Isabel Lindbom arbetar som specialistsjuksköterska inom psykiatrin och forskningskoordinator. Hon föreläser även om psykisk ohälsa.
36 timmar har gått sedan Isabel blev igångsatt. Hon är desperat. Den långdragna förlossningen avslutas med sugklocka och till sist får Isabel se sin son. Men glädjen och lättnaden blir kortvarig. Loa andas inte. Skulle Isabel falla på målsnöret efter den mångåriga kampen för att få ett barn?
– Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket när min man sa: ”Han lever, du har blivit mamma”. Det går inte att sätta ord på den känslan. Det var så overkligt, och det är fortfarande overkligt, säger Isabel.
Drygt ett halvår har gått sedan Loa kom till världen. Isabel beskriver sin son som lugn och glad, men även bestämd och envis. Familjen har nyligen flyttat till ett nyproducerat radhus i Vikingstad, ett radhus som Isabel och maken Kristian köpte när de trodde att de aldrig skulle få barn ihop. Under en lång period beskyllde Isabel sig själv för att hon inte kunde bli gravid, och självhatet växte sig större.
Redan som barn brottades Isabel med dåligt självförtroende och självkritik, men det vågade hon aldrig säga till någon. I kompisgänget var hon den roliga och sociala personen. Det förändrades när Isabel drabbades av en ätstörning i årskurs 9. Hon åt allt mindre samtidigt som hon tränade mycket, och hon började undvika sociala sammanhang. Under sommarlovet märkte Isabels föräldrar att hon var sjuk.
– Det blev mycket bråk och försök att få mig att äta. Sjukdomen vann ändå nästan varje dag.
Isabel blev först inlagd på barn- och ungdomspsykiatrins slutenvård, och sedan behandlades hon inom öppenvården.
– Det blev inte så lyckat med min psykolog där, jag litade inte riktigt på henne, och det var mycket viktfokus på BUP.
Även om Isabels vikt hade blivit mer stabil brottades hon med självdestruktiva tankar. När hon senare drabbades av en depression gick hon ner i vikt igen. Den sista gången ätstörningen gjorde sig påmind var när Isabel fick ångest över det hon hade förlorat.
– Jag fick en livskris då det kändes som att tonåren och mina tidiga vuxna år hade försvunnit. Då hamnade jag i ett destruktivt beteende med mat och träning igen.
Isabel Lindbom med sin lilla mirakelbebis Loa.
Efter att ätstörningen varit närvarande i Isabels liv i nästan sju år bestämde hon sig för att det måste få ett slut. Med hjälp av terapi, behandlingshem och dagvård hittade hon verktyg för att hantera sina tankar och bearbeta det förflutna. Under så lång tid hade hon stängt in sina känslor.
– Jag ville själv göra en förändring och vågade det. Det blev den avgörande pusselbiten, menar Isabel.
Med styrka i rösten säger Isabel att hon nu känner sig helt frisk.
– Men det är jätteviktigt att vara ärlig mot mig själv om hur jag tänker och hur jag agerar för att inte hamna i ett osunt beteendemönster.
"Loa har fått mig att sätta saker i perspektiv, att se vad som är viktigt i livet", säger Isabel Lindbom.
För Isabel var drömmen om att bli mamma en motivation till att bli frisk. När hon var i 25-årsåldern började barnlängtan bli stor, men när Isabel slutade med p-piller fick hon inte tillbaka sin mens och ägglossning. Efter en utredning berättade läkarna att Isabel har PCOS, vilket bland annat innebär att äggen inte mognar tillräckligt mycket för att det ska bli ägglossning. Isabel frågade om hennes tidigare ätstörning kunde påverka chansen att bli gravid, men enligt läkarna såg Isabels BMI bra ut och hon behövde inte göra några förändringar när det var dags att testa provrörsbefruktning, IVF.
– Det var först spännande och hoppfullt när vi började. Hoppet höll sig kvar under några försök, men sedan gick det över till sorg och desperation. Allt kretsade kring att optimera mina chanser att få barn. Jag började undvika de som var gravida eller hade barn, för det gjorde för ont.
Det var inte bara vänskaper som påverkades, även kärleksrelationen.
– Jag ville hela tiden försöka på nytt och inte ta en paus, vilket vi hade behövt, medger Isabel.
På regionens kliniker får man bara göra ett begränsat antal IVF-försök, och Isabel fick plocka ut ägg vid tre tillfällen. Det gjordes hela tolv försök att sätta in embryon i livmodern men det ledde aldrig till en graviditet. Isabel ställde sig in på att hon kunde behöva betala för provrörsbefruktning på en privat klinik framöver. Men efter fyra år med IVF-försök valde paret att ge upp, och senare gick de skilda vägar.
– I stället för att sörja bestämde jag mig för att hitta mig själv. Jag la ner tanken på att bli med barn, och försökte hitta glädjen på andra sätt.
När Isabel senare träffade Kristian fann hon lyckan som hon hade letat efter. Redan tidigt i förhållandet berättade Isabel att hon inte kunde få barn, men Kristian ville bara vara med henne där och då.
– Vi hade de finaste åren i mitt vuxna liv. Jag kände genuint att jag kan vara lycklig utan barn, säger Isabel.
Efter några år tillsammans ville paret ändå testa att skaffa barn genom IVF.
– Vi sa att vi ska göra ett enda försök, för jag ville inte riskera min psykiska och fysiska hälsa.
Isabel Lindbom och hennes man hade så låga förväntningar på sitt sista försök med IVF att de bokade en utlandsresa för att trösta sig för ett negativt resultat.
Trots att Isabel var normalviktig sa läkarna att det inte skulle skada om hon gick upp lite i vikt inför behandlingen och hon valde att lyssna på rådet. Paret var dock så säkra på att IVF- försöket skulle misslyckas att de hade bokat en resa till Gran Canaria som plåster på såren. När det var dags att göra graviditetstestet fick Isabel ett chockartat resultat. Det tog minst sagt ett tag innan hon kunde tro sina ögon.
– Jag testade maniskt varje dag och gjorde runt sjuttio graviditetstester. Jag tog kort på varenda test och har bilderna i ett album, berättar Isabel och skrattar.
De graviditetstesterna blev starten på ett nytt liv för Isabel, och sedan hon blev mamma har hon förändrats mycket som person.
– Loa har fått mig att sätta saker i perspektiv, att se vad som är viktigt i livet – på riktigt, säger Isabel och fortsätter:
– Insikten om att det jag har gått igenom inte var mitt fel har blivit ännu tydligare för mig nu, att ätstörningen och barnlösheten berodde på massa andra faktorer.
Genom att berätta sin historia hoppas Isabel att hon kan sprida förståelse om både ätstörningar och ofrivillig barnlöshet, och ge hopp till andra som är i samma situation.
– Det kanske känns som att man aldrig kommer att få barn, men det finns alltid hopp. Våga leva också, ta pauser och gör något som par. Om man inte orkar försöka längre är det förståeligt, men beskyll inte dig själv för att vara orsaken till barnlösheten.