Corren träffar Erdal Uzumcu på måndagskvällen i hans lägenhet i Johannelund. Erdal föreberedde sig på morgonen för att gå till jobbet när han nåddes av den tragiska nyheten om jordbävningen som bland annat drabbade staden där hans mamma och pappa bor i, Gaziantep.
– Jag blev så orolig och stressad, kunde inte tänka på något annat än på dem. Jag ringde min arbetsgivare och berättade att jag måste stanna hemma och ta reda på vad som har hänt med min familj, berättar han.
Tv:n i rummet är på och Erdal har hela dagen tittat på tv-kanalen CNN-turk som har sänt nyheter kring jordbävningen i södra Turkiet. Han har lyckats få telefonkontakt med sina föräldrar och de lever. Men deras bostad är förstörd. Och ingen får gå tillbaka, på grund av rasrisk, för att försöka hämta något.
– Det är kallt nu i södra Turkiet, det är minusgrader och det snöar. Under natten sjunker temperaturen ytterligare några grader. Min mamma befinner sig i en moské där det inte finns värme. De kommer att sova där. Varmt te fick de först nu, på kvällen. Min faster befinner sig tillsammans med sina två barn i en kall bil där de ska sova i natt, säger han.
Medan Corren är på besök pratar Erdal Uzumcu med sin mamma Gulay i moskén, sin moster Seray som är på ett militärt område och fastern Hülya i bilen. Alla tre är jätteoroliga. När jordbävningen började sov de och det blev panik – alla skrek och sprang ut, ingen hann ta med sig något. Därför saknar man allt. De är också oroliga för några nära släktingar och vet fortfarande inte vet hur det har gått för dem. Medan Erdal pratar med fastern i bilen visar hon bilder i telefonen på människor som har samlats i en park runt en eld. Dessa människor har ingen bil, många bilar som stått i garage ligger nu under ruinerna.
– Många kommer att vara ute under hela natten. Här finns det tre bilar och det är kvinnor och barn som ska sova i dem. Vi fick inte köpa mer bensin för att kunna ha motorn på för värmens skull. Vatten har redan blivit mycket dyrare och alla mataffärer är stängda. Mina barn fryser och jag vill bara gråta. Vi behöver ett tält och något varmt att dricka, säger Hülya från bilen.
Hülya säger det på turkiska men Erdal översätter det till svenska. Han har bott i Sverige i sex år snart, och trivs bra i Linköping. Han och hans fru väntar barn i juni och han försöker att inte visa alla sina känslor för att inte oroa henne. När Corren är på besök har Erdals fru åkt till en kompis som väntar på besked om sina föräldrar i staden Hatay.
– Det enda som man vet är att de befinner sig under en byggnad som förstördes helt och hållet. Tusentals människor både där nere och runt om i hela Sverige och i Europa väntar på besked om sina nära och kära. Jag vet inte heller något om flera nära släktingar. Jag hoppas verkligen att Sverige ska skicka hjälpa till folk som har hamnat i nöd, säger Erdal Uzumcu.
Han fyller 29 år i dag, måndagen, och dagen till ära tänkte han gå ut på en restaurang med sin fru. Men dagen började med den tragiska nyheten.
– Allt är så konstigt och jobbit och svårt. Så många människor dog och jag kan bara hoppas att alla mina nära och kära har överlevt.