Systrarna Marie och Elin Netterholt bestämde i september i fjol att de skulle springa Midnattsloppet, som en av flera saker som Elin ville uppleva innan cancern skulle ta hennes liv ifrån henne. Hon överlevde inte till datumet då loppet ägde rum, men systern Marie, hennes sambo och brodern Magnus sprang ändå loppet för att hylla Elin.
"Ska vi inte göra en bucket list? Nu jävlar ska vi ta tag i livet och göra allt det där som vi aldrig hann göra. Vi ska göra det nu.”
De orden uttalade Elin till sin syster Marie Netterholt i september i fjol, när hon precis hade fått besked om att hennes tumör i benet hade vuxit. Att Elin inte skulle överleva cancern var sedan tidigare känt, men nu blev det allt mer tydligt att slutet faktiskt närmade sig – och hon ville leva sin sista tid till fullo.
Förutom att resa, vandra och lära sig sjunga ville hon också få uppleva Midnattsloppet i Stockholm tillsammans med sin storasyster och storebror, vilket därför blev en punkt på "att göra"-listan.
– Det blev vår morot när vi hade det tufft. Då tittade vi på varandra och jag kunde säga ”Midnattsloppet” så vi fick en drivkraft till att orka tänka på något positivt när det var jobbigt, förklarar Marie.
När hon möter upp i Trädgårdsföreningen, tillsammans med Elins närmaste vän Sara Bolgert, har det gått ganska exakt två veckor sedan hon tog sig över mållinjen i Stockholm.
Men, Elin fick aldrig chansen att närvara. För ett halvår sedan förlorade hon nämligen kampen mot den aggressiva cancern.
Allt började egentligen redan 2010. Under en graviditet fick Elin ett så kallat myom, en muskelknuta på livmodern, vilket upptäcktes vid förlossningen. Dessa muskelknutor ger oftast inga besvär, men för Elins del har det under åren orsakat smärta. Under hösten 2020 var hennes mage extremt svullen – och hon bokades därför in för en operation.
Det skulle då visa sig att muskelknutan var omkring 30 centimeter stor, med en vikt på över ett kilo. Samtidigt hittade läkarna något i Elins rygg, något som inte stod rätt till. I november 2020 fick hon beskedet att hon hade drabbats av en aggressiv cancer, en cancer som hon aldrig skulle tillfriskna från.
– Först blev hon introvert, arg, ilsken mot alla... I alla fall inom familjen. Hon blev jättearg och tyckte att livet var orättvist, berättar Marie.
"På något sätt tror man aldrig att något sådant här ska hända. Det blir så overkligt när något sådant här kliver på", säger Marie Netterholt och syftar till sin lillasysters cancerdiagnos. För ett halvår sedan förlorade hon kampen.
Sara konstaterar, med gråten i halsen, att det innebär extremt mycket ångest att få ett sådant besked. Den mörka känslan var ständigt närvarande, inte bara hos Elin själv utan också hos alla hennes närstående. Den bilden delas av Marie.
– Den har förföljt oss i fyra år. Alla vi som har varit henne närmast har levt med samma ångest. Vad kommer för besked? Vad kommer sägas härnäst?
Maries ögon fylls av tårar. Hon baddar försiktigt ansiktet med en servett, fortsätter att prata med ostadig röst:
– Vi går någonstans på i vår vardag, allt ska vara så pepp, vi ska alltid se det bästa i allt… Samma sak här. "Det här fixar vi", men det gör vi ju inte. Vi fixar det inte. Vi kan inte fixa det.
Hjälplösheten, att inte kunna göra något för att förändra Elins situation, har varit tuff.
– För mig har det här sista året, från maj tills hon gick bort, varit fruktansvärt. Man lever på… Jag vet inte vad man lever på egentligen, säger Marie.
– Man är som i en bubbla, fyller Sara i.
Mellan januari 2021 och fjolårets sensommar behandlades Elin med cellgifter och strålning i flera omgångar, för att bromsa cancerns tillväxt och vinna tid. Ändå blev hon allt sämre och i augusti 2023 hade sjukdomen tagit över hela kroppen.
Trots det blev sjukdomen aldrig Elins identitet.
– Hon ville bejaka det friska, hon såg sig inte som sjuk, säger Sara.
Men, i takt med att sommarens gröna bladverk skiftade till höstfärger blev det omöjligt att blunda för cancern. Den var där – tydligt – och insikten om att den faktiskt aldrig skulle försvinna blev allt tydligare. Diskussioner om testamente och andra praktiska frågor var nu tvungna att tas, innan det skulle vara för sent.
– Vi var tvungna för vi visste ju, men att sitta och ha en sådan diskussion känns fruktansvärt, säger Marie.
– När man har den diskussionen blir man så saklig. Man stänger av. Man vill bara tjuta, skrika och inte prata om det, men man stänger av. Sedan går man hem och gråter och sörjer, fyller Sara i.
Ibland kan Sara Bolgert känna ilska över det faktum att hennes bästa vän inte fick bli äldre än 44 år. "Speciellt när man behöver henne som mest och bara vill ringa och gapa av sig om någonting – och då finns hon inte där. Då kan man inte lyfta telefonen, det är ingen som svarar", säger hon.
Samtidigt är det svårt att börja sörja någon som fortfarande andas, som fortfarande finns kvar.
Å andra sidan är det lika svårt att sörja någon som inte längre finns. Det vet både Marie och Sara nu.
– Jag är fortfarande så fast i den här förrädiska sjukdomen som tog musten ur oss allihop, så det här fina med Elin, glädjen, att se på videor… Det gör fortfarande ont hos mig, för man såg så mycket elände på slutet, säger Marie och fortsätter:
– Det som vi fick gå igenom på slutet när hon var riktigt, riktigt sjuk, det ska man inte behöva gå igenom. Det är inte värdigt över huvud taget.
Storasystern menar att Elins gamla jag försvann under hennes sista veckor i livet. Kroppens funktioner gav upp, en efter en, och till slut var hon inte längre den spralliga, högljudda och kärleksfulla kvinna som hon varit under alla år som frisk.
– Tyvärr har det etsat sig fast hos mig. Jag skulle vilja se henne totalsprallig och galen, men än så länge är det så nära inpå så jag kan inte riktigt minnas den härliga känslan vi hade, utan det blir mer det fruktansvärda, säger Marie.
Elin Netterholt beskrivs ha varit en nyfiken glädjespridare, som vågade ta plats. "Hon hördes mest, syntes mest", säger hennes bästa vän Sara Bolgert.
För ganska exakt ett halvår sedan, under en mörk och sen februarikväll, vann cancern. Innan det slutgiltiga avskedet delade Sara och Elin många samtal om livet efter döden.
– Hon sa att hon kommer vara bland oss – och det tror jag absolut att hon är. Man vill liksom inte tro att det är slut, man vill träffa henne igen, säger Sara.
Marie konstaterar, med ett leende, att Elin definitivt var närvarande under den allra tuffaste backen av Midnattsloppet.
– Vi sprang för Elin och hon var med oss.
Elin Netterholts liv togs ifrån henne i februari i år, efter en flera år lång kamp mot cancern.
Att genomföra loppet var dock ingen självklarhet.
– För en månad sedan var jag inte där alls. Nej, jag har tyckt att det har varit jättejobbigt. Jag kunde inte se mig själv stå där, förrän min bror sa att "jag har anmält mig, bara så du vet". Sedan sa min sambo "nu gör vi det här". Jag hade inte sprungit på flera år, men han sa "vi har 40 dagar på oss, sedan ska vi stå där", berättar Marie och tillägger:
– Och det gjorde vi.
Nu har storasystern lovat sig själv att leva livet till fullo, för både sin och Elins skull.
– Det som jag tror att jag tar med mig, på gott och ont, är att livet är kort. Det är väldigt kort. Det försöker jag att ta med mig, både för henne och för mig själv, säger Marie och fortsätter:
– Det sa hon till mig i slutet, att "Marie, lev. Tänk inte på vad som kommer. Lev nu".