I nålsögat mellan sommarlov och skolstart finns Keep it loud, en musikföreteelse som blandar det lokala, med musik som nyligen slagit och gjort det med besked. Årets upplaga är inget undantag. På scenen i Kungsträdgården i Linköping avlöses lokalförmågor som Reveries och Paint everyday orange, av akter såsom Medina och Niello.
Kvällen kan i mångt och mycket delas upp i två delar. Seneftermiddagen som i gassande sol visar att det är god tillväxt i musiklänet, och kvällen, som i sin krypande kyla, värmer upp publikhavet med kaxiga hits. Brytpunkten finns där även just publikmässigt. Det är ganska få personer på plats före klockan åtta, men gräsfältet framför scenen fylls snabbt på därefter. Till skillnad från föregående år, då Keep it loud i mångt och mycket dränktes i regn, märks dock hur folk söker sig till enskilda uppträdanden snarare än kvällen i sin helhet.
Den tydligaste brytpunkten mellan seneftermiddag och kväll är dock musikuttryckets. Det synonyma med de tidiga, lokala artisterna synes vara en vilja att sjunga på engelska, ett sound som översköljs av lite för höga basgångar och trummor, och en önskan att leverera låtar bakom slentriantexterna. Det är garagerock som möter förmågan hos modern teknik.
De större akterna gör närmast precis det motsatta. Överförenklade svenska texter, rap och en musiksättning som ömsom är melodiös, ömsom lever på sin taktfasthet. Utmärker sig gör Medina och Niello i skicklighet att få igång publiken, RMK & Toppen i hur de kreerar snygga musikslingor, och på sitt sätt Lune, som ackompanjeras av man i etnohuva/indianskrud som visar upp saker. Det senaste känns dock lite svårsmält en kväll som denna, och istället är det just dansrytmer till repetitiva nonsenstexter som funkar bäst.
Och i det stora hela är Keep it loud precis det det borde vara: ett yrdansande avsked till sommarlovet och en kramfest inför kommande terminsstart, där det tungsinnet finns någon annanstans, och sommarlovets sista toner istället blir till ett högt glädjevrål.