Det är den femte kärran jord från ett torvtak som ska bytas. Han kör ut den till skogen från tomten på lantstället i Borensberg. Han känner sig trött, men att inte röja och bygga finns inte på kartan. Byggt och målat har han gjort sedan han var sex-sju år. Det är hans liv.
I somras blev tröttheten så lamslående att det tidvis var ett helt projekt att ta sig de femtio metrarna till brevlådan på landet. Nätterna var en plåga. Krampen i benen gjorde det omöjligt att ligga kvar i sängen. Han vankade fram och åter för att den skulle släppa så att han kunde lägga sig en stund igen. Så väckte den honom igen och igen. Magen var i olag, ömsom trög ömsom tvärt om. Men besöket till vårdcentralen fick vänta ännu ett tag.
Han behövde vara "syster Claes" ett tag. Det var när han och hustrun Kirsten var ute för att fiska kräftor när hon stöp ur båten med huvudet före ner i dyn i det grunda vattnet. Det hade kunnat bli till en rolig historia om hon inte slagit i axeln mot båten och slagit sönder den helt. Då fick Claes ta över marktjänsten ett tag. Men den 16 september träffade han sin läkare på vårdcentralen i Johannelund.
Prover avslöjade lågt blodvärde. Det var nere på 80 mot normala kring 145. Läkaren satte omedelbart in medicin mot järnbristen, men skickade också remiss till vidare undersökningar. Därefter gick allt mycket snabbt. Undersökningarna följde på varandra och avslutades med datortomografi den 6 oktober. Vid det laget hade krampen i benen försvunnit och han kände sig lite piggare tack vare tillskottet av järn.
Nu står han där med mobilen mot örat. Det är läkaren. Claes berättar var han är och vad han gör. "Hur orkar du det?" undrar läkaren, innan han berättar att de hittat en tumör i tarmen och att den är spridd till levern.
– Jaså, var det det som var felet, tänker Claes och det känns på sätt och vis skönt att få en förklaring.
Han bryter inte ihop.
– Jag tog det ganska naturligt, berättar han nästan två månader senare där vi sitter i lägenheten i Linköping med en vacker bukett rosor på bordet.
Det är bara en vecka sedan han var hos Maria Albertsson som förklarade för honom om studien och behandlingen som gör att tumörerna krymper. I bästa fall kan metastaserna i levern försvinna. Därefter kan tumören i tarmen avlägsnas kirurgiskt. Kanske blir han helt frisk. Så har han fått det förklarat. Han har börjat medicineringen och mår bra.
Livet går vidare. De pratar om sjukdomen ibland, han och Kirsten, men för det mesta lever de bara som vanligt. Ett par gånger i veckan åker de ut till landet och där gör Claes det han brukar. Snickrar eller jobbar i trädgården.
– Det tar väl ett tag innan man är på banan igen. Men jag tror på det här. Jag tycker att det är en stor förmån att de lägger så mycket krut på mig som är 75, säger han.