Eric Hobsbawn, historikern, beskriver perioden 1945–1975 som ”Guldåren” som följde på ”katastrofernas tidsålder”, tiden mellan de två världskrigen. ”Guldåren” präglades av restriktioner och regleringar, med Bretton Woods, växelkursmodellen, som garant för en stabil valutamarknad. ”Guldåren” kan ses som ett förverkligande av Franklin D Roosevelts visionära förhoppning om en värld där bankverksamheten och kreditgivningen sätts under sträng bevakning. Kombinationen Marshall–hjälpen och Bretton Woods lyfte det demokratiska Europa ur elände och förtvivlan. I dag, 70 år senare, ubrister Martin Schulz, EU–parlamentets talman, att ”Krisen är över först när 25 miljoner arbetslösa har jobb.” Men var finns den EU–präglade strategi, som syftar till att undanröja arbetslösheten och de våldsamt växande inkomst– och klassklyftorna, grogrunden för rasistiska och andra militanta, auktoritära rörelser? Det finns inte ens ett embryo till dylik strategi.
Efter det andra världskrigets slut: De autonoma nationalstaterna i (Väst)Europa förenar sig, tillsammans med USA. Målet är att med en långtgående reformpolitisk agenda – arbete, välfärdsrefomer – som vapen hindra fascistiska och kommunistiska partier att växa på nytt. Hotet kom i första hand från det kommunistiska Sovjet, vars renommé stod högt efter 1945. I valen i Sverige 1944 och 1946 attraherades drygt 10 procent av väljarna av det Moskvastyrda kommunistpartiet. (Rapporterna om maffigt stegrad levnadsstandard i Sovjet duggade tätt en bit in på 50–talet.) Marshall–hjälpen (bidrag eller lån) lyfte de av kriget massakrerade demokratierna. Produktionen vevades i gång, med Sverige, där produktionsresurserna stod oförstörda och redo att brukas, som strategisk viktig partner. Hjulen började snurra. Jobbtillväxten var larmande hög. Produktiviteten och investeringarna likaså. Politikerna ställde ut löften om reformer (sjukförsäkring, pension, barnbidrag m m). Den doktrinära kommandokommunismen i Sovjet framstod allt mindre som ett alternativ, i synnerhet efter Sovjets maktövertagande i Tjeckoslavakien 1948 och blockaden av Berlin ett år senare.
Tillväxt. Jobb. Ökade reallöner. Förverkligade välfärdsambtioner. Så gestaltade sig Guldåren. Med Nixon vid rodret i USA underminerades Bretton Woods (kriget i Indokina satte snurr på sedelpressarna) och med Ronald Reagan i förarhytten styrde västvärlden mot gigantiska ofinansierade skattesänkningar och därmed åtföljande underskott. Avregleringar gav grönt ljus för en pånyttfödd, råbarkad kasinokapitalism. Den modellen har nu nått vägs ände.
Europa sackar efter. Antidemokratiska rörelser vinner terräng. Ryssland sår osäkerhet och instabilitet. Politikerna i Europa står handfallna. Tur att det snart är Jul.
Torbjörn Gustavsson är bygdereporter & S–krönikör