Hemmaplan! Vad ska man säga om det? Om man bara har en timme på sig? Strosa runt för att se behöver jag ju egentligen inte göra i Mantorp. Jag bor här. Och till skillnad från andra, tillfälliga besökare kan jag strunta i Mantorp park, Mantorptravet, Mantorps glasbruk och Depot Mantorp med City Gross.
För det vet ju jag att de finns.
Åh, jag vet så mycket om Mantorp.
Efter mer än 35 år har man liksom samlat på sig erfarenheter och minnen så att det snart inte får plats mer. Är det då man ska lämna båten?
Båt var fel ord. Är det något Mantorp saknar så är det vatten. Visserligen finns ett 30 meter högt vattentorn med 3 000 kubikmeter vatten. Men...
Nej, ge mig en trollstav och jag ska skänka orten en sjö och en å och bygga en hamn med kaj och pir och när jag ändå är i farten så trollar jag fram en ishall, en kvällsöppen restaurang, en pub, ett systembolag, en polisstation, en biograf och en närbutik.
Utan allt det där är det ändå något som tilltalar mig? Vad? Och vad är det som är så svårt att skiljas från, även om det kanske till slut blir flytt en dag. Ja ja, någon gång ska jag ju naturligtvis bort härifrån. Men inte riktigt än.
En timme på hemmaplan, vad gör jag då? Efter att ha klivit av tåget?
Jo, tar en promenad. Det är ju nästan det jag tycker bäst om här. Jag känner gatorna, vägarna, gång- och cykelvägarna, jag känner hus och människor. Och doften av kladdkaka och muffins eller annat kaffebröd. I Mantorp kan det även lukta bacon, som nu.
Om det luktar eller inte från Honungsförädlingen, eller Honungsfabriken som vi säger, har jag aldrig blivit riktigt klok på eftersom min kropp alltid är på helspänn vid förbipassering. Ifall en massa bin skulle få för sig att jaga mig Mantorp runt. Det behöver de inte, jag jagar runt ändå. Fast finns det bin där? Är det inte bara honung?
Det finns inte en gata jag inte har gått i Mantorp, för det finns bara två. Nejlikegatan och Kilängsgatan. Alla andra gator heter vägen som i Häggarpsvägen, stigen som i Körsbärsstigen eller gränd som i Humlegränd.
Det är mycket jag gillar i Mantorp. Synintryck som etsat sig fast under timslånga promenader. Vidderna. Åkrar och ängar. Skog. Dungar. Holmar. Byar. Hus. Människor och djur.
Klämmestorpshallen och konstgräsplanen utanför densamma, motionsspåret i skogen intill: kanon. Promenadstråket runt Veta kyrka och grusvägen med den fina allén ner till travet kan vara alldeles underbar, som nu, men också bitande kall och blåsig när östgötaslätten står sig slätt mot anfallande och bitande vindar. Samma sak med turen på andra sidan järnvägen, bort mot Mantorps gård eller ut mot Östra Tollstad, eller varför inte åt norr mot Uljeberg och runt Skorteby tillbaka över Viby?
Det är mysigt att gå förbi hästarna på travet och titta vad de har för sig när de inte kutar runt på ovalen. Oftast ingenting. De äter eller står och glor. Lite som kor. På tal om det är naturligtvis närheten till naturen något av det bästa här. På ett par minuter är man ute på rena landsbygden, ett jätteplus för en naturromantiker. Skogen är nära. Med bil är det en kvart till Västra Harg, en halvtimme till Ulrika. Allt är nära. Pendeltåget forslar mig till Mjölby på sex minuter, till Linköping på 14 och Norrköping 45.
Jag gillar de fina förskolorna och skolorna som lärde mina barn så mycket, och tänk alla fina och snälla människor! Unga som gamla. Jag känner mig trygg och tycker verkligen om att vara igenkänd här.
Hej, hej, jo tack bra! Hur är det själv?
Klart man känner sig hemma då.
Men nu tar jag tåget härifrån. En timme går fort.