Vår stad
Våren 1878 hade två tjänstemän vid Brandstodsbolaget, kamreren Axel Lundblad och bokhållaren Carl Wedin, köpt Tinnerbäckslyckorna. Stadsfullmäktige bejakade de båda herrarnas önskan att få stycka upp området i byggnadstomter. Däremot vägrade fullmäktige att bekosta framdragandet av gator och vattenledningar samt att sätta upp gatlyktor.
Tinnerbäckslyckorna låg inom staden, men utanför det område där byggnadsordning och hälsovårdsstadga gällde. Det innebar att inga byggnadslov krävdes, vilket fick till följd att vissa av områdets byggnader kan betraktas som fuskbyggen.
Corren skrev att Tinnerbäckslyckorna från början haft de bästa förutsättningarna att bli en fin villastad med ett fritt och luftigt läge mellan Stångån och den slingrande Tinnerbäcken. Eftersom stora delar av området bebyggts på, som Corren skrev, ett icke så litet oförståndigt sätt menade tidningen att det i stället blivit till skada för staden.
Stadsläkaren Ernst Boman skrev sommaren 1884 att han med farhåga betraktade de hastigt uppförda husen. Han oroade sig för hyresgästernas hälsa då de flyttade in innan den invändiga rappningen hunnit torka.
Situationen försämrades när ett antal av fastighetsägarna gick i konkurs under det sedan 1880-talets lågkonjunktur. Tragedierna var flera, en av ägarna avvek för alltid och en annan hamnade i fängelse efter att förfalskat en växel. Flera hus blev därefter rena spekulationsobjekten.
I januari 1886 bodde 667 personer i de 23 fastigheterna. I insändare klagade grupper av hyresgäster på att områdets fåtaliga gatlyktor, vilka dessutom tändes för sent, gjorde att de på kvällarna fick famla i mörkret. Fastighetsägarna begärde då på nytt att staden skulle bekosta stensättning och belysning av gatorna liksom att staden skulle utrusta området med brandredskap. Staden avvisade kraven, men diskussionen fortsatte.
Hösten 1887 beslöt stadsfullmäktige att stadens hälsovårdsstadga även skulle gälla Tinnerbäckslyckorna, men att fastighetsägarna skulle svara för behövliga investeringar. Länsstyrelsen kom dock att tvinga staden att bland annat svara för uppsättandet av en brandpost.
Först 1910 blev Tinnerbäckslyckorna helt jämställt med övriga delar av staden. Området sanerades på 1960-talet varvid endast villan på Gripgatan 31 sparades.