Första gången som Katja Stensson satt på en hästrygg var hon tre år gammal. Drygt ett år tidigare hade läkare - efter att Katjas mamma gång på gång legat på om dotterns svaga vänstersida – konstaterat att Katja har en vänstersidig hemiplegi, vilket innebär att hennes vänstra kroppshalva är förlamad. Ridningen är ett bra sätt att rehabilitera kroppen, att öva upp balans och styrka, och att bygga självförtroende.
– Ridningen har betytt allt för mig, både för mitt psyke och för min kropp, säger Katja Stensson. Det är bara runt hästarna som jag aldrig känt mig annorlunda.
Skoltiden var jobbig för Katja. Hon kände sig utanför och ord som klasskompisar ropade i skolkorridoren tog hårt.
– När de sa "jävla cp" så menade de egentligen att man var dum i huvudet, men herregud jag är ju inte dum i huvudet, säger Katja. Jag försökte alltid dölja min skada, vinkla kroppen på skolfoton så att den inte skulle synas. Det finns inte många kort på mig och kompisar från uppväxten.
I sextonårsåldern blev ridningen mer än rehabilitering för Katja. Nio prisrosetter vittnar om pallplaceringar i olika tävlingar. Många med funktionsvariation tävlar inom det som kallas parasport, där idrottare tävlar mot personer med samma typ och grad av funktionsvariation, men för Katja var det inget alternativ.
– Jag ville ju inte vara annorlunda, så varför skulle jag då vara pararyttare? Men det ändrades förra våren.
Då, i maj 2017, är Katja 26 år och får en kraftig hjärnskakning när hon faller av en häst.
– Det var en brant uppförsbacke tillbaka, mycket som jag gör ganska lätt i vanliga fall blev väldigt svårt att göra, säger Katja. Sedan insåg jag också att jag hade blivit rädd, jag var rädd för att ramla ur sadeln igen, och då förstod jag att det här är inte bra.
Under den här tiden uppmuntrar en vän Katja att ta kontakt med Carolin Rutberg i paralandslaget.
– Jag ringde henne i bilen på väg ner till min dressyrtränare i Jönköping. Det var första gången jag kände: "men du förstår ju mig när jag berättar om hur det är". Då insåg jag också att jag kan inspirera andra. Det var Carro som sedan sa åt mig att bli "klassad".
Att bli klassad som pararyttare är inget som görs i en handvändning. Svenska ridsportsförbundet ska kontaktas, tid ska bokas, journaler skickas. I ett möte med specialiserade sjukgymnaster, där ryttaren får göra ett antal tester, avgörs sedan om ryttaren ska klassas som pararyttare, och i så fall som vilken grad. I juni var det Katjas tur.
– Jag var nervös för hur det skulle gå. Visst, jag får kriga för det men min kropp fungerar, och för att räknas som pararyttare ska du vara minst 15 procent funktionsnedsatt.
Som pararyttare blir du bli klassad mellan grad 1 till grad 5. Katja, som hoppats men inte riktigt vågat tro att hon skulle kvala in, blir klassad som grad 4.
– Det var omtumlande att inse att min funktion är så mycket mer nedsatt än vad jag tror. Det har fortfarande inte riktigt sjunkit in.
Första tävlingen som pararyttare blir i Örebro i oktober. Sedan väntar mönstring för paralandslaget och förhoppningsvis även Paralympics i Tokyo i 2020.
– Jag har två år på mig, men jag ska dit. För att komma med så måste jag tävla internationellt minst två gånger först, så nu måste jag hitta sponsorer för att få det att gå ihop. Du vet, man ska inte ha för små drömmar.