Idag jobbar Irina Kolupaieva som forskare och gästföreläsare på Linköpings universitet. Hon forskar inom statlig digitaliseringspolicy.
– När kriget startade var det svårt att tro på. Det var väldigt starkt och nära. Jag visste inte vad jag skulle göra, för jag hade aldrig varit med om krig. Vi gick ner i källaren och stannade där. Första veckan bombade de dag och natt. Vi kunde inte sova någonting.
Irina bodde då i Charkiv. Staden ligger bara drygt tre mil från gränsen till Ryssland. Runt 1,3 miljoner bodde i staden vid krigsutbrottet.
Irina, som hade bott och jobbat utomlands, hade flera kontakter i trygga länder. Vänner och kollegor hörde av sig. De uppmanade henne att lämna och erbjöd henne en trygg plats. Hon valde att fly till Sverige för det goda intrycket hon fått vid ett tidigare besök.
– 2007 kom jag till Sverige som PHD-student på Gotland. Jag valde att göra min praktik i Sverige för jag gillar att resa och utforska nya länder. Jag hörde mycket gott om Sverige och det motiverade mig att komma hit. Det var en fantastisk upplevelse på ön.
"Det var en fantastisk upplevelse på ön med djuren och naturen. En oförglömlig tid", säger Irina om resan till Gotland 2007.
– Jag behövde en lugn plats och jag tyckte att den svenska naturen och kulturen var nära mig.
Kontakten Irina hade i Sverige var vännen Manfred Baumann som erbjöd henne ett boende i Ljungsbro. Irina träffade Baumann i Ukraina när hon volontärarbetade med den svenska entreprenören.
Valet var kanske lätt, men vägen var det definitivt inte.
– Jag var tvungen att komma med bil och det var jättesvårt för jag hade aldrig kört i Europa. Det var ett sådant kaos på väg ut från Charkiv. Det fanns inga platser på bussar och tåg och det var väldigt långa köer med tusentals bilar. Vi satt i kön i sex timmar innan vi kunde lämna staden. Man kunde se hur större bilar knuffade mindre bilar av vägen, säger hon.
"Min doktorandhandledare dog i en bombning, inte så långt från mitt boende", säger Irina och blir tårögd. En annan handledare dog i oktober, också som en följd av kriget.
Den vanliga vägen var för farlig att ta. Då tog hon en omväg genom bland annat Ternopil, Lublin och Warszawa. Resan som brukar ta ett par dagar tog en vecka för ukrainskan som reste ensam med sin mamma.
"Gud välsignade mig med väldigt snälla människor längs hela vägen. Många öppnade sina dörrar för oss så att vi kunde övernatta", säger Irina Kolupaieva.
När Irina kom fram till Gdynia fanns det inga platser på färjan. Dagen efter tog de sig vidare till Karlskrona.
Hur kändes det när du var framme i Sverige?
– När jag kom fram till Sverige kunde jag inte köra. Jag var tvungen att stanna och vila.
Irina berättar att hon var i chock under hela resan. Det var inte förrän en vecka efter ankomsten som hon började inse vad som hänt.
"För två år sedan fick jag en svår sjukdom och läkaren sa att jag inte skulle leva länge. När jag började återhämta mig från sjukdomen startade kriget", säger Irina känslosamt.
Under sin första tid i Sverige bodde Irina nära Tokorps naturreservat nor rom Stjärnorp och trivdes bra med djuren och naturen, men hon saknade sitt hem. Hon trodde då att kriget skulle ta slut inom kort.
– Svenskarna är underbara och jag är oerhört tacksam för all hjälp. Samtidigt förstod jag att det är svårt att stanna utan inkomst.
När hon kom till Sverige bodde Irina på ett landställe nära Tokorps naturreservat. Hon hade cirka 15 kilometer till den närmaste busshållplatsen.
I hemlandet jobbade Irina som forskare på universitetet, men sitt första jobb i Sverige fick hon vid diskbänken på en restaurang. När Irina upptäckte Linköpings universitet sökte hon flera tjänster. Det resulterade i att hon fick en tjänst som gästföreläsare inom ekonomi. Irina sökte också projektpengar för att forska igen. Under tiden hon väntade på svar blev mammans hemlängtan större, samtidigt som Irina var med om något som fungerade som en ögonöppnare.
När Irina råkade ut för en allvarlig singelolycka förstod hon att man inte kan fly döden. Irina hade överlevt döden två gånger tidigare; en gång när hon fick besked om en allvarlig sjukdom och en gång när kriget bröt ut.
– Jag insåg att jag kan dö var som helst.
Då bestämde Irina sig för att ta samma väg hem tillsammans med sin mamma. När hon besökte Charkiv såg staden ut som en spökstad.
"Jag har diabetes typ ett och jag är insulinberoende. Det var svårt att få tag i medicin under kriget. Det var bland annat därför jag lämnade", säger Irina.
I hemlandet fick Irina beskedet att hon blev beviljad pengar för att forska igen. Den här gången om hur Europa kan ta efter Sveriges exempel som ett digitaliserat land. Irina lämnade mamman på en tryggare plats och körde samma långa väg tillbaka till Linköping.
– Jag ville inte ha flyktingstatus, utan jag ville bara vara en forskare. Jag har alltid varit en självständig person. Det är jättesvårt när alla andra tycker synd om en.
Idag känner sig Irina ganska självständig. Men hon är inte i mål än. Svenskan och samhällskunskap saknas ännu.
– Tyvärr har ukrainska flyktingar inte rätt att gå i SFI, men jag ska snart gå en kurs via folkhögskolan.
Flaggan i handen är en bland väldigt få saker som Irina packade när hon lämnade sin stad Charkiv.
Avslutningsvis vill Irina rikta några ord till sina landsmän, och uppmuntra dem att ta seden dit de kommer:
– Europa har gjort mycket för ukrainare, men vi måste göra saker för oss själva också. Det är svårt att integrera sig i ett nytt samhälle. Borta är bra men hemma bäst, men försök att fokusera på det positiva. "When in Rome, do as Romans do".