Elsvigs svampställe ligger mellan Örtomta och Skärkind. "Vi har kommit hit i många, många år. Men den här gången gick jag en väg som jag inte brukar ta", säger Elsvig.
– Jag ska egentligen inte gå ensam i skogen. Men den här gången gjorde jag det, säger Elsvig Karlsson när hon är tillbaka vid skogen, 31 dagar efter olyckan.
– I dag är första dagen då det inte gör ont längre. Jag har fortfarande svårt att gå och jag får använda en rullator, men den ska jag slippa sen när det har läkt ordentligt.
Olyckan inträffade när hon utforskade ett nytt område i den skog som hon annars känner så väl.
– Jag bara föll rakt fram med armarna rätt ut. Jag hann inte tänka.
Liggandes på marken insåg hon att hon inte kunde ställa sig upp. Högerbenet lydde inte. Men det gjorde inte ont.
– Det kändes ingenting först. Men benet var helt av, säger Elsvig och visar med armarna hur ett ben ska se ut – och hur hennes såg ut.
Som tur var hade hon sin mobiltelefon i fickan. Det första samtalet gick till sambon Per som satt i bilen 500 meter bort.
– Men han är ganska vinglig och ska inte gå i skogen. Så han kunde inte hjälpa mig.
Andra samtalet gick till sonen Evert som direkt sa åt sin mamma att ringa 112.
– Men herregud, en gammal kärring som är ute och plockar svamp ska väl inte ringa och störa dem? Det går ju inte, sa jag. Men sen gjorde jag det ändå.
Den som svarade på larmcentralen var en kvinna i Östersund.
– Hon var helt fantastisk. Efter att vi hade pratat en stund sa hon att hon kunde se precis var jag låg någonstans. De kunde spåra min mobiltelefon på något sätt.
Kvinnan i Östersund skulle komma att hålla Elsvig sällskap hela tiden fram till att räddningstjänsten från Östra Ryd kom fram till henne. Efter mer än två timmar.
– De fick gå och leta länge. Det var helt fantastiskt när den första brandmannen kom fram till mig.
Snart var en stor grupp framme vid Elsvig. De började klippa upp hennes byxor och undersöka henne. Hon lades på en bår och bars iväg till en åker där ett terrängfordon väntade. När den sexhjulade bilen åkte iväg kom smärtan.
– Det var så guppigt och det gjorde så fruktansvärt ont att jag trodde att jag skulle dö. Jag trodde inte att jag skulle klara mer. Då fick jag morfin.
Liggandes på terrängfordonet som tog Elsvig från skogen till ambulansen tog Elsvig en selfie.
Efter den guppiga åkturen kom de fram till ambulansen som förde henne till Vrinnevisjukhuset. Dagen efter fick hon opereras.
Blev du rädd någon gång?
– Nej, inte en enda gång. Men det var för att jag fick tag på den där trevliga kvinnan från Östersund direkt. Det var en himla tur att mobilen inte flög iväg i fallet. Hade den gjort det då jag nog fått panik.
Att inte kunna röra sig var ändå inte det värsta.
– Det var alla mördarsniglar. De var så äckliga. Jag har sådan skräck för dem och de kröp omkring precis vid mitt ansikte. Usch och fy, det var hemskt!
En månad efter händelsen tänker Elsvig framförallt tillbaka på all hjälp hon fick. Kvinnan i Östersund, brandmännen, ambulanspersonalen och alla på sjukhuset.
– De var så fantastiska. Jag blir ledsen nu när så många ska varslas i sjukvården, det tycker jag är så dumt. Alla behövs!
Linghemsbon Elsvig Karlsson är tacksam för alla som hjälpte henne efter sin fallolycka i skogen. "Personalen på sjukhuset var helt fantastiska och tog hand om mig så bra", säger hon.
Till andra som ska ge sig ut själva i skogen vill hon skicka med tre råd.
– Ha mobilen fulladdad och se till att det finns någon i närheten. Och helst ska man ha med sig vatten.
Den som kom fram till Elsvig först var deltidsbrandmannen Sverker Johansson från stationen i Östra Ryd. Han minns händelsen väl.
– Sådant här händer ju ibland men det är inte särskilt vanligt, säger Sverker som den här dagen fick avbryta sitt ordinarie jobb som murare för att rycka ut.
Han och två kollegor letade länge i skogen innan de hittade henne.
– Hon var en bra bit in i skogen och det var väldigt otillgängligt.
När deltidsbrandmannen Sverker Johansson kom fram till olycksplatsen satt de en lång stund och pratade med varandra innan Elsvig kunde flyttas. "Vi hade många gemensamma intressen med djur och natur. Så vi pratade och pratade och då kan en timme kännas som en kvart", säger han.
Han skriver under på Elsvigs tips om mobiltelefon och vatten men vill lägga till att synliga kläder och en visselpipa kan hjälpa mycket i en sådan här situation.
– Ibland kan man höra om exempelvis Missing people som har varit ute och letat i timmar. Sen hittar de någon några hundra meter från huset och man undrar varför de inte kunde hitta den tidigare? Men det är skitsvårt att hitta en människa så här, det ska man veta.
Efter olyckan har Elsvig gett sig själv ett löfte.
– När jag kom fram till ambulansen lovade jag, inför åtta vittnen, att jag aldrig mer skulle ut i skogen för att leta kantareller.
Aldrig?
– Nej, aldrig igen. Förutom trattkantareller, det sa jag inget om!