"Vi har ingen kapacitet eller nationell strategi för hur vi ska kunna öka antal sjukhussängar i händelse av krig", säger Andreas Wladis.
På Universitetssjukhuset i Linköping finns 600 vårdplatser. Men de hundratals sjukhussängarna skulle snabbt bli obrukbara i händelse av krig.
– Om det är en sak vi har lärt oss om hur Ryssland bedriver krigföring, så är det att de systematiskt attackerar sjukvårdsinrättningar. Det har vi sett i Ukraina och Syrien. Putin ser sjukhusen som ett strategiskt mål. Därför måste vi, när vi planerar för sjukvård i krig, ta höjd för att de stora sjukvårdsinrättningarna ses som legitima mål, även om det vore ett krigsbrott.
Andreas Wladis är överläkare och professor i katastrofmedicin vid Region Östergötland och Linköpings universitet. Han kom nyss hem från Kiev där han studerade sjukvården för EU:s räkning. Han fick se en pressad sjukvård och riktar nu återigen kritik mot hur, enligt honom, dåligt förberedd vår egen sjukvård är på krig.
– Vi har ingen kapacitet eller nationell strategi för hur vi ska kunna öka antal sjukhussängar i händelse av krig.
Är Region Östergötland bättre eller sämre förberett jämfört med andra regioner?
– Jag vill hävda att regionen inte är utan skuld. Det visade sig ju till exempel under inledningen av pandemin att det fanns stor brist på skyddsutrustning.
I rapporten Motståndskraft (2017) uppskattar Försvarsberedningen hur många som skulle skadas om det blev krig i Sverige. Under en månads invasionsförsvar, med strider på flera platser, skulle mellan 20 000 och 30 000 personer skadas eller dödas.
Samtidigt har Sverige färst sjukhusplatser per tusen invånare bland alla länder i OECD, och är ett av de länder med lägst antal intensivvårdsplatser i EU.
Vad behöver göras rent konkret?
– Varje region måste fundera på vad som händer om ett eller ett par sjukhus slås ut militärt och se ut lämpliga lokaler för att säkra vårdplatser, som idrottshallar, industrilokaler och mässhallar.
Du menar att personalbristen inom sjukvården är ett hot mot Sverige.
– Ja. Personalbristen är ett av de största strategiska hoten i Sveriges beredskap. Jag har inget enkelt svar på hur – men vi måste lösa personalfrågan. Under pandemin såg vi hur ledningen körde slut på sin personal. Hur skulle det då bli i ett krig?
Andreas Wladis påpekar att sjukvården inte kan lösa personalbristen på egen hand. I ett krig behövs alla. Att så få i Sverige gör värnplikten – och därmed kan första hjälpen – är ett problem. Han jämför med Israel som har ett upparbetat krismedvetande som, enligt honom, inte finns i Sverige.
– Vi är fredsskadade och förväntar oss hjälp oavsett vad. Men i ett krig kan man inte få sin höft bytt, mödravården kommer att stänga ned och dina barn kommer inte få någon sjukvård.
I dag övar sjukvårdsregionerna alldeles för lite katastrofmedicin, menar Wladis. Enligt Ekot minskade övningarna i början av 2000-talet i de flesta regioner.
– Och det beror inte bara på inkompetens, utan på att vi har så slimmade organisationer. Hur ska de inom kommunal omsorg få tid att öva krig?
Vad ska man öva på?
– Under ett krig kan man inte ge samma fina vård som sjukvårdspersonalen är van vid, eftersom man inte kan upprätthålla samma hygieniska standard och man saknar vissa läkemedel eller utrustning.
Förstår inte sjukvårdspersonalen det?
– De flesta har inte ett upplärt krismedvetande. Man måste kunna växla läge snabbt. Det behöver man få utbildning i av sin arbetsgivare.