Ragnvald Knaphövde fick sitt namn för att han hade ett klotrunt huvud. Knaphövde betyder ”rundhuvud” eller ”tjockskalle”. Han valdes till kung i Svea rike någon gång på 1120-talet, och beskrevs som en djärv och högmodig person.
Kanske var han som många högmodiga människor även en smula korkad. Han begick i alla fall ett ödesdigert misstag redan på sin eriksgata genom att inte ta gisslan när han red genom Västergötland. Västgötarna missade inte ett så gyllene tillfälle att slå ihjäl en kung, utan tog honom av daga på en plats utanför Falköping med det osannolika namnet Karlepitt.
Så slutade Ragnvalds tid som kung redan innan den hunnit börja. Sveriges mest kortlivade statschef ligger begravd i Vreta klosters kyrka och borde därför vara en historisk lokalkändis. Men han har tragiskt nog inte ens fått en buss uppkallad efter sig. Kanske beror det på att han i de få historiska källor som finns beskrivs som en rätt löjlig figur. Men det är ju som bekant segrarna som skriver historien, så man måste tänka tanken att Ragnvald faktiskt kan ha varit en ståtlig, klok kung med vacker huvudform.
Förresten är det inte ens säkert om det verkligen är han som vilar i Vreta klosters kyrka. Gravkoret över Ragnvald kom till flera hundra år efter hans död, på Johan III:s tid, och då var det inte så petigt vilken kung man stoppade i vilken grav.
Vad kan vi då lära oss av historien om Ragnvald? Att man inte kan lita på västgötar? Nej, det vore förhastat. Om en stockholmare med bowlingklotsformat huvud red in i dagens Falköping och hävdade att han var den nye kungen skulle invånarna förmodligen höja på ögonbrynen. En viss misstänksamhet skulle man nog också ana, det var ju trots allt bara 900 år sedan det hände sist. Men de skulle inte slå ihjäl honom, seklerna har givit även västgötar en viss polityr.
Vi vet inte varför de slog ihjäl Ragnvald. Troligen handlade det om en maktkamp. Det är spännande att föreställa sig vad som hade hänt om västgötarna istället hade sagt:
-- Hörrdu, du med det konstiga huvet! Kom in och ta en fika, vi kanske kan samarbeta.
Då kanske Sverige hade formats till en stark och utvecklingsvänlig stat mycket tidigare, och vi svenskar hade sluppit sitta och frysa, svälta och knäppa vägglöss genom hela 1200- och 1300-talet.
Eller också slog västgötarna ihjäl honom för att svear var så främmande och annorlunda att de blev rädda. Då har ju mänskligheten trots allt utvecklats en smula. I dag kan stockholmare och Falköpingsbor umgås utan aggressivitet. Svenskar kan till och med träffa danskar och belgare utan bli misstänksamma.
Gränsen för vilka vi uppfattar som ”vi” och vilka vi ser som ”de andra, de främmande” har flyttats genom historien. Men den finns fortfarande. Och hur vi hanterar den är lika avgörande för oss i dag som det var på 1120-talet.