Vi har många gånger läst, lyssnat på och njutit av Gunnar Elfströms berättelser om Linköping förr i tiden. Mer sällsynt är det att höra honom prata om sig själv. Därför slog vi oss ned i hans favoritrum, Östgötarummet i stifts- och landsbiblioteket, och gjorde just det.
Du är ju enormt populär, många älskar dina historiska tillbakablickar i Corren på lördagarna och när du talar är det alltid fullsatt. Känner du dig uppskattad?
– Det är väldigt roligt att så många är intresserade. Det är en enorm glädje. Jag känner att folk är intresserade av sin stad, att de tycker det är roligt att veta mer, att precis som jag leta efter mer kunskaper.
Det är lite som släktforskning, många verkar intresserade av sin stads rötter.
– Så är det. Per-Anders Fogelström har skrivit någonstans om att känna sig hemma i tillvaron, det handlar om att känna sig hemma där man bor. Ju mer du vet om platsen där du bor, desto mer hemma känner du dig. Kanske blir du då också mer rädd om din stad.
Du är ju inte uppvuxen i Linköping, vilket man kanske kan tro. Berätta!
– Jag är född i Uppsala, sen är jag uppvuxen i Småland. Först i Jönköping, sedan i Växjö, dit vi flyttade på grund av pappas arbete i skogsägarrörelsen. Så jag är Växjöstudent. Sedan läste jag i Lund och Uppsala. Jag ser mig som Lundaetnolog, det var där jag läste folklivsforskning.
Hur blev du intresserad av det?
– Enda förklaringen jag har är min mamma, Ingrid, vilket i och för sig inte är någon dålig förklaring. Hon berättade mycket om sin uppväxt och det hon visste om sin släkt. Över huvud taget berättade hon väldigt mycket. Både min syster Ulla och jag har läst folklivsforskning och haft det som våra huvudämnen, så vi kan nog båda tacka att mamma var en så bra berättare.
– Människolära fascinerar mig. Berättelser om människor och deras livsförhållanden. Att människan är sig så lik genom generationer. Att allt går igen.
Var i historien ser du likheter med den tid vi lever i nu?
– En sak, när det gäller de flyktingströmmar vi ser nu, är likheterna med när svenskarna själva i mitten av 1800-talet drog till USA. Likt de historier vi hör idag, med människor som luras att betala stora summor pengar för att ta sig över Medelhavet, så fanns det på 1860-talet gossar som åkte runt ute i bygderna här i Sverige, ordnade möten och fick folk att betala i förskott till resor till Amerika. Sen drog dessa gossar själva dit med allas pengar, svenskarna blev lurade. Det är ett exempel på att vi själva varit i liknande situation som de som kommer hit idag.
Varför blev det Linköping?
– 1 augusti 1977 började jag på länsmuseet här, först som amanuens, sedan som antikvarie. 1982 blev jag chef för Gamla Linköping och där blev jag kvar i 26 år. Sedan bidde jag stadsantikvarie sista åren fram till pension.
Tycker du idén med Gamla Linköping, att flytta dit hus, är ett bra sätt att bevara staden?
– Klart det bästa är att ha husen kvar på ursprungsplatsen, men det hade inte varit möjligt. Flertalet av husen flyttades innan 1965 och tittar man på hur stan såg ut, hur nedgångna många byggnader var och hur eländigt folk bodde, så är det inte konstigt att man ville bygga nytt. Det är viktigt att man dömer varje tid efter sina förutsättningar. Så småningom vände det. Idag är man rädd om den äldre bebyggelsen.
På vilket sätt?
– De river inget i stadskärnan längre. Bara marginellt. Mig veterligt är inga äldre hus rivningshotade idag, utan tvärtom. Titta på Hospitalstorget 1 så har fastighetsägaren (Mannersons) lagt ner jättesummor på att återge den byggnaden sin forna glans. Och titta på St Larsgatan 42 (Ullholmska villan), det är också ett exempel på ett hus som genomgick en olycklig behandling på 70-talet, men där har ägaren jobbat hårt med att återskapa dess glans. Jag tycker att Linköpings fastighetsägare generellt är försiktiga med sina hus idag.
Vad tycker du om den förtätning av staden som den politiska ledningen genomför?
– Innan man förändrar något ska man ta reda på hur det var tänkt från början. Visst kan man förtäta i vissa områden, samtidigt som jag tycker man ska vara restriktiv i andra. I Linköping har vi fina bostadsområden från 50-talet, som till exempel Majelden. Det är så oerhört genomtänkta områden, så där tycker jag man ska vara försiktig. Det var så oerhört medvetet från de styrande i Linköping att trots akut bostadsnöd så byggde man väl genomarbetade områden.
– Se på Kungsberget, som har enorma gröna ytor. De höga husen där byggdes på 40-talet, under kriget, när det var väldigt besvärlig bostadsnöd. Ändå gjorde man det så spatiöst. Pärlorna tycker jag man ska slå vakt om. Annars förstår jag att man måste förtäta stadskärnan när vi blir fler och fler. Det har tidigare generationer också gjort, även om de inte använde det ordet.
Tänker du om något i Linköping att ”det borde aldrig ha gjorts”?
– Hade man vetat vad det var hus man rev när man drog fram Östgötagatan, då hade man inte rivit det. Likadant när man gjorde Trädgårdstorget rektangulärt. Huset som låg här utanför, i korsningen Östgötagatan–Hunnerbergsgatan, var Jacob Berzelius (1779–1848) första hem och i huset nere vid torget var han inneboende under sina gymnasieår. Han är ju utan tvekan den Linköpingsbo som är mest känd i världen, så de husen hade varit något att visa upp idag, en möjlighet att lyfta honom här i stan.
Beskriv hur du var som pojke!
– Försiktig. Stillsam. Jag hade en väldigt harmonisk barndom. Omvårdad av mina föräldrar, bortskämd genom hela livet. Livet har varit snällt mot mig. Jag har alltid blivit backad, som barn och som ung yrkesman.
– Min mamma var hemmafru och var en varm, sjungande person. Hon dog alldeles för tidigt. Hon står i ett ljus för mig.
Hur gammal var du när hon gick bort?
– Jag var 20 år. Hon var hjärtsjuk i alla år så vi visste hela tiden att det skulle gå så. Det var ett under att hon levde så länge som hon gjorde.
Hur är det att växa upp och vet att mamma kommer gå bort när som helst?
– Jaa...det är svårt att hitta ord på detta. På något sätt inser man livets skörhet, det tror jag att jag har fått med mig. Jag tror också man blir försiktigare i nära relationer, man vet att plötsligt kan nära och kära vara borta. Det påverkade min uppväxt rätt mycket, att vi visste om det.
Ni tog vara på stunderna?
– Ja, så var det nog. Det är ingenting som jag ser med mörker tillbaka på. Jag har definitivt inte tagit någon skada av det, snarare tvärtom. Min mamma var alltid glad. Kom jag hem ledsen så fanns där en varm människa som tog emot mig. Hon sjöng mycket Topelius, vemodiga sånger.
Tänker du mycket på din mamma?
– Jo, det gör jag nog, om jag ska vara ärlig. När jag gick i pension, och tiden runt det, så tänkte jag igenom livet en hel del. Nu har jag mer tid att tänka och jag tänker ofta på båda mina föräldrar. Jag är väldigt tacksam för den uppväxt och värme jag fick.
Hur tänker du på din pappa?
– Han levde ju betydligt längre så när min mamma gick bort kom vi att stå varandra väldigt nära. Han var en rätt så kraftfull person med mycket bestämda åsikter om allt och alla. Han var den mjukare av mina föräldrar. Jag och min syster brukar skämta om det, att var det något vi inte fick för mamma så gick vi till pappa Karl-Erik.
Och så träffade du Karin.
– Ja, vi har varit gifta i 33 år. Vi träffades på länsstyrelsen, det låter väl romantiskt? I en av de jättelånga korridorerna där Karin hade sin arbetsplats som byrådirektör på planenheten. Sven Noreen, som var länsantikvarie, satt i samma korridor. Vi har två gemensamma barn och Karin har två barn sedan tidigare som bodde hos oss. De äldre pojkarna har två barn vardera, så jag har fyra bonusbarnbarn också. Karin är yrkesverksam några månader till, som arkitekt i miljö- och samhällsbyggnadsförvaltningen.
Så det var i stadsutvecklingen ni fann varandra?
– Jaa du (skratt), sånt där är ju svårt att svara på. Vi har väldigt lika värderingar och tycker ungefär samma saker är roliga.
Vad gör ni när ni vill ha trevligt?
– Vi reser gärna till städer. Vi gör gärna små promenader i skog och mark. Det är vackert ute i den östgötska naturen, det är roligt att följa årstidernas gång och det är skönt med frisk luft.
– I höst ska vi åka till Zadar i Kroatien och Sofia i Bulgarien. Många städer i östra Europa är väldigt fina. Vi var i Bukarest i våras, det är en enormt grön stad. Jättefin.
– Annars brukar vi försöka att med jämna mellanrum åka till Normandie och äta fisk. Det tycker vi båda om. Vi brukar hyra ett hus där i utkanten av en liten by, nära en fiskehamn, där vi brukar åka in till byn och köpa fisk av ett par fiskmadamer som slänger upp den purfärsk på en cementbänk. Det är härligt. Det är avkoppling. I år har vi varit där två gånger och planerar en tredje. Jag tycker om att komma tillbaka. Då lär man känna mer, ser mera, noterar mera. Det är det där med att känna igen sig, det får en att känna sig hemma. Jag gör gärna samma saker om och om igen.
Tipsa om en bok här i Östgötarummet som jag borde läsa.
– Östergötland av Sven Noreen. För det första var han djupt kunnig, för det andra skriver han bra och lätt. Han har känslan både för vad som är viktigt i historien och för språket.
Är han en förebild för dig?
– Ja, han har betytt mycket för mig. Jag kallar honom för farbror Sven och det säger väl allt. En mycket klok person som var duktig på att prioritera. Han vågade prioritera. Det tror jag är viktigt när man resonerar om gamla hus vara eller inte vara, att inse när det är lönt att kämpa för något och när det inte är lönt.
– Gamla gymnastikhuset här intill hade till exempel inte stått kvar om inte Sven hade kämpat för det. Han och förre stadsarkitekten Erwin Gräff räddade norra delen av Stora torget.
Hur önskar du att Linköping utvecklas i framtiden?
– Jag önskar en fortsatt järnvägsutbyggnad, det är en viktig satsning. Det är bara att gå tillbaka till 1870-talet när järnvägen kom och när dubbelspåret kom på 1920-talet. Linköpings befolkning ökade med 20 procent på 1870-talet och massor av nya arbetstillfällen skapades när nya företag etablerades här. Järnvägen betyder mycket. För Linköping och för Sverige. Kommunikationer är a och o.
Så du är glad för de planer som är på gång med Ostlänken?
– Ja, det är jag. Och jag tycker det ska vara tunnel.
Tror du fortfarande på tunnel?
– Man ska vara optimist. En tunnel skulle ha en enorm betydelse för stadens utveckling förbi ån ut till Stångebro. När de anlade järnvägen i Linköping var det en strid mellan ett billigare förslag, som gick utanför staden, och ett dyrare som innebar att spåret drogs genom stan. Sedan var det en kamp om Centralstationens placering mellan det billigare, borta vid Tekniska verken där Stångån är som smalast, och det dyrare närmare stadskärnan, där det ligger idag. Till slut segrade de dyrare alternativen vilket stan haft enorm glädje av. Jag tror klokskapen segrar till slut även denna gång.