Sedan 1996 har Östergötlands Astronomiska Sällskap hållit till vid observatoriet i Landeryd. Jag kör på en kolsvart ringlig väg tills jag kommer fram till två små röda stugor vid en vändplats. Det är inte vad jag hade väntat mig, kan ett observatorium se ut såhär? Ja, tydligen. På plats är ett antal medlemmar i Östergötlands Astronomiska Sällskap, ÖAS. Åsa Thorén är ordförande i föreningen.
– Jag har varit med i cirka 20 år nu, det är ett udda intresse, säger hon.
Det är en grå och regnig kväll, utan möjligheter till stjärnskådning på grund av det tjocka molntäcket. Men igår fick de se Uranus, Venus och Mars. Om vädret varit bättre hade vi kunnat se en klart lysande Venus tätt intill en lite svagröd Mars. Det har varit stjärnklart måndag, tisdag och onsdag. Jag förbannar mig själv för att jag valt torsdagen för mitt besök, men nöjer mig med att beundra observatoriet utan stjärnskådning. I den ena av de två små stugorna förbereder de för kvällens föreläsning, Anders Wettergren ska hålla i en presentation om en stjärnbild, vilket han gör två gånger per år. Idag handlar det om stjärnbilden Kusken där man bland annat hittar norra stärnhimlens sjätte ljusaste stjärna - Capella. Men före presentationen tar vi oss till den andra lilla stugan för att titta på observatoriets huvudperson: Teleskopet Emma. Emma förstorar bilden upp till 200 gånger, en vanlig fältkikare förstorar bilden åtta till tio gånger. En liten handdator är kopplad till teleskopet och i den kan jag skriva in det jag vill se, så hittar teleskopet objektet åt mig.
– Den följer även efter objektet, eftersom jorden snurrar. Med sådan förstoring försvinner det man tittar på ganska snabbt annars, säger Åsa Thorén.
Inuti den lilla stugan ser allt väldigt normalt ut, till en början. Men sedan går Anders Hartman, som även är kassör i föreningen, fram till en metallcylinder mitt i rummet. Han pillar lite med ett lås för att sedan rulla iväg hela cylindern, och där står Emma i all sin prakt. När det är dags för stjärnskådning går det att dra bort hela taket så att det är öppet mot himlen. Ovanför teleskopet hänger en dammsugare i taket. Jag frågar om den har någon funktion.
– Ja, man städar med den, säger Anders Hartman.
Den hänger i taket för att inte ta upp någon golvyta när upp till femton personer kan vara på besök. Dammsugaren åker iväg med taket när det öppnas.
I februari och mars är det vårens visningsperioder. Då kan vem som helst boka ett besök och ibland kommer hela skolklasser. Det kostar 500 kronor för en timme och det gäller att vara flexibel med dagarna ifall det skulle bli moln. ÖAS håller i visningar för allmänheten, medlemmar och forskare som även föreläser. Att bli medlem kostar hundra kronor och då får du tillgång till gemensamma observationer, gästföreläsningar och möjlighet att själv hantera teleskopet.
– Allt detta får man för 100 kronor. Det är ju bara en lunch, säger Åsa Thorén entusiastiskt.
Medlemmar har även möjlighet att använda sällskapets digitala kamera. Anders Hartman pekar på ett gäng fotografier på väggen och berättar att medlemmar har tagit bilderna i observatoriet.
– Vi fotar gärna mitt i vintern, för att luften blir så klar när det är mellan tio och femton minus, säger han.
Det är visningsveckans sista dag, som avslutas med presentationen av en stjärnbild.
– Ibland ser vi ingenting alls under denna vecka så då avslutar vi alltid med en inomhuspresentation, som inte är beroende av vädret, säger Åsa Thorén.
Efter visningen av observatoriet är det dags att gå till huset intill för presentationen. Där, på stolar med sittunderlag för att värma up, sitter runt tio personer och väntar spänt. Lamporna släcks och i det becksvarta mörkret syns bara Anders Wettergrens projektorskärm med en bild av stjärnbilden Kusken. Anders Wettergren är meteorolog men har även studerat astronomi.
– Jag har läst astronomi men är inte astronom, säger han med ett skratt.
Amatörastronom säger någon, men hans presentationer är inte amatörmässiga, invänder en annan. Under presentationen får jag veta att stjärnbilden Kusken befinner sig intill Oxen och Tvillingarna, Kusken har till och med lånat en stjärna av Oxen. Kusken är en vinterstjärnbild och för länge sedan ansåg man att den varnade om vinterns stormar. Kusken har ingen vagn, den förlorade han i en kapplöpning enligt mytologin, men han har en get och två killingar på sin rygg. Anders Wettergen gestikulerar mycket när han berättar om stjärnbilden. Besökarna sitter med stora jackor i det lite kyliga rummet och lyssnar intensivt, förutom när någon ställer en fråga eller drar ett Star Wars-relaterat skämt. Några flugor som lyckats överleva vintern är det enda som stör när de febrilt flyger runt vid projektorduken. Under presentationen berättar Anders Wettergren om stjärnbildens historia och mytologi, hur stjärnorna rör sig och hur stora de är. Efter drygt en timme tänds lamporna igen och alla klappar händerna. Anders Wettergren vänder sig till mig undrar om jag förstått något.
– Det ska inte vara obegripligt, säger han.
Och visst kan det vara svårt att greppa det här med att unga stjärnor är några miljoner år och korta avstånd mäts i ljusår. Men obegripligt, det var det inte. Nu är det ett tag kvar tills människor kommer att samlas i den lilla stugan igen, men den 30 mars, då är det dags för nästa visning i Landeryds Observatorium.
– Det finns alltid mer att berätta, säger Anders Wettergren.