Ann-Christine Rehnström.
Karin Wålander, 38, advokat:
– Det har varit svårt att träffa vänner och släktingar under pandemin. Jag ser fram emot att kunna mötas mer i sociala sammanhang och att kunna gå på restauranger.
Janne Gustavsson, 58, expeditionsvakt:
– Jag har saknat att inte kunna bjuda hem mina barn på middag under den här tiden. Jag ser fram emot att spela kort med mina tre vuxna söner.
Henry Jansén, 67, pensionerad polis:
– Det har varit jobbigt att inte få umgås med sina nära och kära på samma sätt som tidigare. Jag saknar inte Mallorca-resor, men jag har saknat att inte kunna bjuda hemma vänner på en trevlig middag.
Leif Thomsen, 71, länsordförande i Svenska Jägareförbundet:
– Jag längtar efter att det sociala livet ska bli mer normalt och att jag kan träffa barn och barnbarn. Det mänskliga mötet går inte att ersätta med digital teknik.
Jonas Hjelm, 49, chef för Saab Aeronautics:
– Både som privatperson och företagsledare så längtar jag efter de personliga mötena, att få umgås med vänner och släkt, att få träffa medarbetare och att få träffa nuvarande och nya kunder och partners både i Sverige och ute i världen. Kort sagt en längtan efter mänsklig kontakt igen
Ann-Christine Rehnström, 40, chef lokalpolisområde Linköping:
– Jag längtar mest efter att träffa dem jag bryr mig om ännu mer, att kunna röra mig fritt i samhället och att slippa oroa mig för att mina närmsta ska bli smittade. Sen längtar jag efter att börja resa igen.
Bengt Ivarsson, 57, advokat:
– Jag har näthandlat i större omfattning än tidigare och köpt hämtmiddagar på helgerna för att stötta lokala restauranger. Vi har också umgåtts betydligt mindre med släkt och vänner.
Benjamin Imamovic, 62, resursperson i högstadiet:
– Socialt sett så har det här varit ett förlorat år tycker jag. Det är inte roligt att besöka sin familj och de måste sitta i ett annat hörn av rummet när man träffas. Jag vill umgås mer med folk.
Sara Skagerström, 45, rektor:
– Vad gäller jobbet så har det inte påverkats så mycket eftersom vi har haft våra verksamheter öppna hela tiden, jag är rektor för en grundskola F-6. Privat så vill jag ju träffas mer, med föräldrar och syskon och andra människor.
Britt-Louise Viklund
Britt-Louise Viklund, 60, kammaråklagare:
– Pandemin har inneburit hemarbete för alla anställda i allt större omfattning. Det jag saknar mest är att kunna träffa nära släktingar och till exempel fira bemärkelsedagar och storhelger tillsammans. Jag saknar också att kunna resa.
Raine Gunnar, 69, pensionär:
– Jag tycker om att resa och under den här tiden har jag inte kunnat göra det. Man är parkerad i Linköping och det är irriterande. Det ska bli skönt att få göra som man vill när det här är över.
Björn Ljunggren, 77, regionsvarig på Svenska rovdjursföreningen:
– Sedan senhösten har jag varit noga med att inte träffa så mycket folk. Nu längtar jag mest efter att få träffa mina barn och barnbarn igen.
Pontus Andersson, 31, lärare:
– Det har varit ett tröttsamt år och jag har känt mig isolerad – speciellt eftersom jag bor och jobbar på samma lilla ort. Jag är tacksam över att min 2,5-åring inte kommer minnas något av det här konstiga året då han knappt fick träffa farmor och farfar.
Robert Damberg, 38, träningsansvarig på Friskis Linköping:
– Det senaste året har varit tråkigt! Jag önskar och hoppas att vi snart kan se slutet på pandemin så vi kan få vara fler som känner rörelseglädje ihop igen. Jag saknar det mycket!
Martin Modéus.
Martin Modéus, 69, biskop i Linköping stift:
– Mötet med människor är en av de viktigaste delarna av kyrkans liv – och mitt arbete. Att inte få ses har vart svårt och lett till irritation över nuet – men också till längtan inför framtiden.
Felicia Johansson, 26, miljökonsult:
– Ska man försöka se positivt på det här skitåret har all överbliven tid gjort mig mer kreativ. Har stickat mer, tränat mer och plöjt alla säsonger av "Husdrömmar" – och köpt hus på kuppen!
Carina Porath, 41, medicinsk massageterapeut:
– Jag saknar att kramas! Kollegor, vänner och föräldrar. Jag tror att vi påverkas mycket av att vi vänder oss ifrån varandra i mataffären, håller distans och att våra ansikten döljs bakom munskydd.
Carina Udd, 66, legitimerad psykoterapeut och psykolog:
– Jag drabbades av covid-19 och var inlagd på infektion i 10 dagar. När jag skrevs ut kom min ex-man in med covid och dog senare. Ett liv tog slut. Jag fick ett nytt. Håravfall och bortfall av vänner. Ny hårfärg och nya vänner. Jobbar, simmar och firar in det nya året med vaccin.
Nina Ramic Toll.
Nina Ramic Toll, 42, lärare:
– Det har varit ett år då man funderat mycket på om man gör rätt enligt restriktionerna som ständigt ändrats. Jag längtar efter att träffa min mamma som bor i Göteborg – vi har knappt setts på ett år.
Marie Reifelton, 58, ombudsman PRO Östergötland:
– Även om jag saknar mycket har året varit fyllt med kreativitet – många människor som aldrig nåtts förut har blivit nådda via digitala kanaler. Jag irriteras av att höra "det finns ingenting att göra" och "allt är inställt". Det är helt fel inställning, livet fortgår och det finns många saker att göra trots att det är en förfärlig situation.
Ann-Charlott Feldt, 59, arkeolog:
– Jag jobbar mycket hemifrån vilket har både för- och nackdelar. Jag njuter av intressanta seminarier och föreläsningar via zoom men saknar småpratet på jobbet.
Jessica Eek, 40, V-ledamot och sjuksköterska:
– Jag arbetade varje dag i ett par månaders tid. Antingen i vården eller i politiken. Våren var en ganska kämpig period och jag bestämde mig för att det skulle bli min sista mandatperiod som gruppledare i Linköping. När allt är över ska jag fira min 40-årsdag med stor fest.
Bodil Knuthammar.
Bodil Knuthammar, 54, pressekreterare, Region Östergötland:
– Sjukvården har varit i händelsernas centrum under hela pandemin och behoven av aktuell, begriplig och trovärdig information är enorma. Jag och mina kommunikatörskollegor i regionen har verkligen haft fullt upp. Förutom att träffa familj och vänner som vanligt längtar jag efter att kunna börja repa med soulbandet och kören igen.
Marie Morell (M), 51, oppositionsråd i regionstyrelsen:
– Det har blivit mer fokus på mina nationella uppdrag som ordförande i sjukvårdsdelegationen i SKR med dialog om allt från testning till vaccination. Jag ser självklart fram mot att pandemin ska avta så att vi kan gå tillbaka till ett mer normalt liv, fram för allt inom sjukvården. De har gjort ett enormt arbete under det här året.
Amanda Edmundsson, 19, student och influencer:
– Det har varit tråkigt att inte kunna spendera tid med vänner och familj på samma sätt som innan pandemin. Man tappar rutiner. Jag själv som tar studenten i vår tycker såklart att det är supertråkigt att den inte kommer vara som vanligt men samtidigt anser jag att det är det minsta problemet i denna tid. Det är bara att göra det bästa av situationen och att så många som möjligt tar sig ur det här friska.
Amanda Edmundsson.
Kim Loord, 35, egen företagare :
– Året har varit tufft och mycket i livet har omkullkastats. Värst har oron varit, att man ska få covid och sen smitta någon som inte klarar smittan! Jag längtar efter att känna att andra inte är ”rädda” för en. När man är i affären eller allmänt, alla backar och håller avstånd! Jag längtar efter att alla får känna sig trygga och kan träffa sina vänner och sin familj!
Tomas Ahlström, 50, vd:
– Corona har vänt upp och ner på allt och jag lider verkligen med alla som drabbats. Samtidigt har det senaste året varit smått fantastiskt då jag startat företag, plockat upp musikskapande, börjat skriva på ett bokmanus och samtidigt fått mer tid till familjen.
Paul Håkansson, 61, kommundirektör:
– 2020 var ett omtumlande och väldigt utmanande år. På många olika sätt. Vi tvingades ta oss an något som vi aldrig varit med om tidigare.
Tomas Lundvall, 50, Ica-handlare:
– Det gångna året var mycket speciellt. I livsmedelsbranschen hade vi att ta hänsyn till antalet besökare och följa de restriktioner som Folkhälsomyndigheten meddelade.
Michael Gharib, 52, egen företagare:
– Pandemin var något som vi aldrig kunde föreställa oss. Vi blev liksom tagna på sängen. Min känsla är samtidigt att folk gick samman och stöttade varandra på ett sätt som jag inte sett tidigare.
Roshan Malalatunga.
Roshan Malalatunga, 48, hotelldirektör:
– Ingen var förberedd på det som hände. Men de flesta förstod ganska snart allvaret. Man kan alltid vara efterklok, men jag tror ändå att vi agerade på ett bra sätt utefter det vi kände till och visste i den aktuella stunden.
Fanny Lindgren, 23, receptionist/student:
– Ett utmanade år. På många sätt. Som student har jag saknat väldigt mycket av det som normalt tillhör det livet, föreläsningar, events, umgänget med klasskompisarna.
Carina Kämpe.
Carina Kämpe, 67, pensionär:
– Ett konstigt år, minst sagt. Jag har inte kunna träffa släktingar som vanligt, vilket varit mycket jobbigt. Men trots allt har det fungerat okej. Folk har hittat andra sätt att ta sig fram i livet.
Stefka Bokmark, 45, jurist:
– Annorlunda, väldigt annorlunda. Alla har fått tänka i andra och nya banor. Många har säkert haft det svårt att hantera ensamheten. Jobbmässigt har det varit många uppgifter som skötts digitalt.
Inez Kämpe, 12, student:
– Vi har gått i skolan hela tiden, men varit noga med att hålla avstånd till varandra. Det jag saknat mest är träffarna med mina äldre släktingar. Det blir skönt när allting är över.
Gunilla Enequist, 71, pensionär:
– Det jag saknat mest av allt är barnbarnen och alla vänner. Omställningen har varit svår. När pandemin släpper tror jag att vi kommer att bli mer sociala igen. Det är väl det som är livet.
Christina Bokmark.
Christina Bokmark, 15, student:
– Ingen distansundervisning utan lektionerna har genomförts på skolan. Det tråkiga har varit att alla lite större arrangemang ställts in. Nobelfesten, till exempel. Sedan är det fortfarande lite för mycket trängsel.
Mia Boyce, 56, egen företagare
– Mitt jobb har egentligen inte förändrats så mycket, men privat längtar jag verkligen efter att kunna resa utomlands igen. Det jag retat mig på under året är att folk inte tar ansvar. Själv har jag försökt hålla mig undan för att skydda en person i min närhet som tillhör en riskgrupp.
Niklas Borg.
Niklas Borg, 45, moderatpolitiker och kommunstyrelsens ordförande
– Det blev ett år med fullt fokus på hantering av pandemins konsekvenser inom skola, omsorg, besöksnäring och företagande. När allt är över ska det bli skönt att kunna umgås med släkt och vänner efter att avstått resor och socialt umgänge så länge. Det som irriterat mest under året är den minoritet av befolkningen som inte bryr sig om restriktionerna.
Emma Ravandoni, 31, specialistsjuksköterska,
– Jag jobbar med cancervård som varit prioriterad vård också under pandemin och vi tvingades hitta ny rutiner och arbetssätt, mycket blev annorlunda. Nu längtar jag efter att få umgås som vanligt med nära och kära. Det mesta har blivit förvandlat till lekdejter med kompisar och deras barn utomhus. På plussidan har jag blivit mera kreativ, börjat skapa i keramik och sticka.
Kjerstin Petrelius Allard, 65, präst i Svenska kyrkan.
– Det här året har känts som en enda lång fastetid. Vi får inte ens mötas och fira gudstjänst eller dela Nattvardens måltid med varandra. Men i detta stillnar mycket och närvaron ökar. Jag har läst mer och samtalat mer.
Nina Jelic, 51, frisör och egen företagare
– Som egen företagare har det varit tufft ekonomiskt. Jag satsade direkt på att göra hembesök, med skyddsutrustning, till de kunder som ville få besök hemma. Började också jobba inom omsorgen och delade min tid mellan företaget och omsorgsjobbet. Nu längtar jag efter att allt ska vara över och att man kanske kan börja resa så smått.
Linnea Jägestedt.
Linnea Jägestedt, 31, projektledare på Ung företagsamhet, Östergötland.
– Jobbet jag hade förra året var ett påverkansarbete med mycket mässor och konferenser och allt ställdes in, så jag har fått jobba på ett annorlunda sätt för att nå ut. Har jobbat hemma i nästan ett år nu och det har blivit väldigt lite socialt umgänge. Jag längtar efter att få börja träna roller derby igen. Positivt med allt är att vi tvingats in i digitala lösningar, det tror jag vi har nytta av framåt.
Oscar Bramfalk, 25, sportreporter på Radio Leo
– Mitt liv förändrades jättemycket eftersom mitt jobb stängde ner och jag saknade det mycket. Nu längtar jag efter att få vara med på ett bröllop som skjutits, och att se Lars Winnerbäck, när han kommer till Linköping. Jag vill också att hockeyn drar igång med publik så att vi på Radio Leo kan börja jobba som vanligt med det. Jag har varit ledsen över alla uppskjutna saker under året.
Therese Waller, 53, ordförande kommunal i Linköping
– Kommunal har haft en högre arbetsbelastning än normalt eftersom våra medlemmar har haft en svårare situation än normalt under pandemin. Jag har jobbat mer eftersom man inte kunnat ägna sig åt vanlig fritidsverksamhet. Jag är tacksam över att jag trots pandemin regelbundet har kunnat träffa min familj, även om det mesta varit utomhus.
Robert Gelotte,46, btr rektor Tornhagsskolan
– Jag arbetar i skolan och det finns förstås en berättigad oro för smittspridning. Men att grundskolan varit öppen har varit bra, både för oss vuxna och för eleverna. När allt är över vill jag träffa folk igen och resa. Något som irriterat mig är att vi på kort tid har fått miljoner smittskyddsexperter i landet.
Jonathan Boson 25, sportreporter på Radio Leo.
– Det var jättetråkigt när verksamheten stängde ner ett tag, men nu är det kul att vara tillbaka. Men annars har jag levt nästan som vanligt under året, men har inte kunnat spela innebandy på länge. Jag längtar efter gå på Lars Winnerbäcks konsert i sommar och så vill jag att man ska släppa in publik på sportevenemang
Ann-Sofie Nord, 51, sångerska:
– Min chans att få spela och sjunga har varit på begravningar och dem har det varit gott om. Mina kära husdjur har varit mitt sällskap på fritiden. En riktig kram har jag inte fått sen i oktober. När jag ser en tall med en stam i lämplig storlek händer det att jag kramar den, länge.
Peter Borring.
Peter Borring, 34, lantbrukare:
– På det hela taget mycket bra. De digitala mötena har varit lättare att kombinera med att driva lantbruket och har sparat enormt mycket tid. När folk lagat mat hemma istället för att äta på billig lunchrestaurang väljer de i högre grad svensk råvara, vilket påmint om att inte ta vår mat för given och hur sårbara vi är. Dessutom var det överlag bra skörd, vilket alltid stärker en bondesjäl.
Kristove Sanchez Rueda, 48, hypnotisör:
– Det har varit ett fantastiskt år med intressanta möten. Jag har märkt en enorm nyfikenhet kring hur det går att arbeta med sina känslor och tankar under en tid då många upplever tuffa omställningar.
Bror Gårdelöf, 68, anestesiläkare:
– I motsats till många andra har jag inte saknat arbete – och inte kunnat arbeta hemifrån. Det går inte att söva på distans! Eftersom jag trivs med jobbet har det varit enbart positivt. Privat har det bitvis varit långtråkigt. Tur det finns böcker!
Angelica Hedberg, 17, student:
– Intressant med distansundervisning. Jag har kunnat fokusera på mig själv och min mentala hälsa. Även om pandemin haft väldigt stor negativ påverkan på samhället kan jag inte låta bli att förundras över att vi genomlever en kris och hur surrealistisk det är.
Mikael Billemar, 57, studentpräst:
– Å ena sidan djupt tragiskt med alla sjuka, döda och ensamma som förlorat livslusten. Å andra sidan har året lärt mig värdet av det lilla, nära sammanhanget som man alltid har omkring sig men kanske inte alltid uppmärksammar.
Angelica Hagberg, 44, fotvårdsterapeut:
– Min man och jag blev svårt sjuka i covid-19. Han i respirator och nära att inte klara sig, jag långtidssjuk i många månader. Än är vi inte återställda. Men vi har lärt oss vad det viktigaste är; att vi har varandra, hälsan och tar vara på tiden. Vi lever här och nu!
Johan Ritzer, 38, advokat:
– Jag har, som de flesta, fått krympa min värld ordentligt. Endast jobb, dagis och hemmet mer eller mindre. En sak jag tagit till mig är hur snabbt saker kan förändras. Det blev i vart fall rejält med spänning i jobbet till följd av dubbelmordsrättegången. Nu laddar jag för ljusare tider!
Helena Norlén, 45, talmansfru:
– Jag har känt stor oro för familjen, närstående i riskgrupper och vårt samhälle. Jag har blivit frustrerad när jag sett hur en del människor inte tagit rekommendationerna på allvar. Samtidigt har vi kommit varandra närmare som familj och lärt oss att uppskatta hemmaplan lite mer.
Alexandra Ekelöf, 36, kulturaktör:
– De yttre resorna blev 2020 till de inre. Det har varit många tuffa reflektioner kring "vem är jag om jag inte kan jobba med det jag gör?" Från att farit mellan olika uppdrag runt om i landet till att tvingas stiga av allt och fundera på om man ska stanna kvar eller knalla vidare och se om det finns någonting annat längre bort.
Urban Hansson, 74 år, gallerist:
– I skiftet oktober och november hände det någonting i Linköping. Då dog stan, det blev en påtaglig skillnad på livet på gatorna. Så får det inte hålla på länge till.
Gift Blessing.
Gift Blessing, 18 år, artist:
– Som rappartist har jag påverkats väldigt hårt då alla framträdanden sker digitalt. Däremot har jag fått mycket tid för mig själv att reflektera över livet och vem jag är. Men man vill ju bli av med det här så fort som möjligt, det kan vi nog alla skaka hand på. Eller kanske inte...
Thaer Alzamili, 35 år, taxichaufför:
– Varannan timme har det kommit nya nyheter, hela tiden. Man blir inte riktigt klok. För oss har det påverkat jättemycket, folk hämtar sina anhöriga själva istället för att åka taxi efter en resa. Jag hoppas att vi alla kan må bättre psykiskt snart.
Margareta Samuelsson, 65 år, ordförande Saabs konstförening:
– Jag längtar efter en riktig, fysisk, vernissage med många människor som kan träffas och prata. Det har varit en utmaning att ställa om till digitaliseringen, men det har fungerat bra.
Pia Dahlbom, 33 år, krögare:
– Det har varit ett omtumlande år med många toppar och dalar. Att bygga, öppna och driva en krog under samma år har varit en prövning men lärorikt och mycket roligt samtidigt. Vi längtar otroligt mycket efter livemusik, att få hänga i gäng och att få driva Dahlboms utan restriktioner.
Elisabet Scheiderbauer, 44 år, förskolelärare:
– Som löpare längtar jag efter stora lopp med mycket folk. Att springa virtuella lopp är inte riktigt samma sak...
Caroline Lundén, 24 år, fastighetsmäklare:
– Att inte kunna träffa sina kollegor har varit jobbigt. Sen har uppdragen har varit färre, folk har kanske inte vågat göra sitt livs affär under en pandemi.
Malin Niklasson, 46 år, ledsagare på US:
– Jag är glad att jag och mina nära har hållit oss friska. Annars har jag nog aldrig använt så mycket handsprit som i år eller varit lika ilsken på folk som inte håller avstånd. Det har varit ett galet år!
Saffo Ibrahim, 66 år, taxichaufför:
– Jobbet har gått riktigt dåligt. Vi har tappat två tredjedelar av kunderna och vi är så försiktiga hela tiden.
Jennifer Chandler, 56, pensionär:
– Det gäller ju att vara försiktig, men livet stannar inte för det här. Man måste hitta på saker – sitter man bara inne blir man knäpp i huvudet. I helgen var jag till exempel i Kalmar.
Amir El Gomati, 31, nyutbildad maskinförare:
– För mig personligen har det faktiskt varit mest positivt. På grund av coronan blev det distansundervisning, så jag har kunnat vara hemma med mitt barn utan att ta pappeledigt.
Take Aanstoot, 46, krögare, it-företagare, debattör med mera:
– Det har varit instängt och jag har inte mått jättebra av det. Den stora ljuspunkten har varit att Linköpingsborna slutit upp och hjälpt till på olika sätt för att restaurangen ska överleva.
Britta Petersson
Britta Petersson, 77, pensionär:
– Det har varit lite tufft. Jag saknar verkligen friheten att göra vad jag vill – att umgås med vänner, att kunna bjuda hem folk. Nu längtar jag efter vaccinet!
Henri Waher, 35, projektledare på industri:
– Jag har en liten grabb och lever ett lugnt liv, så för mig är det ingen jättestor skillnad. Men jag är orolig hur distansen som uppstått mellan människor påverkar oss på sikt. Särskilt barnen.
Sandra Hull, 52, arbetar på Saab:
– Sedan en tid arbetar jag helt hemifrån och jag saknar att umgås med släkt, vänner och grannar. Nu hoppas jag att vaccinationen går snabbt så att man börja träffas igen.
Micaela Holm, 31, säljare:
– Mammaledigheten blev ju inte det jag hoppades på. Mammagrupperna har varit stängda och det har varit svårt att träffa släkt och vänner. Ella föddes precis när pandemin började och många släktingar har inte fått hålla i henne än.
Muharrem Demirok, 44, kommunalråd:
– Personligen var det svåraste att inte få träffa nära och kära. Som pappa har det också varit oerhört tufft att se hur barnen påverkas av detta och att inte kunna ge dem svar. Med vaccinet kom dock hoppet tillbaka och nu jobbar jag med utblickar bortom pandemin.
Monika Eriksson, 55, administrativ chef på advokatbyrå:
– Man har ju blivit osocial. Jag saknar att gå på marknader, att spontanbesöka vänner, att gå ut och ta ett glas vin. Men jag har tack och lov sluppit att bli smittad.
Bineam Tekleab, 21, studerar till yrkeschaufför:
– Det känns tråkigt. Jag brukar träffa kompisarna, men nu gör jag inte det. Jag är också rädd för att bli smittad eftersom jag måste åka buss.
Fredrik Törnqvist, 57, vd Stångåstaden:
– Det som varit mest påfrestande är isoleringen och att inte kunna umgås som man är van vid. På plussidan är det mindre stress och resande och en möjlighet att vara mer med familjen och även att träna och ta hand om sig själv lite bättre.
Hasse Frominder, 59, busschaufför:
– Jag har ett barnbarn i Skottland som jag inte har kunnat träffa utan bara sett på bild. Som busschaufför är det mycket som är annorlunda. Tidigare hälsade man och pratade med resenärerna. Nu ser man dem bara bakom ryggen.
Maria Hansson, 50, lärare:
– Ett tufft år. Ordspråket "Ensam är stark" går helt bort. Jag är tacksam över att grundskolor inte behövt stänga. Det har gjort att barn och vuxna kunnat hålla i sina dagliga rutiner.
Gunnar Elfström.
Gunnar Elfström, 73, pensionerad stadsantikvarie:
– Min Karin och jag har varandra och vi har varit friska. Vi är dagligen ute och går i skogen. Och nu är ju biblioteket lyckligtvis öppet igen. Vi saknar att kunna umgås med våra barn och våra vänner, samt att resa. Vi längtar efter att bli vaccinerade.
Michael Fahlström, 56, affärsområdeschef Tekniska Verken:
– Det börjar bli lite uttjatat, men det handlar om att hålla i och hålla ut. Det är i stort sett ett år sedan vi gick in i stabsläge och jag är jätteimponerad av hur våra medarbetare anpassat sig till detta delvis helt nya arbetssätt.
Klas Gustavsson, 55, vice vd Tekniska Verken:
– Det har blivit väldigt tydligt att det finns störningar som vi måste ta höjd för i samhället. Samtidigt har det manat många människor till eftertanke: "Hur tillbringar jag mitt liv?" "Vad är det jag värdesätter?"
Lena Arnell, 67, pensionär:
– Det är långtråkigt att inte kunna umgås med andra människor och träffa vänner och bekanta.
Leda Delgado, 79, pensionär:
– Det första jag tänker på och det värsta är att det är så tråkigt att vi inte får träffa våra barn och barnbarn. Vi pratar med varandra via Skype men det är inte samma sak.
Lotta Karlsson, 54, administrativ assistent och sångerska:
– För min del blev ändå ett kanonår för jag tog mitt hoj-körkort i april och körde hela våren, sommaren och ända in i september. Det går utmärkt. Man har ju både visir och munskydd!
Camilla Lejon
Camilla Lejon, 56, vd för Linköping City Airport:
– Det har varit otroligt utmanande både arbetsmässigt och på det personliga planet. Ofta brukar de där två väga upp varandra. Men nu plötsligt påverkas hela tillvaron. Det finns inget andrum någonstans.
Per Orre, 53, snickare:
– Jag har faktiskt inte lidit så mycket av det även om det börjar bli långrandigt nu. Det är några fototräffar som ställts in – annars har jag inte drabbats varken privat eller jobbmässigt.
Zakaria Bakaal, 34, modersmålslärare och -handledare:
– Många människor som jag känner har dött i covid-19 och jag har inte sett min mamma som bor i mitt hemland på jättelänge på grund av reseförbud. Som lärare har det varit svårt att se till att alla elever håller avstånd eftersom de yngre som behöver hjälp inte tänker så mycket på avstånd.
Hadeel Said Ali, 29, student och pedagog vid sidan av:
– Förra året var ett bra år för mig. Jag fick mer tid att vara ute i naturen och ta det lugnt, något som jag inte gör i normala fall.
Samah Bahlo, 38, social kulturell assisten och kommunikatör:
– Det var ett år som jag alltid kommer att minnas. Det var det året som jag förlorade min son. Och hela mitt liv fick en vändning.
Nadia Hammi, 61, arbetsmarknadskonsulent:
– Förra året var ett annorlunda år. Det har gett mig ett annat perspektiv på livet. Nu uppskattar jag vissa små saker mycket mer än tidigare. Jag fick också ställa om mig till att leva i den digitala världen.
Linda Travtjenko, 48, krögare:
– Vi förlorade mer än hälften av våra gäster. Jag jobbar mycket mer ensam och oroar mig ständigt för ekonomin. Samtidigt som jag är tacksam över våra stamgäster som kommer ofta för att stödja oss.
Sira Jokkinen Lisse, 52, projektledare Världens mammor:
– Pandemin slår hårt mot mammor och familjer i socioekonomiskt utsatta områden. För oss har det också varit en stor omställning när fysiska träffar har fått övergå i digitala former. Vi har utbildat oss i digitala möjligheter och vi har växt, mammor från 30 olika länder deltar nu.
Erica Källbom, 40, frisör:
– I mitt jobb träffar jag många människor och jag har känt mig orolig för smitta, jag kan ju inte jobba hemifrån. Jag är ändå tacksam att vi har många stamkunder på vår salong som vi känner och som bokar av vid minsta symptom.
Stella Adolfsson, 57, lärare:
– Jag hade influensa två gånger förra året. Testades andra gången positivt för covid-19. Det tog hårt på mig och jag mådde inte bra under långa perioder. Arbetsbelastning var hög eftersom flera lärarkollegor också var sjuka. Min mamma gick bort och min arbetsgivare gav mig bara en dag ledigt i samband med hennes bortgång. Just detta kändes så oerhört tungt. Men jag fick också mycket stöttning och kärlek från familjen, mina kollegor och mina fantastiska elever.
Esma Coric, 55, driver caféet Vasa Condis:
– Det var ett svårt år. Men det viktigaste är att vi alla lär oss någonting av det och bär det med oss vidare. Bara tillsammans kan vi klara de svåra åren och olika hemska händelser.
Almina Imamovic
Almina Imamovic, 55, jurist och offentligt biträde:
– Det var ett mycket omtumlande och smärtsamt år, inte bara på grund av coronapandemin. Men jag har också lärt mig mycket om mig själv och vad jag vill ha av livet. 2020 har hjälpt mig att inse en sak – att människan är starkare än sten. Jag ser fram emot att åstadkomma stora förändringar i år.
Susanne Bergman, 58, författare, beteendevetare samt organisations- och ledarskapskonsult:
– Det sista året har varit en cocktail av turbulens, stiltje och arbete med att hitta inre lugn. Året har fått mig att omvärdera vad som är viktigt och jag har ägnat mycket tid till att skriva och reflektera.
Amela Yaghi, 48, biträdande fastighetsförvaltare:
– På många sett har året varit tufft och utmanande. Men arbetsmässigt var det ett positivt år för mig. Jag kom till en ny arbetsplats där jag kan bidra till stadsutveckling och göra skillnad trots coronapandemin. Det gör mig extra glad.