I helgen mottog 77-åringen förtjänsttecknet Guld "för mångårig verksamhet av bestående värde för parasporten". Diplomet delades ut under Parasport Sveriges 50-årsjubileum.
– Det är en bekräftelse på att man kanske gjort något bra, säger Leif Karlsson.
Sommaren 1983 var han med och bildade Linköping Parasport, som bröt sig loss ur De handikappades riksförbund.
– Vi organiserade föreningen ungefär som ett företag med olika sektioner som har sin egen budget. Man ska inte behöva gå till ordföranden för att få en 50-lapp till något, säger Leif Karlsson som växelvis var föreningsordförande och vice ordförande mellan 1986 och 2015.
I motiveringen till utmärkelsen beskrivs han som "en erkänt duktig organisatör och planerare". Leif Karlsson började sitt yrkesliv som elmontör på Saab, där han monterade nästan alla förarrum på J35 Draken, och studerade sedan till ingenjör vilket ledde till en karriär som kvalitetschef på Ericsson.
– Jag tog med mig mycket från min yrkeserfarenhet in i föreningen, till exempel när jag satte upp en plan för hur vi skulle arbeta med bordtennisen framåt, säger han.
Sedan 1985 har Leif Karlsson varit både tränare och ansvarig i den lokala bordtennissektionen. Mellan 1996 och 2007 var han ordförande i svenska parasportförbundets bordtenniskommitté på nationell nivå.
– För att tävla i ett VM eller Paralympics krävs internationella poäng så vi äskade pengar för att åka utomlands – och det gav resultat. Efter Paralympics i Atlanta 1996 rankades Sverige som världstrea, säger han.
Under dessa år var hans son Mattias Täck en av bordtennisstjärnorna, som plockade hem tre OS-medaljer från tre Paralympics.
– Då var Linköping Sveriges bästa förening i bordtennis och hade en riktig storhetstid!
När Leif Karlsson ser tillbaka på sin tid i Linköping Parasportförening ser han två återkommande bekymmer: att locka medlemmar och att maxa möjligheterna med en begränsad ekonomi.
– Vi kan inte skaffa sponsorer som vanliga klubbar. För många tar jobbet mycket tid och för unga tror jag att plattorna blivit ett problem – men det bästa de kan göra är att vara med här och röra på sig, säger han.
Hans bästa minnen från sina 36 år är att ha fått se människor med funktionshinder utvecklas på ett mycket positivt sätt inom föreningens olika idrotter.
– Man ska kunna idrotta för att ha skoj men också kunna ha ambitioner, utvecklas och kanske komma med i ett landslag, säger han.