I dag är det familjedag i den nyväckta organisationen. Vid Lillvalla i Linköping är de ett 80-tal personer i alla åldrar som träffas och trivs tillsammans. De flesta är goda vänner, stöttar varandra och rätar tillsammans ut frågetecken runt ett och samma huvudtema, adopterade barn.
– Jag blev mamma så fort jag fick det första fotografiet på dem, säger Johanna och stryker luggen ur pannan på Agnes. Sexåringen är irriterad på att mamma tar sig mer tid med oss från tidningen än med henne. Genast rycker en annan mamma in, de tre syskonen har sedan de kom från Polen haft två extra föräldrapar. Inför adoptionen gick tre föräldrapar utbildning tillsammans i kommunen. Viktoria och hennes man Stefan Hedlund fick hämta sina barn först av de tre paren.
– Första tiden gjorde vi mycket tillsammans. Då hade barnen tre mammor och tre pappor ibland. Nu har de fullt förtroende för dem också.
Intill oss står Lina Tengdelius och skrattar:
– Då var det minsann lätt för dem att få barnvakt, nu är det inte lika enkelt, säger hon.
Hon och maken Mattias fick hämta sin tvåårige Theo i Hongkong för 5-6 veckor sen. Teo är en pigg liten filur, ett charmtroll med sammetsögon, kolsvart hår och blågröna regnkläder. Han kan säga både mamma, pappa och lite annat redan. Nyaste ordet är bil. Han tittar lite under lugg när jag försöker prata med honom. Okända tanter kan vara läskiga, bäst att ta det säkra för det osäkra. Men Agnes, Patricia och Tomas känner han redan, familjerna umgås en hel del.
– Jag har hittat mina allra bästa vänner under den här utbildningen. Så härligt när man förstår varann utan vidare, säger Johanna.
Runt oss stormar barnen, från de flesta hörn i världen. Vad gör lite regn? Lera är också kul att hoppa i. Flera grillar brinner och snart är det dags för korv och hamburgare och givetvis festis. Röken ligger tät under de tillfälliga tälttak som spänts upp. Det här är första familjedagen sedan nystarten av föreningen i mars. Tanken är träffar med variation. Fem lekträffar dagtid på vardagar planeras för föräldralediga och deras barn. Lördagen är åtets familjedag och senare i år väntar en kafékväll.
I föreningen är drygt 200 familjer medlemmar. En del väntar och längtar efter sina barn, andra har en pågående process och de lyckligaste har redan fått hit sina älsklingar får barnens tidigare hemland. Olika länder har olika regler för adoption. I Polen där Johanna och Stefan hämtade sina barn för två år sedan, fick de först åka ner till Polen och träffa barnen i den fosterfamilj de bodde. Det besöket varade två dagar.
– Vår adoption blev kanske lite ovanlig. Vi var godkända för att adoptera två biologiska syskon men blev erbjudna tre.
Viktoria och Stefan hade just köpt Marocko, ett hus med en stor samlingssal utanför Borensberg. Efter att de fick veta att syskonen var tre istället för två hade Stefan byggjobb hela sommaren. De tre syskonen är står mycket nära varann, ännu bor de tillsammans i ett av rummen.
– De vet att de har bott i Polen och att nu är de hemma hos oss för att stanna. Jag vet egentligen inte hur mycket de minns sedan tidigare. När de kom hit var de bara 3, 5 och 6 år, säger Viktoria.
Varför är det så viktigt med en fungerande lokalavdelning för adoptioner?
– Här hamnar man i ett sammanhang bland människor med samma erfarenheter. Vi kan inte jämföra förlossningar men vi har alla liknande erfarenheter av hur det är att kämpa och längta efter barn som blir vårt fastän vi inte fött dem själva, säger Johanna.
Under vägen dit och under livet efteråt kan de bolla och jämföra med människor som förstår precis.