Det är sista veckan i augusti och solen är vänlig och sensommarvarm. Jag dricker morgonkaffe i vår lilla radhusträdgård och förundras över att det är så tyst, fågelsången har tystnat, staden vilar. Våra stora pojkar har varit hemma under sommaren, jag tänker tillbaka på alla roliga samtal vi har haft på altanen, alla skratt. Tänk att man fortsätter att vara så engagerad i sina barn, även sedan de har blivit vuxna! Det är några dagar kvar på semestern och jag bestämmer mig för att ta bilen ner till Rengen senare under dagen, med badbyxor och en bok. Kanske ska vi grilla i kväll.
Samtidigt upptäcker en grupp flyktingar att de snart kommer att dö, instängda i en lastbil i Österrike. Det är 71 människor, män, kvinnor och barn, som sitter hopträngda, och det är lätt att föreställa sig deras ångest när de inser att luften håller på att ta slut. De bankar och hamrar på väggarna, men ingen hör dem i trafikbruset på motorvägen, och de förstår att det enda som återstår är en plågsam kvävningsdöd.
De är människor som jag, med samma behov och samma drömmar. En gång levde de goda liv i Syrien, men så kom kriget och slog allt i spillror. Nu har de gett sig av för att försöka hitta en ny plats på jorden där de kan få det vi alla önskar. Trygghet, frihet, jobb, en framtid för barnen. Jag tror att de drömde om en vanlig vardag. Att få ta en fika med en kompis efter jobbet. Läsa godnattsaga för barnen.
Ett par dagar senare, med en god vän i Stockholms skärgård. På Norrpada lyser rönnbären röda mot blommande ljung och djupgröna krypenar. Grå klippor, mörkblått hav. Jag har messkontakt med familjen och hör att allt är bra. För så är det, livet kan bara njutas om det vilar på en grund av trygghet. På kvällen kryper vi in i båtens ruff, sjunger Taube och Cornelis.
Dagen därpå blåser det friskt när vi styr in mot land. Vågorna är arga och branta, vattnet ryker över fördäck, men vi njuter av färden för vi är på havet för nöjes skull med all säkerhetsutrustning på plats.
Samma dag kämpar hundratals flyktingar för sina liv på Medelhavet. De sitter hopträngda i överlastade gummibåtar på ett hav som fyller dem med skräck. Många når sitt mål, men inte alla. Utanför Turkiets kust kapsejsar en båt och treårige Aylan Kurdi hamnar i vattnet och drunknar. Några dagar senare spolas hans kropp upp på stranden och någon tar en bild på en polisman som tar hand om den. Pojken har röd tröja och gympadojor.
Så är semestern slut och jag är tillbaka på jobbet. Förstår snart att samhällsdebatten på sociala medier har blivit ännu råare, ännu mer ointellektuell sedan jag for. Invandring, yttrandrefrihet, hat och rasistiska utfall i en förvirrad röra. Meningsmotståndare hotas. Massor av känslor men ingen värme. Det är en djupt ovärdig debatt.
Samtidigt är medierapporteringen kring flyktingkrisen i Europa intensiv, och bilden på den döde pojken i den röda tröjan publiceras. Som så många andra kan jag nästan inte titta på den. Jag minns när mina söner var i den åldern, hur en av dem alltid hade en leksaksbil i varje hand när vi gick till förskolan. Jag minns hans armar runt min hals när jag hämtade honom på eftermiddagen.
Bilderna från krisen har gjort något med debatten, nu engagerar sig människor över hela Europa för att ge flyktingarna stöd. Medmänskligheten lever och det känns lite ljusare igen.