En av läkarna sa: "du hade riktig tur. Om du varit helt själv så hade du förmodligen inte funnits nu". Att agera så snabbt som Oskar gjorde tror jag inte att jag hade klarat av, säger Evelina Gren.
Det var i oktober det hände.
– Det var nästan en dag som alla andra. Vi var mitt uppe i en flytt. Vi hade fått tillgång till huset i Ljungsbro. Dagen innan hade Evelina bestämt sig för att vara uppe till tre på natten för att städa ur vår gamla lägenhet och flytta ut det sista, berättar Oskar Gren, 38.
Trots nattpasset kände sig paret pigga och taggade inför den kommande flytten ihop med de tre barnen.
Vid lunchtid satte sig Oskar och Evelina i bilen och körde från Ljungsbro för att lämna in mattor för tvätt och därefter hämta tvåårige sonen Emil på förskolan i Valla.
Det som hände senare får Oskar berätta om. För Evelina blev allt nämligen svart.
– Det sista jag minns är att vi var vid Ikea. Sen vaknade jag på akuten flera timmar senare, säger hon.
Oskar märkte först ingenting.
– Men när vi passerade Gamla Linköping började Evelina bete sig konstigt. Hon sträckte på benen och började låta märkligt. Det var ett omänskligt ljud – det lät som i en zombiefilm. Hon hade tidigare fått kramp i benen. Jag trodde att det var det och att hon överdrev. Men sedan slutade hon låta och bara säckade ihop. Hon var inte kontaktbar, berättar Oskar.
Vid förskolans parkering stannade Oskar bilen, ringde direkt 112 och rusade över till passagerarsidan för att öppna dörren.
– Evelina var helt lealös. Hon andades inte och jag kände att hon inte hade någon puls. Jag spände loss henne, drog ut henne på gatan och påbörjade hjärt- och lungräddning, berättar Oskar, som tidigare varit med om en liknande situation när en kollega plötsligt fick hjärtstillestånd i en gokart-bil under en after work.
– Vi var två som hjälpte honom och personalen kom med hjärtstartare. Det slutade tyvärr inte väl. Han avled senare på kvällen på sjukhuset. Det här var något jag hade med mig. Jag blev uppstressad av vetskapen om vad det värsta som kan hända är, berättar Oskar som ändå lyckades behålla lugnet när han försökte få i gång Evelinas andning samtidigt som han pratade med SOS Alarm.
Och helt ensam var han inte där på parkeringen.
– Jag blev lite högljudd. Det lockade till sig ett par personer som la en jacka över henne och fixade någon form av kudde. Det är jag otroligt tacksam för. Det nästan värsta just då var att det kändes så ensamt att sitta där helt själv med uppgiften att få igång henne.
Ambulanspersonal på plats efter Evelinas anfall. Själv minns hon ingenting förrän hon vaknade upp på akuten timmar senare.
När ambulansen kom hade Evelina – tack vare Oskars ingripande – börjat andas igen.
– Då var det som att en sten föll från bröstet, säger han.
Ett par timmar senare vaknade Evelina upp på akuten, uppkopplad med slangar och omgiven av läkare, kurator och sköterskor.
– Jag såg att klockan var mycket. Oskar satt bredvid mig – alldeles vit i ansiktet – och Emil var inte där. Jag höll på att få panik. Min första tanke var: "ok, vi har varit med om en bilolycka. Var är Emil?"
Sonen var i tryggt förvar. Men för Evelinas del väntade en rad undersökningar. Hjärnan betedde sig fortfarande inte som vanligt och kramperna hade dessutom gjort att ena axeln hoppat ur led.
Ganska snart kom läkarna fram till att Evelina drabbats av ett kraftigt epileptiskt anfall. Och att det var rena turen att hon fått det när någon som kunde tänka så klart och agera så målmedvetet som Oskar gjorde fanns i närheten.
– En av läkarna på avdelningen sa: "du hade riktig tur. Om du varit helt själv så hade du förmodligen inte funnits nu". Att agera så snabbt som Oskar gjorde tror jag inte att jag hade klarat av, säger Evelina.
"Vissa dagar tänker jag inte på det alls men ibland när jag ska ta bussen känns det läskigt att något ska hända när inte Oskar är med. Hur skulle folk reagera om jag fick ett anfall? Skulle de hjälpa mig eller åtminstone ringa efter hjälp? Eller bara gå förbi?", säger Evelina Gren efter det epiletiska anfallet som höll på att kosta henne livet.
Paret har tidigare berättat sin historia i Aftonbladets serie "Svenska hjältar". Och nog förtjänar Oskar epitetet hjälte – även om han inte säger det själv.
– Jag är inte på något sätt en expert. Men jag har en ganska gedigen utbildning, framför allt när det kommer till att agera i situationer. Jag är gammal jägarsoldat, har varit med i Hemvärnet i åtminstone 15 år och har fått utbildningar här på företaget, säger Oskar, som jobbar på Peab Anläggning i Linköping.
– Jag tror att det är viktigt att många går utbildningar och kan ge hjälp i akuta situationer. Många gånger handlar det om sekunder. Man har inte all tid i världen, det gäller att agera.
"Jag är inte på något sätt en expert. Men jag har en ganska gedigen utbildning, framför allt när det kommer till att agera i situationer", säger Oskar Gren som lyckades behålla lugnet och såg till så att hustrun Evelina började andas igen efter det kraftiga anfallet.
Den dramatiska händelsen kunde ha fått en mycket värre utgång – inte bara för Evelina utan även för Oskar
– Det visade sig ju efteråt att det var ett epileptiskt anfall hon fått. Men det visste jag ju inte då. Och jag gjorde ett misstag där. Jag stoppade fingrarna i munnen på henne för att fånga upp hennes tunga. Det ska man absolut inte göra. Jag satt i stort sett fast och när ambulanspersonalen kom fick de mer eller mindre bända upp munnen på henne. Om jag haft lite otur hade hon kunnat bita av mig fingrarna. Men jag fick ju tag i tungan i alla fall...
För Evelinas del handlar det nu om att lära sig leva med att vara epileptiker. Hon medicinerar och får inte köra bil under åtminstone ett år.
Hur mår du i dag?
– Medicinen påverkar. Jag blir väldigt trött och det uppstår också vissa mindre biverkningar när dosen ökar. Sen har jag märkt att jag blivit lite mer virrig. Förut hade jag stenkoll på saker. Nu kan det vara så att om jag lägger mobilen nånstans hemma så vet jag i nästa stund inte var den är. Hjärnan hänger inte riktigt med, säger Evelina som gärna ser att det pratas mer om epilepsi för att öka kunskapen om sjukdomen.
– Jag har alltid trott att epilepsi är något man har från det att man är liten, inget man får när man är 30. Men som jag har fått det förklarat för mig kan det drabba vem som helst när som helst. För min egen del känns det ändå bättre att slippa leva i ovisshet om vad som hände. Jag vet att det är epilepsi jag har och jag får medicin för det.
Är du rädd för att få ett nytt anfall?
– Vissa dagar tänker jag inte på det alls men ibland när jag ska ta bussen känns det läskigt att något ska hända när inte Oskar är med. Hur skulle folk reagera om jag fick ett anfall? Skulle de hjälpa mig eller åtminstone ringa efter hjälp? Eller bara gå förbi?
Har det här påverkat hur ni lever era liv?
– Oskar är väldigt bra på att pusha. Vi försöker leva så mycket som möjligt precis som vanligt, säger Evelina.
– Vi försöker att inte tänka på det på det sättet och anpassar inte våra aktiviteter efter epilepsin. Då blir man för begränsad. Men det är klart, det skulle ta emot lite att gå ut och fjällvandra. Och jag sätter mig inte bredvid Evelina i bilen. Det får nog gå en bra bit längre än ett år innan dess, fyller Oskar i.
I bilen förlorade Evelina Gren medvetandet, slutade andas och och blev blå i ansiktet. Men tack vare maken Oskars insats slutade dramat lyckligt.