Efter varselchocken: Tänk nytt, var aktiv

Knappt har man hämtat sig från den senaste finanskrisen 2008 och 2009, förrän det är dags igen. Under hösten har det knappast gått en dag utan att vi hör om varsel, uppsägningar och nedläggningar.

För de allra flesta går visserligen sådan nyheter in genom ena örat och ut genom det andra. Det drabbar ju bara andra, aldrig mig..

Men för den som drabbas kan det innebära en livskris.

För det första är de allra flesta oroliga över hur de ska klara sin ekonomi. Kommer pengarna att räcka till hyran och räkningarna? Den oron är svår att komma ifrån. Det säger Åke Jönsson, psykolog och psykoterapeut med erfarenhet som arbetspsykolog på arbetsförmedlingen.

– Man har inte bara mist sin, och kanske sin familjs försörjning, i ett slag har man också förlorat den stadga i vardagen som ett jobb kan ge. Eftersom dagens samhälle tenderar att värdera människor utifrån deras arbete upplever många att de också mister sin sociala identitet när de blir av med jobbet.

Vem är jag när jag inte längre har det här jobbet, eller utför de här arbetsuppgifterna?

När fackföreningen Unionens tidning ”Kollega” för några år sedan bad läsarna beskriva sina känslor när de blivit uppsagda beskrev de det med ord som ”avrättning” eller ”som en känsla av att få benen avslagna”.

Eric Rynestad på IF Metalls östgötaavdelning, har i sitt jobb träffat många människor som hamnat i samma situation. Han har dessutom egen erfarenhet av att bli arbetslös. I slutet av 1990-talet blev han av med det jobb han haft under nästan tio år på Ericsson.

Hur människor mår beror väldigt mycket på vilken livssituation de befinner sig i, är hans erfarenhet.

– Är man en bit upp mot 60 år eller mer, är det oftast rädslan för att aldrig mera få ett jobb värre än rädslan för att inte klara sig ekonomiskt. Rädslan för att inte klara ekonomin är större hos en yngre person som har små barn och precis köpt hus, säger han.

– För den som är riktigt ung eller precis har fått ett jobb är förstås besvikelsen också stor. Det kan vara lätt att tappa framtidstron, att helt deppa ihop och tänka att man aldrig någonsin kommer att få i en fot på arbetsmarknaden igen.

Att alla reagerar på något sätt är självklart. Det handlar inte bara om ålder och livssituation.

Hur man klarar ett varsel eller tar en uppsägning beror också på hur man är som person, enligt Åke Jönsson. En känslig person kan drabbas hårdare, lägga skuld på sig själv och känna att han eller hon inte längre är värd något.

Risk finns också för att arbetslösheten i sig blir en utlösande faktor som gör att andra problem – kanske i en nära relation – kommer upp till ytan. Det kan också handla om vilka roller man har i familjen.

Åke Jönssons råd till den som blir arbetslös är att själv vara aktiv, aktiv, aktiv.

– Att bli cynisk, bitter och förgrämd gör bara saker än värre. Det är rena giftet. Inget blir bättre av det och till slut kan det leda till depression.

Att känna sorg, oro, bitterhet och ilska över att ha blivit uppsagd är naturligt, men Åke Jönssons erfarenhet är att ju förr man tar tag i sin situation desto bättre är det.

– Man ska inte vänta på att inte vara ledsen. När den värsta chocken har lagt sig och man har insett att så här kommer det att bli, gäller det att börja tänka nytt.

Åke Jönssons tidsperspektiv är inställt på någon enstaka sorgevecka snarare än veckor och månader.

Förklaringen är enkel. När man kommer till den punkt att man accepterar att så här kommer det att bli, har man också fokus inställt framåt, menar han.

Hans råd är att ganska direkt ta hjälp av de instanser och den vägledning som finns. Förutom trygghets-organisationer som Trygghets-rådet och Resurstorget har Arbetsförmedlingen mycket att erbjuda utöver platsförmedling,

– Arbetsförmedlingen har coacher, arbetsmarknadsutbildningar och möjlighet att få vägledning. Mer än vad många tror. Utnyttja också den hjälp som arbetsgivaren erbjuder. Huvudsaken är att man är aktiv själv.

Utnyttja de nätverk du har, är ett annat råd. Det kanske låter fint med nätverk, men det är egentligen bara ett annat ord för vänner, bekanta och mera ytliga kontakter. Sprid budskapet att du söker jobb eller vill ha något att göra.

För många kan det säkert kännas som ett nedköp att ta ett mindre kvalificerat jobb än det man kanske har utbildat sig till. Men det är precis så man inte ska tänka, enligt Åke Jönsson som tycker att man ska hoppa på – nästan – vilket jobb som helst hellre än att gå sysslolös.

Fördelen är att man aktiverar sig och signalerar till en presumtiv arbetsgivare att man är flexibel, vill jobba och inte är prestigefylld.

Ett varsel påverkar förstås också arbetsmiljön på arbetsplatsen.

På vissa arbetsplatser får den uppsagde gå direkt medan andra måste jobba kvar i väntan på avskedsdagen. För den som jobbar kvar är det förstås svårt att ha fokus på livet utan jobbet. Hos många väcker det också ett hopp om att man kanske, kanske får ha jobbet kvar.

De som får behålla jobbet å sin sida, kan få skuldkänslor för det. De kanske börjar oro sig för att det blir deras tur nästa gång eller för att arbetsbelastningen stiger när bemanningen blir lägre.

Klart är att spänningen i personalgruppen kan öka. Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att förstå och hantera arbetsmiljön under sådana förhållanden. För det första måste arbetsgivarna känna till vilka skyldigheter de har och agera efter det. De ska också göra en riskbedömning för att förhindra att neddragningar skadar dem som blir kvar.

En bra arbetsgivare har också en plan för dem som varslats. Det kan handla om stöttning, samtalsgrupper, erbjudande om kurser eller vad som helst som ökar möjligheterna att få ett nytt jobb. När uppsägningen sedan är ett faktum är det också viktigt att de forna kollegerna fortsätter att ha kontakt med sin kollega, anser Åke Jönsson.

Allt behöver förstås inte vara nattsvart, säger han. För vissa blir uppsägningen starten på något nytt.

– De kan tänka att ”äntligen kommer jag härifrån, det här får bli min nystart”.

Eller som en uppsagd kvinna beskriver det i tidningen ”Kollega” (nov 2009): ”Men innerst inne i nervskaket fanns en förväntan och spänning inför det nya. Jag skulle börja om på nytt med något helt annat vid femtiotvå års ålder. Så spännande!”

En annan läsare skriver:

”Efter uppsägningstiden följde ett par mer eller mindre meningslösa år. Alla såren har dock läkts: jag har gått vidare och är numera faktiskt rätt lycklig. Jag har trevliga arbetsuppgifter och en underbar, förstående chef som tycker att jag inte längre behöver stressa så mycket. Alla besluten fattas nämligen av mig själv som egenföretagare.”