Det två veckor långa mötet i Genève äger rum i Nationernas palats, som var högkvarter för Nationernas förbund. Numera har FN sitt näst största kontor, efter högkvarteret i New York, i palatset.
Elin Bergner har försökt hitta en plats där hon både kan sitta ostört och vara uppkopplad till nätverket på samma gång. Det visar sig att det inte är helt enkelt. Då och då bryts telefonsamtalet. Det är trots allt ett par landsgränser och ungefär 150 mil mellan Linköping och Nationernas palats i Genève.
– Du kanske får stå ut med lite svengelska då och då. Jag är inte så van vid att göra mitt jobb på svenska längre, säger Elin.
Hon är i Schweiz för att vara med på mötet NPT Preparatory Committee. NPT är den engelska förkortningen för icke-spridningsavtalet för kärnvapen och mötet, som pågår mellan 22 juli och 2 augusti, är en förberedelse inför avtalets nästa granskningskonferens.
– Nu förbereder vi för beslut som ska tas vid nästa granskningskonferens. De konferenserna hålls var femte år och nästa är i New York 2026.
Elins roll på mötet är att representera den Wien-baserade organisationen Open Nuclear Network och berätta för stater och internationella organisationer om det forskningsinitiativ som hon jobbar med där. Det är ett internationellt initiativ som handlar om desinformation kring kärnvapen.
Några dagar före det svajiga telefonsamtalet mellan Genève och Linköping höll Elin ett tal på mötet. Åhörarna var representanter från de 191 stater som har skrivit på NPT, FN:s organisationer och civilsamhället.
– Idag skulle vi vilja ta upp ett kritiskt och växande hot som sätter den globala säkerheten i gungning: Spridningen av desinformation på det nukleära och radiologiska säkerhetsområdet, säger Elin Bergner på akademisk engelska, som inte skvallrar det minsta om hennes östgötska ursprung, i inledningen av sitt tal.
Representanter för både internationella organisationer och utrikesministerier lyssnade när Elin talade under mötet. "Det har varit väldigt kul att få direkt återkoppling från olika stater och organisationer på rapporter och tal", säger hon.
Elin är född i Skäggetorp, men hon spenderade majoriteten av sin uppväxt i Vikingstad och centrala Linköping. Högstadiet gick hon på Berzeliusskolan och när hon skulle börja gymnasiet föll valet på internationella linjen på Folkuniversitetets gymnasium.
– Vid något tillfälle så spelade vi FN-rollspel och det kan jag säga att jag har haft nytta av de senaste dagarna.
När hon tog studenten hade hon inte någon detaljerad plan för framtiden eller ett konkret mål, men hon har länge vetat att hon vill jobba med någon typ av fredsarbete. Elin berättar att hon är uppväxt i en arbetarfamilj där hon och hennes bror Adam är den första generationen som har universitetsutbildning.
2019, när Elin hade flyttat till Sydkorea för att plugga koreanska, blev hon inbjuden till ett luciafirande av den dåvarande svenska ambassadören Jakob Hallgren och när Stefan Löfven kom på statsbesök till sydkoreanska nationalförsamlingen fick hon vara med.
– Där fick jag upp ögonen för Sveriges roll på Koreahalvön med våra diplomatiska relationer, som vi har haft länge, till både Seoul och Pyongyang, säger hon.
Under pandemin återvände Elin till Sverige och började plugga statsvetenskap, med fokus på just Östasien, vid Stockholms universitet. Därefter blev det praktik på Koreacentret vid Institute for Security and Development Policy i Stockholm.
– Det är väldigt vanligt att man snubblar in på kärnvapenforskning när man forskar om Korea. Så det blev lite på den vägen.
Elin berättar att branschen är väldigt mansdominerad. "På en del av dessa konferenser är det fortfarande ovanligt att se kvinnor i traditionellt kvinnliga kläder och färger. Det har blivit lite av en grej att jag, då och då, klär mig i blommigt och rosa när jag talar om Nordkoreas kärnvapenprogram. Det är bara för att på något sätt normalisera det lite."
För två år sedan fick hon sedan chansen att börja jobba för Open Nuclear Network i Wien.
– Vid något tillfälle slungades jag från att städa hotellrum vid fjordarna i Norge ena veckan till att vara med på FN-toppmöten veckan därpå. Så snabbt har det gått ibland. Jag jobbade komiskt nog halvtid som hotellreceptionist i Norge och halvtid som kärnvapenforskare. Det måste ha varit 2021 eller 2022, precis innan jag gick över till att jobba heltid i Wien inom loppet av en vecka.
Nu bor alltså 31-åriga Elin i den österrikiska huvudstaden och jobbar med fredsarbete, precis som hon tänkte sig när hon tog studenten i Linköping för ett drygt decennium sedan.
– Det känns fantastiskt och ganska overkligt. Den här världen har liksom kunnat kännas väldigt långt borta när man växte upp i Linköping och Vikingstad. Tanken på att man skulle stå här en dag kändes ganska overklig.
Hon hoppas att hon kan inspirera unga svenskar att ta sig ut och försöka påverka omvärlden.
– Som sagt kan den här världen kännas främmande, annorlunda och väldigt långt borta. Men det går att jobba här även som en helt vanlig person från Linköping. Vi behöver fler svenskar i internationella organisationer. Det är brist på det, säger Elin Bergner.