vissa fall kan du få uppehållstillstånd utan att behöva lämna Sverige. Det kan gälla dig som redan har ett annat uppehållstillstånd eller om du har eller väntar barn."
Migrationsverket skriver i ett melj att de inte kan kommentera fallet med hänvisning till sekretess.
Familjen sitter nu fast i en rävsax där varje alternativ kommer med stora utmaningar.
– Evelyn behöver sin mamma, men eftersom Evelyn inte är brasiliansk medborgare kan hon inte bo där. Stannar hon i Sverige kommer mina företag ha svårt att överleva, eftersom jag måste vara föräldraledig. Följer jag med till Brasilien riskerar jag också mina företag, och då har vi kanske inte ekonomin till att komma tillbaka till Sverige.
Men just nu kan de bara vänta på och hoppas att överklagan ger effekt.
– Det har varit väldigt tuffa dagar sedan vi fick det negativa beskedet. Jag kan inte sova, jag tänker för mycket, säger Leile.
