Pernilla Eriksson är glad över att en trend, mycket populär för ett antal år sedan, nästan gått i graven. Trenden när många ville ha rakt och plattat hår.
Det säger Pernilla Eriksson som i 37 år jobbat och även drivit familjeföretaget efter att hennes mamma dragit sig tillbaka.
– Det känns rätt att stänga den nu. En kollega som jag jobbade ihop med länge dog för några år sedan och en annan går i pension. Det känns som rätt tid att avsluta en epok och börja något nytt.
Egentligen ville Pernilla inte alls börja jobba som damfrisör hos sin mamma efter att hon tagit studenten. En äldre syster och en moster jobbade redan på salongen och alla frågade henne när hon skulle börja. Just därför blev hon lite anti. Hon åkte till USA i stället.
– När jag kom tillbaka från USA sa min mamma att om jag har ändrat mig var det dags att börja utbilda sig till frisör. Sedan skulle det bli försent. Mamma förväntade sig ingenting, men det kändes naturligt att säga ja. Jag är nästan född i salongen och hade fått yrket med modersmjölken.
Pernilla har aldrig ångrat sitt val. Salongen hade flera anställda, som flest fem kvinnor, och under tiden föddes också en hel del barn.
– Vi blev som en enda stor familj. Jag fick tre barn men ingen av dem har jobbat här eller vill ta över. Jag är inte ledsen för det.
Hon har sett hur yrket har förändrats genom åren och hur nya trender kom och gick.
– På 80-talet permanentade nästan alla kvinnor håret. Vi brukade göra tio permanentningar per dag. Nu blir det högst en per vecka. I stället färgar man håret mer och gör slingor. Håret är också längre och mer stajlat igen. Det görs lockar med tång vilket gör mig väldigt glad. För ett antal år skulle alla ha rakt och plattat hår – det var mycket tråkigt.
När Frisörerna i Linköping var som störst jobbade åtminstone fem kvinnor här. På en mörk kväll lyser salongen upp sin bit av Ågatan.
Förhållandet till praktikanter har också blivit annorlunda. Enligt Pernilla fick praktikanterna göra mycket mer förut än nu när alla förväntar sig att frisören gör hela jobbet, även enklare uppgifter.
Men det finns något som aldrig ändras.
– Man lär känna sina kunder och det skapas ett förtroende. En frisör är oftast även en blandning av en hobbypsykolog och en kurator. Vi lyssnar på våra kunder och tar ibland tunga samtal. Vi har tystnadsplikt och jag har alltid varit tacksam för kundernas förtroende. Vi har knappt haft någon omsättning bland personalen och vi blir vänner även med våra kunder.
Pernillas tankar om att stänga salongen kom efter att hennes långvariga kollega och vän dog i cancer. Efter det var ingenting sig likt i salongen. Hon kände ett behov av förändring, men innan hon bestämde sig för vad ville hon vänta tills kollegan som fanns kvar på salongen hade pensionerats.
Det ska genast sägas att Pernilla inte planerar att "gå vidare" jättelångt från Ågatan. Bara ett stenkast – till Repslagaregatan och hårsalongen Zaackz.
– Vi har aldrig varit konkurrenter utan alltid vänner. Äntligen ska jag flytta till stan från bakgatan, skojar Pernilla.
En bit in i salongen finns ett litet köksutrymme där man kan göra iordning produkter och blandningar.
Hon har ett antal år kvar att jobba och därför är hon glad över att ha hittat en annan lösning. Hennes kunder följer henne till den nya salongen.
– Både för mig och min kundkrets blir det bra. På Zaackz ska jag jobba som vanlig frisör och slippa ha ansvar för salongen, lokalerna, utrustning, personal och allt annat. Jag är ledsen över att ytterligare en lokal blir tom, men jag hoppas att någon annan verksamhet kan starta där.
Pernillas sista arbetsdag i gamla lokalen är 30 december. Sedan flyttar hon till stan – cirka 90 meter längre bort.