Diakoni brukar beskrivas som den kristna tron omsatt i praktisk handling. Kyrkans sociala arbete, helt enkelt.
– Vi är budbärare och vill vara dem som kommer med bud om hopp. Att få dem som behöver vår hjälp att gå från en känsla av maktlöshet till att de förhoppningsvis själva känner att de duger, att de är någon och kan hitta sina inneboende resurser, säger Ninna.
Hon har flera olika arbetsfält men kan i stort sägas arbeta med andlig friskvård och försöker hjälpa människor som av olika anledningar har ont i själen. Likaväl som hon försöker hjälpa dem som har det svårt ekonomiskt. Och hon har fler arbetsuppgifter.
– En dag i veckan leder jag en kort meditation i kyrkan på lunchen och en dag leder jag en vandring i stan med samtal. Vi jobbar också med tysta retreater där man får en dag i stillhet.
Ninna Grefbäck ville som ung utbilda sig till förskollärare.
I stället blev hon församlingsassistent och har som sådan jobbat i Skäggetorp och Veta (Mantorp) och Lambohov. Sedan blev hon diakon och har före S:t Lars även tjänstgjort i Domkyrkoförsamlingen. Inför nästa år vill hon avsluta en pågående kurs i symbolutbildning på Jämshög folkhögskola i Blekinge och gå i mål med ett projekt för att visualisera bibelgestalter. Det sistnämnda såväl slutuppdrag på den sju veckor långa kursen som ett församlingsuppdrag.
Om sin bakgrund avslöjar Ninna att hennes pappa Göran Grefbäck var komminister och kyrkoherde i Vadstena och att familjen bodde fem år i Philadelphia, USA. Det var där Ninna började skolan.
– Jag var nio år när vi flyttade hit och hade inte skrivit ett ord på svenska. Det var svårt.
Om samtal människor emellan säger Ninna att det viktigaste är att lyssna.
– Jag kanske inte kan hjälpa dig praktiskt, men jag är medmänniska som kan finnas på vägen till. Det är jätteviktigt att höra en annan människas berättelse.
Okej. Hör här...