Det är en varm förmiddag i mitten av juni när vi träffar Maryam i Domkyrkoparken. För en vecka sedan bar hon studentmössan på huvudet och sprang ut från skolan för sista gången.
– Det känns underbart att ha tagit studenten, säger hon och ler.
Vi slår oss ner på en parkbänk i skuggan. I bakgrunden ringer domkyrkoklockorna.
Maryam är uppvuxen i Irak och Syrien. I november 2015 kom hon med sin familj till Sverige. Ett land som hon inte kände till och inte visste var det låg geografiskt. Hon var då 16 år gammal och fick börja i nionde klass på Ekholmsskolan. På bara en månad lärde hon sig det svenska språket, men till en viss grad.
– Jag kunde kommunicera, men jag förstod inte olika begrepp och vad saker handlade om. Jag kände mig verkligen handikappad när jag inte kunde språket och kunde må dåligt av det.
Förutom språket upptäckte hon också skillnader mellan svensk skola och skolan i Irak. I Irak handlade mycket om att memorera.
– Det var inte så mycket om att förstå och använda analysförmågan. På det sättet var skolan enklare, man visste vad man behövde göra för att nå ett visst betyg. I Sverige handlar det i stället om lärarens övertygelse.
Andra skillnader gäller kulturen, traditioner och olika aktiviteter.
– Kulturen och traditionen är inte på samma sätt. I Sverige får man många andra möjligheter. Fotboll är en av dem. I Irak spelar inte tjejerna fotboll.
När det var dags att välja gymnasium landade valet på Naturvetenskapsprogrammet på Birgittaskolan.
– Jag kunde ha kommit in på Katedralskolan, men valde Birgittaskolan på grund av umgänget. Det finns mer mångfald på den skolan jämfört med Katedralskolan.
Under gymnasietiden pluggade hon mycket, men såg också till att planera in roliga saker.
– Dygnet är 24 timmar långt och man kan göra mycket annat än att bara plugga. Det är viktigt att göra roliga saker också.
Precis som för många andra elever har våren sett lite annorlunda ut för Maryam på grund av covid-19. Hon skulle ha dansat bal och hade köpt klänning. Hennes danspartner hade skaffat frack.
– Man har sett fram emot den dagen mycket så det är klart att det är tråkigt att balen ställdes in, säger hon.
Studenten såg också lite annorlunda ut. Till utspringet fick hon ha med sig två anhöriga. Hemma hade hon sedan mottagning med ett litet firande tillsammans med familjen. På kvällen gick hon ut med några kompisar.
Under studietiden har hon också börjat skriva en bok. Den handlar om hur minnet påverkas av våra levnadsvanor. Bokens fokus ligger på motion, sömn, kost och stress. Från början var den ett gymnasiearbete, men kom att bli för lång och blev i stället en bok.
– Jag försöker ta upp saker som folk inte vet om. Man brukar säga att kosten påverkar minnet, men man förstår egentligen inte hur den gör det.
Nu väntar en sommar där boken ska skrivas färdigt. Sedan är det dags för Läkarprogrammet på Linköpings universitet. Målet efter studierna är att bli neurokirurg. Det kom hon på efter att ha haft arbetsplatsbelagda studier på sjukhuset hos Neurokirurgavdelningen.
– Jag ville se om det var något för mig och tyckte att det var så kul. Jag fick gå runt och se patienter men också lära mig om hjärnan. Sista dagen var jag med under en operation när de tog bort en hjärntumör. Det är ledsamt att se sjuka människor, men fantastiskt att man kan hjälpa dem, säger Maryam.
