Emina fick flera skador på händerna när hon försökte försvara sig mot gärningsmannen.
Ärren är fortfarande synliga på 21-åringens kropp. I ansiktet, huvudet, halsen och på händerna. Det har gått mer än en månad sedan hon blev attackerad utanför sitt hem i Skäggetorp. Nu har hon kommit ut från sjukhuset och börjat röra sig i området runt sitt hem igen. Men större delen av dagen ligger hon hemma i sängen. Hon mår okej, säger hon. Men hon är rädd.
Hon har på sig en svart mössa som hon tar av. Hennes långa hår är bortrakat och några ärr syns tydligt på huvudet. De andra, på ryggen, magen, armarna och benen, är gömda under kläderna. Trots att skadorna läker vittnar såren på händerna och fingrarna om kampen på liv och död.
– Det var så mycket blod överallt och när jag låg där ville jag bara somna. Men alla upprepade att jag inte fick somna, säger Emina, som egentligen heter något annat.
Det var först när två unga män, som sett sista delen av händelsen från sitt fönster, sprang ut och började skrika som mannen flydde därifrån.
Mannen som försökte mörda Emina lärde hon känna när hon bodde i en ort utanför Stockholm med sin dotter och sin övriga familj. Mannen och Emina blev goda vänner och var förlovade under en kortare period. Enligt Emina var han alltid snäll mot henne och dottern. Men förlovningen bröts efter att Emina insett att de inte passade för varandra – mannen var från Afghanistan och Emina och hennes familj från Syrien.
– Vi hade olika värderingar och olika syn på vår framtid.
Hon svarade nej då mannen frågade om hon ville gifta sig med honom. Vid upprepade tillfällen förklarade hon att det inte skulle bli något giftermål och hon beslutade att avsluta relationen och våren 2022 flyttade hon till Linköping.
Nästa gång som hon såg honom stod han i hennes trappuppgång – med en kniv i handen.
– Jag kunde inte tro att det hände på riktigt. Jag trodde att jag drömde. Han upprepade att han ville gifta sig med mig och att jag inte fick gå till någon annan man. När jag sa igen att jag inte ville gifta mig med honom skrek han att han skulle mörda mig och började hugga. Han som alltid har varit så snäll mot mig, berättar Emina långsamt.
Gärningsmannen fokuserade på Eminas huvud och ansikte när han anföll henne med kniven.
Attacken började i trappuppgången, där han väntat på att hon och dottern skulle komma hem från förskolan. Emina och dottern lyckades ta sig ut till innergården men mannen följde efter och fortsatte hugga henne. Hon var livrädd för att hennes dotter skulle bli skadad.
Flickan försökte försvara sin mamma och slog på mannens ben med sina händer.
– Jag sa till min dotter att hon måste springa därifrån. Tur att hon lyssnade på mig. Hans anfall kändes som en evighet. Jag skrek "hjälp, hjälp" och undrade varför ingen kom. Huggen tog aldrig slut och jag kämpade och kämpade. Jag visste att jag inte får dö för min dotters skull. Jag lyckades ta kniven från honom en gång och kastade bort den. Men han hämtade den och fortsatte hugga.
Emina har ett 30-tal synliga ärr efter mordförsöket och ett djupt osynligt ärr. Hon kan fortfarande inte förstå hur en person som verkade så snäll kunde försöka mörda henne.
Dagen efter attacken hittades mannen död i en lägenhet nära Eminas hem.
När det gäller kvinnomord tar omkring en femtedel av gärningsmännen sitt liv i samband med gärningen, enligt Nationellt centrum för kvinnofrid. Varje år mördas ungefär 15 kvinnor i Sverige av en partner eller av en förre detta partner – ofta i samband med en separation eller med svartsjuka som motiv. En tredjedel av alla mord på kvinnor kopplas ihop med hedersrelaterat våld.
Emina har sår över hela kroppen. Bilderna är tagna när Emina kom hem från sjukhuset.
Eminas dotter sover dåligt och vaknar ofta på nätterna. Hon får knappt gå på toa ensam, men hon får läkarhjälp för att bearbeta känslorna. Emina har också blivit lovad samtalsterapi och väntar på att kunna ta del av det. Hon känner hela tiden en rädsla och det enda som hon kan tänka på är att hon måste lämna Linköping.
– Polisen berättade för mig att de hittade honom död och att han begick självmord. Jag vet att han är död men jag frågar polisen hela tiden om han verkligen är det. Jag såg inte honom dö och jag har fortfarande en känsla av att han kan dyka upp någonstans. Jag är också rädd för hans närstående och hans kompisar som också finns här.
För Emina är det extra obehagligt att gärningsmannens kropp hittades i en lägenhet som ligger väldigt nära hennes. Hon vet inte vad resten av mannens familj kan eller vill göra – men hon känner sig inte utom fara eftersom det förekommer hedersrelaterat våld i Afghanistan och hon är rädd för att bli utsatt för hämnd.
Därför vågar hon inte bo kvar i Linköping och vill flytta till en annan ort. Hela hennes familj vill följa med – i deras sällskap känner sig både hon och hennes dotter trygga. Med Socialtjänstens hjälp har hon och familjen ansökt hos Skatteverket om att få skyddade personuppgifter och de försöker hitta en bostad i en annan stad.
– Jag vill våga gå ut utan att nästan hela min familj måste göra mig sällskap. Vi är egentligen alla rädda. Och jag vill fortsätta gå i skolan, det började gå så bra för mig.