Kenneth Gudomlund är van vid att träna mycket och att ha en aktiv vardag. Men, i dag begränsas han av värk. Innan han blev sjuk brukade han, tillsammans med sin 12-årige målvaktsson, spela fotboll ute i trädgården varje dag. "Jag har lättare att acceptera att jag inte kan springa, svårare att acceptera att jag inte kan göra saker med min son", säger Kenneth.
Om jag inte är en löpare, vem är jag då? Om jag inte är en idrottare, vem är jag då?
De tankarna har långdistanslöparen Kenneth Gudomlund brottats med under de senaste månaderna.
– Jag har alltid haft en psykisk ohälsa i grunden och träningen har varit min läkande kanal. När jag tränar mår jag bra, när jag inte tränar ifrågasätter jag allt här i livet, förklarar han, sittandes i ett mötesrum på gymnasieskolan Fria Läroverken, där han arbetar som heltidsmentor.
Timmarna som under de senaste åren har spenderats ute i naturen, med löparskorna på, är otaliga. Under åren har Kenneth både tränat och tävlat på elitnivå.
– Jag tränade jämt. Jag gick upp halv fem och sprang varje morgon till strax innan sex. Det gör jag inte längre, för det kan jag inte längre.
För ungefär ett och ett halvt år sedan började Kenneths idrottskarriär att begränsas. Allt började med en inflammation i bukspottkörteln, problem med magen och smärta i ljumskarna. Flera långdistanslopp behövde avbrytas, men optimismen lämnade honom inte. Genom rehabilitering skulle han ju snart må bättre.
Innan Kenneth Gudomlund fick diagnosen symfysit i september tränade han dagligen. "Jag gick upp halv fem och sprang varje morgon till strax innan sex. Det gör jag inte längre, för det kan jag inte längre", berättar han.
Men, i september i år fick Kenneth ett besked som vände upp och ner på allt – han lider av kronisk symfysit, också kallat "idrottsdöden". Diagnosen gör det svårt att belasta benen och använda bukmuskulaturen. Med rehab kommer symtomen att mildras, men några långdistanslopp kommer aldrig att kunna genomföras igen.
– Det tror jag inte att jag har tagit in än. Jag har inte riktigt velat greppa det ordentligt, säger Kenneth och tillägger:
– Det kanske är så att jag i framtiden kan gå ut och jogga i skogen, men för mig kommer det vara strunt samma.
Kenneth Gudomlund arbetar som mentor på Fria Läroverken i Linköping. Han brinner för ungdomarna som han möter dagligen. "De ger mig otroligt mycket. Det är så mycket energi. Vi gråter tillsammans, vi skrattar tillsammans. Det är väldigt öppet med känslor", säger han.
Ja, för det är just långdistanser som Kenneth vill ägna sig åt.
– Det här beskedet jag får, att jag aldrig kommer springa, det är för mig samma besked som när min pappa dog. Det är precis samma sorg. Du tar bort något av det jag älskar absolut mest i hela världen.
Han berättar att han tidigare har haft ett årssnitt på 35 000 steg per dag. I dag går gränsen vid 10 000 steg, sedan börjar han att halta. Det har varit, och är, svårt att acceptera.
– Jag vet hur viktigt det är att träna för att orka leva länge och jag har ju också en tanke om att jag vill vara en aktiv farfar och morfar sedan. Jag vill leka, spela boll, klättra, krypa...
Redan under barndomen upptäckte Kenneth Gudomlund vikten av att röra på sig. I vissa perioder har träningens betydelse varit extra tydlig. "Jag hade en period i livet där jag gjorde fel saker, hängde med fel människor och gjorde massor dumheter. Det hängde ihop med en ryggskada jag fick. Då gick jag på ganska kraftiga mediciner, morfintabletter, vilket gjorde att jag blev beroende av morfin som 15-åring. Men sedan hittade jag tillbaka till träning", berättar han.
Ibland funderar Kenneth över huruvida han hade kunnat undvika den situation som han nu sitter i, där han inte kan spela fotboll med sin 12-årige son eller träna som han egentligen önskar. Kanske, om han inte hade överbelastat kroppen, konstaterar han.
– Jag har tränat jättehårt i jättemånga år och det kanske var bristningsgränsen, men jag har svårt att acceptera att de val jag gjort påverkar mina barn i dag.
Ändå försöker Kenneth att tänka positivt. Han har ett motto som han lever efter i tuffa perioder:
Två dagar får spenderas med känslor av att vara ledsen, arg och förbannad – sedan får det räcka.
– Sedan måste vi framåt. Annars kommer jag fastna i det här. Då kommer jag må dåligt, det kommer gå ut över mina barn, det kommer gå ut över ungdomarna här, det kommer gå ut över min sambo... Det får inte hända, säger Kenneth och fortsätter:
– Det här är en sak som är negativ. Var är de positiva sakerna? Det spelar ingen roll om det är stort eller smått, de positiva sakerna måste fram.
"Det här beskedet jag får, att jag aldrig kommer springa, det är för mig samma besked som när min pappa dog. Det är precis samma sorg. Du tar bort något av det jag älskar absolut mest i hela världen", säger Kenneth Gudomlund.
Det måste ha varit jättesvårt?
– Ja, det var svårt.
Kenneth stannar upp, tillägger sedan:
– Det är svårt varje dag fortfarande.
Ramsan "det är som det är" har han påmint sig själv om många gånger sedan han fick sitt sjukdomsbesked.
– Jag kan inte påverka det, jag kan bara äga det som händer här och nu.
Träningen, och framför allt långdistanslöpning, betyder mycket för Kenneth Gudomlund. "När jag tränar mår jag bra, när jag inte tränar ifrågasätter jag allt här i livet", säger han.
Med flera ansvarsområden – som att vara förälder, sambo och mentor – gäller det att inte bara ta sitt ansvar, utan också att göra det bra, konstaterar Kenneth.
– Det finns inga andra alternativ. Om jag inte tar ansvar och fyller dagarna med bra saker, då går det snabbt nedåt.
Idrott är fortfarande bra att fylla dagarna med. För egen del jobbar Kenneth i dag för att långsamt bygga upp sin kropp igen. Ungefär en timme per dag spenderas på gymmet, med styrketräning i fokus. Han har också fått hem en ny cykel, som han hoppas kunna börja använda om några månader.
– Jag försöker redan utmana mig själv, ett par gånger i veckan, med att gå på löpbandet eller sätta mig på cykeln. De bra dagarna klarar jag 30 minuter på cykeln och omkring det på löpbandet också. Det är en jättekontrast mot april, där jag bröt ett lopp när jag hade sprungit i tio timmar på raken.
Utan träningen tror Kenneth Gudomlund inte att han hade levt i dag. "Jag vet, under en period när jag inte kunde träna så mycket på grund av skador, då blev jag nästan suicidal i mina tankar", berättar han.
Men, Kenneth ägnar sig också åt att hjälpa andra inom idrottens värld. Under ett antal år har han till exempel arrangerat flera event för eleverna på Fria läroverken, där de samlat in pengar till olika hjälporganisationer.
– Det viktigaste när vi skapade det här var att lära ungdomarna att alla kan göra skillnad för någon annan. "Om jag rör mig för dig som inte orkar, så kan du få hjälp." När vi lärt våra ungdomar de här sakerna... Då händer det grejer. Man skapar givetvis en sammanhållning, men det är en ren bonus. Det är inte det som det handlar om. Det handlar bara om att lära dem att göra skillnad för andra människor.
Årets event lockade nästan 80 elever. Under 24 timmar turades de om att springa – och för varje kilometer satte sex företag in 20 kronor vardera till Suicide Zero.
– Det gjorde att våra ungdomar sprang in 32 500 kronor till Suicide Zero, vilket är helt otroligt, säger Kenneth och tillägger:
– Jag blir tårögd varje gång jag tänker på det. De är otroliga, de här kidsen.
Kenneth Gudomlund kommer aldrig att kunna elitidrotta igen, på grund av den sjukdom som han drabbats av. Men, han är inte beredd att ge upp träningen helt och hållet. "Jag kommer att jobba med löpning igen", säger han bestämt.
Trots sin sjukdom kommer Kenneth att fortsätta hjälpa andra idrottare. Framöver ska han, vid sidan av arbetet på Fria Läroverken, jobba med mående, beteende och psykologi i LFC:s akademi. Han har också en idé om att arrangera ett lopp i Motala, varifrån hans sambo kommer, under nästa år.
Därtill hoppas han kunna hjälpa andra elitidrottande långdistanslöpare, genom att i framtiden arbeta som support.
– När man springer så långa lopp som vi gör krävs det att man har med sig en support, någon som hjälper en att strukturera upp det här med sportdryck och intag. Vad händer om jag mår illa? Vad händer när jag behöver motiveras psykiskt? Springer man i 24 timmar, då kommer man att möta demoner på vägen, och då behöver man någon som säger "kom igen, fokus på det här", säger Kenneth och fastslår:
– Jag kommer att jobba med löpning igen.