Det säger Indira Stefanovic, gymnasielärare i Linköping, och hon hade inte den turen själv. Hon föddes i forna Jugoslavien i mitten av 1960-talet.
– Jag levde ett bra liv, växte upp i en medelklassfamilj och hade ganska stor frihet, fick bra utbildning och så småningom ett bra jobb mitt i Sarajevo. Då låg moskén, de ortodoxa och katolska kyrkorna och synagogan alldeles nära varandra.
På Berzeliusskolan har gymnasieeleverna temadag om tolerans och framtid, just den här måndagen efter helgen som präglades fullständigt av terrordåden i Paris.
Indira Stefanovic har inga problem att knyta an till dagens situation, både händelserna i Paris och flyktingarnas vardag präglar hennes budskap.
– I dag är vi på väg åt det håll vi gick 1992 i Sarajevo, säger hon allvarligt. Då var ekonomin dålig i Jugoslavien, och man började leta efter de skyldiga. Var det kroaternas fel? Serbernas? Muslimernas?
– På samma sätt skyller många i Europa på flyktingarna för dagens problem.
Kriget bröt ut, och Sarjevo blev en belägrad stad. Indira berättar om branden i biblioteket.
– Varför bränner man böcker? Jo, det är första steget i att rensa bort alla spår av kultur. Kulturen är större än individen och sådant måste utplånas.
– Steg nummer två är att våldta kvinnorna, helst i närvaro av deras manliga släktingar. Det knäcker dem, och det är etnisk rensning för väldigt lite pengar. Detta pågår just nu i exempelvis Kongo-Kinshasa.
Indira Stefanovic visar bilder från krigets Sarajevo, på sårade och döda människor, och flera av hennes åhörare i den fullsatta aulan gråter.
– När jag kom till Sverige vägde jag 26 kilo mindre än i dag, säger Indira. I ett helt år åt jag kokt ris varje dag.
– Ändå är det jag visar er nu en barnlek jämfört med vad som pågår i Syrien och Afganistan i dag.
Indiras mamma var serb, liksom hennes dåvarande man, och det var serberna som anklagades för det som hände i Sarajevo. Så småningom ledde det till att Indira fick sparken från sitt lärarjobb. Hon insåg att det inte längre fanns kvar så mycket av hennes land, där serber, bosnier, kroater, muslimer och kristna hade levt sida vid sida.
– Man lämnar inte sin barndomsstad, platserna där man blev kär första gången, där man upplevde sin ungdom, bara för att komma till Sverige och leva på socialbidrag, säger hon med eftertryck. Det är inte så enkelt.
Hon hade fått höra att det fanns en chans få följa med Röda korsets konvoj ut ur det belägrade Sarajevo – om hon var höggravid. Så med två soffkuddar under jackan som mage, den serbokroatiska grammatikboken under under armen och lite kläder i ryggsäcken lyckades hon ta sig till Belgrad.
Där fanns en del av hennes familj redan. Men Indira kunde inte få jobb där heller, hon var ju inte 100 procent serb. Så flykten gick vidare norrut, mot Danmark.
– Vi missade färjan med 20 minuter och nästa färja gick till Sverige i stället. Den tog vi. Idag är jag en "integrerad invandrare".
Hon jobbar på Katedralskolan, men engagerar sig också i integrationsfrågor på olika sätt.
– På 1930-talet stämplades judarnas pass med "J" och idag finns det röster som kräver ett "S" i de syriska passen. Låt oss inte göra samma sak igen.
Indira Stefanovic tar upp ett helt gäng elever och lärare på scenen som avslutning.
– Vi ser lite olika ut, medger hon, men vi är människor.