Det säger gymnasielärare Marléne Stenman, som hjälpt många unga flickor som lever i hedersfamiljer. Hon arbetar på riksnivå med problematiken och föreläser om hedersvåld. Hon samarbetar också med Länsstyrelsen i Östergötland som har ett nationellt uppdrag från regeringen att arbeta med frågan. I sitt lärarjobb på Kungshögaskolan i Mjölby möter hon ofta elever som är drabbade.
– Det ligger i lärarens uppdrag att förmedla demokratiska värderingar och normer. Vi ska motverka allt som strider mot de mänskliga rättigheterna, säger Marléne Stenman.
I måndags deltog hon i en internationell konferens i riksdagshuset med aktörer från polisen, socialtjänsten, ideella orgnaisationer och politiker. Konferensen ingick i Fadimedagarna som anordnas av GAPF - Glöm aldrig Pela och Fadime riksorganisation och Folkpartiet.
Du har hjälpt minderåriga flickor som har blivit bortförda utomlands.
– De ville lämna sina familjer. Skolan har en anmälningsplikt och alla adekvata myndigheter var inkopplade, men satte inte in rätt åtgärder, så det kunde ändå ske. UD tog sin hand från ärendet utifrån att det var svårlöst. Jag engagerade mig, agerade ”koordinator” och hade turen att hitta ideella krafter i det aktuella landet som delar lagens värderingar om att barn ska leva i frihet. Det här handlar om universella mänskliga rättigheter.
Flickorna bor i Sverige nu. Vad har de för relation till sina familjer?
– De har goda relationer till de flesta familjemedlemmarna.
Vilka elever vänder sig till dig?
– De som på olika sätt vill ha frihet. Det kan handla om att de inte vill ha slöja, som ofta är en symbol för kontroll. De tar av sig den i skolan och sätter på sig den när de ska hem igen.
– De som är frustrerade över att inte äga sin fritid, som måste hem direkt efter skolan och inte tillåts umgås med andra unga.
– De som vill, men för sina föräldrar inte får, delta i all undervisning, som t ex simundervisning. Enligt skollagen ska alla elever ha möjlighet att delta i all undervisning.
Handlar det enkom om patriarkala strukturer?
– Nej, frågan är inte så enkel. Vissa säger ”det här är samma våld som allt annat män utsätter kvinnor för”. Det är fel. En man som misshandlar sin kvinna i hemmet får omgivningens dom över sig. Det våldet skiljer sig helt från det våld som ett kollektiv står bakom. I kollektivet har familjen en skyldighet att vidta åtgärder, förväntas göra det och hyllas när den gör det.
Man vågar inte gå ifrån de förväntningar gruppen har?
– Nej och detta drabbar även pojkar, som har skyldighet att föra arvet vidare och kontrollera sina systrar. Pojkarna riskerar också att bli bortgifta, men de har betydligt mer frihet innan det sker. Hederskulturens kärna är att bevaka och kontrollera flickors sexualitet.
Hur många ungdomar i Sverige handlar det om?
– Den officiella siffran är 70 000, men mörkertalet är enormt.
Vad gör samhället för fel?
– Vi har familjeperspektiv istället för barnperspektiv. Vi är naiva och rädda för att blanda oss i andras kulturer, även när det handlar om kulturer som enligt barnkonventionen, socialtjänstlagen och skollagen kränker barns rättigheter. Vi kan - och ska - hjälpa dessa ungdomar! Vi har lagarna i ryggen.
Vad säger de inblandade föräldrarna du möter?
– Jag är inte så populär, men vill inte säga mer än så. Många känner sig provocerade och att prata om mina direkta upplevelser kan göra mer skada än nytta.
Har vi lärt oss något sedan Pela och Fadime?
– Jag hoppas det, särskilt efter konferensen i riksdagshuset och Fadimegalan på Berns salonger i Stockholm. Såväl Löfvén som Kindberg Batra sade att det är en skam för vårt land om dess unga inte får vårt skydd. Men det finns mycket kvar att göra och vi behöver mer pengar.