Ingrid Grahn hade precis fyllt 88 år när hon avled 8 september förra året, på Duvans äldreboende i Linköping. Då hade hon bott där sedan 4 maj. Coronapandemin gjorde att hennes barn, två söner och två döttrar inte kunde besöka henne inne på boendet. Första och sista gången barnen var inne hos sin mamma var ett dygn innan hon avled och då är de tveksamma till att hon förstod att de var där.
Besöksförbudet gjorde att de bara kunde träffas korta stunder utomhus. Besök som gjorde dem mer och mer oroliga.
Mamman mådde påtagligt mycket sämre varje gång de sågs. Hon gick ner i vikt och hade beteendeförändringar som, anser de, gick personalen helt förbi.
– De verkade också sakna erfarenhet av hur man hanterar både anhöriga och vårdtagare i livets slutskede. Jag kände inte att de hade förståelse för situationen, säger Karin.
Hon arbetar själv på ett demensboende för samma utförare som det mamman bodde på. Men känner inte igen något i arbetssättet från sin egen enhet.
Systrarna är kritiska till hur det mesta på boendet fungerade. Det handlar om allt från brist på omsorg och språkförbistringar till bemötande och information. Det var sällan samma personal och familjen fick hela tiden höra att eventuella insatser för mamman skulle sättas in efter semestern, när ordinarie personal var tillbaka.
– De boende ska väl få samma omsorg oavsett vilket tid på året det är, säger Karin.
Vid något tillfälle fick de besked från biträdande verksamhetschef att frågan de hade skulle avgöras av en verksamhetschef. När de frågade efter verksamhetschefen så fick de veta att det inte fanns någon.
Moment 22, konstaterar de.
Detsamma gällde en demensutredning som anhöriga ville få till stånd.
– Vi var oroliga och tyckte att hon var för sjuk för att vara på Duvan, säger Mia.
Försök att genomföra en demensutredning gjordes, men den kunde inte slutföras eftersom Ingrid inte ville medverka. Hon var orolig, berättar Karin som föreslog att utredningen skulle göras utomhus så att hon kunde vara med och lugna sin mamma. Men arbetsterapeuten sa nej eftersom utomhusmiljön kunde distrahera Ingrid och därmed påverka resultatet.
Ett nytt försök till demensutredning gjordes så småningom. Men då var Ingrid för sjuk och hon dog fyra dagar senare.
Systrarna har efter moderns död anmält Duvan till äldreombudsmannen i kommunen som i sin tur lämnat ärendet till medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS). Nu har de fått beskedet att kommunen inte går vidare med anmälan och därför ska de själva göra en anmälan till Ivo, inspektionen för vård och omsorg.
Fram till att deras mamma fick en stroke i mars 2020, så klarade hon sig själv. Efter några veckor på sjukhus kom hon till ett korttidsboende där hon trivdes, och blev piggare. I anteckningar från boendet kan man läsa att hon kunde ta sig fram kortare sträckor med sin rollator, att hon var glad och pratade med andra på korttidsboendet.
Men hon kunde inte längre bo kvar hemma. Fjärde maj flyttade hon till Duvans äldreboende.
– Mamma var en orolig person och hade ångest. Men vi peppade henne, säger Mia.
Det framgår i journalen att Ingrid ofta var orolig på nätterna, hon ville gärna ha personal hos sig eller dörren öppen.
Ingrids barn mådde inte heller bra av att inte få vara hos sin mamma, som de upplevde som alltmer förändrad och orolig de stunder de sågs utomhus.
I kontakt med boendet fick de höra att mamman inte var samarbetsvillig, något som också noteras i journalen.
– Personalen beskrev henne ibland som och att hon klamrade sig fast i sängen. Tänkte ingen på att hon kanske var yr efter sin stroke? Hon sa att hon var rädd för att ramla och att det gick för fort när de körde henne i rullstol.
Vid ett tillfälle noteras i journalen att det tagit så lång tid att förbereda Ingrid för en utomhusträff med anhöriga att övriga boende på grund av detta inte kunde få sin promenad.
Karin skakar på huvudet.
– Skriver man så, och hur såg bemanningen ut i så fall?
Det mest iögonfallande under Ingrids månader på Duvan var hennes snabba viktnedgång.
– Mamma var kraftig, men när hon dog hade hon säkert gått ner 30 kilo på fyra månader, säger Mia.
Efter en dryg månad på Duvan hade hon gått ned åtta kilo. I slutet av juni visade vågen en viktminskning på 14,6 kilo. I journalen kan döttrarna se anteckningar från var och varannan dag om att Ingrid inte var hungrig, inte ville inte äta, eller kanske åt några skedar yoghurt eller drack kaffe. Överhoppade måltider dag efter dag. I augusti görs en anteckning från en i personalen att det inte är hållbart längre. Sista gången det finns en notering om hennes vikt är 11 augusti, då hade hon gått ner nästan 19 kilo. Efter detta datum finns ingen ny vikt noterad.
I journalen framgår att 6 augusti beslutas om att ge näringsdryck och extra näringsberikad mat och att det är viktigt att planen följs. Men i journalen är det svårt att utläsa om Ingrid verkligen äter.
I en tidig anteckning i journalen, gällande matintaget, skriver personalen att Ingrid har kex och snacks och att hon äter av det.
– Det var sådant som vi haft med till henne. Hade de tittat efter hade de sett att det var oöppnat, säger Mia.
Mammans ändrade beteende gjorde dem oroliga. De krävde att en läkare skulle tillkallas, men inget hände. Till slut ringde Karin mammans vårdcentral. Läkaren besökte Ingrid och då upptäcktes njursvikt, uttorkning och att Ingrid hade svamp i munnen.
Njursvikten ledde till att Ingrid skickades till US.
På sjukhuset konstaterades också att hon var förstoppad, en gammal förstoppning enligt sjukhuspersonalen. Hon hade också en infektion i kroppen som kunde bero på förstoppningen, enligt information systrarna fick.
Det här var i slutet av augusti.
Båda döttrar är klara över att personalen inte kan tvinga någon att äta, men de anser att man borde slagit larm och tillkallat läkare tidigare. Att hon både var förstoppad och hade svamp i munnen kan mycket väl ha bidragit till att hon inte ville äta, säger de.
De säger att de frågade efter matlistor eller vätskelistor, men när de ville se dem så fanns inga listor.
I en notering från augusti konstaterar boendet att Ingrid har en kraftig viktnedgång men att det är svårt att vårda henne eftersom hon inte är samarbetsvillig. I anteckningen ser det ut som att man har planerat för kostregistrering och beteendeschema under juli och augusti. Men några noteringar om vad dessa i så fall visat finns inte.
Det hände saker, utöver viktminskningen, som också oroade döttrarna. Som att mamman själv sa att hon ramlat och skadat örat, men personalen sa att hon hade rivit sig. Vid ett tillfälle var mammans fot blå och det visade sig att hon fastnat i en sänggrind.
– Vi sa till att de måste ha skydd på sänggrinden, men fick svaret att det var oklart om det fanns några sådana på boendet, säger Karin och påpekar att det arbetsterapeutens ansvar att se till att det sådana finns.
Sommaren gick och Ingrid blev allt sämre. Tröttare och med ökad ångest. Flera av hennes förmågor försvann. Hon kunde plötsligt inte stå. Ingrids barn blev allt oroligare. Det blev många telefonsamtal till boendet, men språkförbistringar gjorde att de oftast valde att ringa direkt till sjuksköterska.
Det var så mycket med allt på slutet, säger de båda systrarna. Ingrid hade dropp i flera omgångar under sin sista vecka i livet. Men det är lite oklart hur det fungerade. Det framgår av journalen att slangen vid ett tillfälle varit vikt så att inget dropp runnit genom, vid ett annat tillfälle noterar sjuksköterskan att vätskan tycks ha runnit ut i sängen.
Sjunde september fick Ingrids barn besöka sin mamma. Då var hon döende.
– Det vi såg när vi kom var inte så roligt, säger Karin.
Trots en notering i journalen om att personalen bäddat rent samma dag, så låg Ingrid, enligt döttrarna, direkt på plasten på madrassen. Något underlakan fanns inte, istället låg där ett påslakan på ena sidan. Istället för sängskydd hade man knutit fast stolsdynor på grinden.
I sängen låg mamman i en så kallad sparkdräkt. Karin berättar att det är en form av hel pyjamas med blixtlås som används för att personen exempelvis inte ska dra av sig inkontinensskyddet.
– Men den här dressen var alldeles för liten och hade satts på bakvänt, hon låg på blixtlåset. Det gjorde också att den stramade i halsen och det plågade mamma.
En rad andra saker gjorde dem fundersamma. I lägenheten stod väskan från korttidsboendet ouppackad, extra underlakan låg i sina paket, nyköpta filtar och kläder låg i sina påsar. I badrummet fanns ingen glödlampa, trots att Ingrid hade extralampor att sätta in. I kylskåpet flöt den halva räkmacka som hon inte orkat äta upp på sin födelsedag 30 juli.
I skåpet under diskbänken låg mediciner, använda skyddshandskar och tvättlappar, inslängda. Någon papperskorg fanns inte.
Att slänga skyddshandskar på det sättet, mitt under brinnande pandemi är också något som systrarna ställer sig frågande till.
När de klagade erbjöd sig personalen att städa, men döttrarna avböjde. Bryskt, det erkänner de. De fick avvisa en personal som kom med stege och skulle byta lampa.
– Vi vakade där, mamma var döende. Spelar väl ingen roll med sådant då, säger Karin med en suck.
Inom ett dygn var Ingrid död.
Kvar finns fyra barn med familjer som undrar hur det kunde bli så här. De har ställt frågor, men tycker att hälften av svaren de fått inte stämmer.
– Det enda vi ville var att ge mamma ett tryggt avslut och så blir det så här.