Therése Olsson började redan som barn gå till kyrkan själv. En stark barnatro som mognade tog henne till teologistudier och prästyrket. Men det räckte inte, hennes längtan var starkare än så. Hon längtade efter att ge hela sitt liv och hela sig själv till Gud.
– Äktenskap och familj är något fantastiskt, men det är inte min väg, säger Therése Olsson.
Hon har tidigare haft två långa kärleksrelationer med, som hon beskriver det, fantastiska män.
– Många klarar av att förena relationen till Gud med ett förhållande, men det är inte vad som gör mig lyckligast. Vissa undrar vad som är problemet, men det handlar om att jag inte vill kompromissa utan ge allt till Gud.
I Sverige tillhör de flesta kloster idag katolska kyrkan, sju stycken verkar inom Svenska kyrkan. Under reformationen på 1500-talet förbjöds kloster och ordensliv och några hundra år framåt fanns inga kloster alls. Inte förrän 1951 när lagen om religionsfrihet kom öppnades möjligheten igen. Men att gå i kloster var fortfarande kontroversiellt i Svenska kyrkan och de som ville gå i kloster valde inte sällan att konvertera till katolicism. Det skulle dröja fram till år 1990 innan biskopsmötet officiellt erkände kloster – och kommunitetsliv som en autentisk livsform inom Svenska kyrkan.
Ett antal år senare började Therése Olsson på allvar undersöka möjligheten att leva klosterliv. Som kvinna och präst i Svenska kyrkan var hon unik i sin strävan, ingen prästvigd kvinna fanns i någon av Svenska kyrkans etablerade kloster. Hon besökte ordrar både i och utanför Sverige. Någonting i hennes längtan, hennes magkänsla stämde inte med vad hon hittade. Många av klostren låg långt utanför städerna.
– Jag ville inte vara ute på landet, utan i staden, mitt bland människorna. Nära den pulserande, brokiga vardagen, säger hon över kaffekoppen i sitt hem i hjärtat av Linköping, mitt emellan domkyrkan och länsmuseet.
Therése Olsson ler ofta, medveten om att många undrar över hennes livsval, ett liv utan romantisk kärlek och sex, ett liv utan konsumtion och i lydnad. Uppvuxen och bosatt i Göteborg hade hon egentligen ingen koppling till Linköping. Ändå drogs hon hit.
– Linköping har en unik historia när det gäller kloster och kommunitetsliv. Det var här som Sveriges första kloster grundades på 1100-talet och det var också här som heliga Birgittas kloster i Vadstena etablerades. Även i dag levs ett rikt ordensliv här i Östergötland.
Sagt och gjort. År 2005 knackade hon på dåvarande biskops Martin Linds dörr och berättade om sin längtan. Hon ville leva klosterliv och hon ville göra det i Linköping.
– Att Martin Lind blev entusiastisk blev en yttre bekräftelse på min längtan. Sedan följde år av sökande, fördjupande och förståelse innan jag avlade mina löften den 6 juni i år.
Man kan alltså leva klosterliv utan att bo i ett kloster?
– Det vanliga när någon avlägger löften är att det redan finns en etablerad orden, ett kloster som personen ansluter till, men när till exempel Svenska kyrkans första kvinna avlade sina klosterlöften bodde hon kvar i sin lägenhet i Uppsala. Att leva klosterliv förutsätter inte ett konkret hus, även om det efter hand ofta behövs och växer fram ett sådant. Jag, för min del, har ju hittat platsen och det hus jag önskar leva och verka på - mitt i Linköping.
Men planen är att i framtiden skapa ett kloster här i Linköping?
– Att gå ”i kloster” är i första hand en fråga om livsform, inte en byggnad. Den 6 juni planterades ett frö i klosterlivets historia i vår stad. Om ni kommer tillbaka om tio år, så får vi se vad som hänt med fröet. Linköping är ju en stad där faktiskt idéer kan bli verklighet, säger Therése Olsson.